Nostalgi

För mer år sen än jag egentligen finner rimligt tog jag själv studenten. För rätt många år sen (och faktiskt fler än jag också finner rimligt) tog både den kemistiska dottern och den dentale sonen studenten. Sen har det liksom harvat på.

Och just den sista tiden har det verkligen harvat på. Jag har ett jobb jag trivs med. Som jag tycker är inspirerande och roligt. Men ibland blir det liksom mycket och det har varit så ett tag, så pass att jag faktiskt inte är säker på vilken dag det är. Att blogga har heller inte legat högt på prioriteringslistan trots att jag saknat det.

Men så idag tog granndottern studenten, och maken och jag var där och grattade och drack bubbel. Åt buffé och studenttårta. Pratade med folk och kramade om självaste studenten. Hoppade i takt när studentorkestern dånade in i trädgården och rev av diverse låtar till fiol, mandolin, bas och allt vad det var.

Sen gick vi hela långa vägen hem. Jag hämtade Huliganen och gick ut på promenad och då mötte vi orkestern som var på väg till nästa studentfest. Huliganen hade synpunkter på att det rände runt folk med instrument och gulnade studentmössor på skulten. Basisten skrattade och jag log ursäktande. Huliganen skämdes inte.

Och jag kände att det är skönt att få känna att livet är som vanligt, att de mest grundläggande sakerna är som det ska. Att man har en hund med åsikter. Att studenter kläcks och vrålar sjungom-studentens-lyckliga-dar med hesa röster och lycklig blick. Att det, trots regnet, är sommar.

Det blir nog bra, det här.