Sjukstuga

Det är lite sjukstuga här hemma. Maken är den som är sjukast, och sitter nedbäddad i en fåtölj och tittar på gamla Åsa-Nisse-filmer i din missriktade tron att detta hjälper mot feber och snuva. Var denna villfarelse kommer ifrån vete fåglarna, men maken är totalt oemottaglig för sunt förnuft och vetenskapliga argument varför detta är totalt fel. Han verkar lite trött, vilket möjligen kan bero på att jag vaknade vid 5-tiden i morse och tyckte mig höra möss i köket. Alltså väckte jag maken och sa att här gällde det att raskt byta ut de ratade Japp:en mot ost, så att mössen gick i fällan! Maken vacklade snällt ut i köket och betade fällorna med ost, alltmedan han hostade ihåligt. (Varför jag inte gjorde det själv har jag faktiskt inget riktigt bra svar på). På morgonen hittade jag inga som helst spår efter möss och osten sitter orörd kvar i musfällorna. Det måste vara fantastiskt underbart att vara gift med mig.

Huliganen och jag flydde fältet ett tag, och det gjorde vi så gärna eftersom det faktiskt har varit ett strålande väder idag. Många minusgrader, lite snö och sol - således rymde vi ut i trädgården och tog kameran med oss.

- Vad ska jag fotografera? Vad-vad-vad?? funderade jag och tittade mig omkring. Sedan föll mina blickar nedåt... Inte behöver man undra när man har en sådan naturlig fotomodell i fotknölshöjd.

 Nu när jag lyckats så väl på låg höjd tänkte jag spana vidare. Jag traskade förbi växthuset, där man såg skuggorna av vinrankan genom frostrosorna på fönstret. - Håll ut! sa jag uppmuntrande, - rätt vad det är sitter vi därinne igen och dricker vin te och har det trevligt.

Bakom växthuset växer det en himla massa murgröna och i murgrönan ligger det en kruka och försöker se ut som en amfora som romarnna glömde kvar någon gång på antiken när de drog förbi Lund. Detta kan vara mindre troligt eftersom de, såvitt jag vet, inte hade vägarna förbi här. En som dock hade vägarna förbi, eller rentav igenom, murgrönan var Huliganen. Jag fnissade lite för mig själv och tänkte att för honom är det nog ungefär som en djungel av djungligaste slag.

Det är skönt att ha tak över huvudet - både vi och fåglarna. Jag skänker alla uteliggare en tanke och känner att man ska vara innerligt tacksam för att man har det så bra. Åsa-Nisse till trots.

Efter lunch gick jag upp till syrummet. Inom parantes sagt; lunchen var en mager historia. Vår våg har haft dåligt batteri över julen, så när man ställt sig på den sa den bara "low" och det kändes ju bra. Nu har maken bytt batteri, och helt plötsligt sa den vanartiga apparaten något helt annat än "low". Det där med jul sätter sina spår...

Jag har sytt färdigt en kjol. Just nu har jag problem med högerarmen och har lite svårt med stickningen. Förvisso försökte jag börja på en mössa igår, men när jag skulle prova om den blev lagom (hade bara hunnit med resåren) så sjönk den belåtet ner och la sig på axlarna. Uppenbarligen har jag ett mycket litet huvud. Det är jag och Nalle Puh, typ. Alltså sydde jag på min kjol och nu är den klar! Jag är ganska mallig, i all synnerhet över fickorna. Jag har nog aldrig sytt den typen av fickor förr, och därför råkar det bli en bild på en av dem. Blixtlåset däremot, kom inte med på bild. Nåja, det är ingen förlust, det hade aldrig vunnit Miss Blixtlås. Förmodligen inte ens kommit till finalen.

Sen plockade jag fram tyg till ett nytt projekt, jag ska sy mig ett förkläde till. Förkläden kan man inte få för många av, inte i den här familjen där vi är så glada i mat! Jag hann dock inte börja innan brevbäraren kom - och tänk nu behöver jag inte sy något förkläde, för det kom ett i julklapp från Sue! Och inte nog med det, jag fick flera fina julkort från bloggvänner; från Lori i Californien, Maja i Skövde och Sue i Bath - det gjorde mig verkligen alldeles väldigt glad! Den lilla julfågeln kom också från Sue. Har jag riktig tur, så kommer Sue i egen hög person hit nästa år, tillsammans med hennes Mark och det ser vi alla i Huliganfamiljen mycket fram emot

Tänk på vilodagen så att du helgar den

- Kom hit och fira jul! sa vi till sonen som ställde sig välvillig till förslaget. Förmodligen tänkte han naivt att det kunde vara skönt att komma med till mamma och pappa, ta det lite lugnt, få maten serverad och vila upp sig efter att ha fräst runt bland Karius och Baktus hela hösten.

Ha! Vi tycker att ett visst mått av lokalt barnarbete bara är bra, så sedan sonen har kommit hem har han fått baka, göra skinka, diska, laga mat och måla om biljardrummet tillskärningsrummet. Det är väl bara rätt för det var en gång i tiden hans rum och det var han som för en 15-16 år sedan målade det grått med ett svart ytskikt, så som det skulle vara när man ung och hipp i början av 2000-talet.

Nu ville jag ha det lite ljusare, lite fräschare. Man kan ju tapetsera... men då måste man förarbeta. Och är det något som jag skyr som pesten är det förarbete. Ja, jo, jag inser att även när man målar ska det förarbetas. Om man är en rekorderlig typ. Ja. Nog sagt om det.

Vi hade färg över från när vi fick hallen/syrummet ommålat och den tycker jag om. Milt grågrön. Den fick det bli. Sonen har maskeringstejpat (vem sa att det inte förarbetas i Huliganhemmet, vavava??), målat och hängt i krokig arm i diverse akrobatiska vinklar för att komma åt.

Nu var det jag som fotograferade, så det syns inte att även jag målade. Jodå, man är väl ingen slavdrivare heller. Jag målade. Och sonen gick diskret efter och bättrade på där jag hade missat. Det är en mycket snäll son jag har.

Nu är det klart och jag är mäkta nöjd! Det blev så fint med samma färg i hallen och i rummet, milt och inbjudande.

Jag tror sonen tänker åka tillbaka till Göteborg imorgon. Förmodligen för att vila upp sig.

Jul

Hur mycket jag än önskar att jag vore en cool typ, en som liksom bara glider igenom helger och middagar och organiserande och tar det mesta med en klackspark, så är det inte alltid så. Det har hänt att jag stått och svurit på det mest o-juliga vis över såväl julmiddagar som julpyntande. Man vill ju mest bara sprida julmys och gamman och ho-ho-ho:ande kring nejden, inte svära som en borstbindare.

I år har jag dock inte svurit alls. Kanhända att stressnivåerna varit lite väl höga ändå även om jag egentligen inte begriper varför, för det finns faktiskt ingen anledning till det. Framför allt inte eftersom sonen och maken har gjort en stor del av förberedelserna.

Men nu är bordet dukat. Brasan är staplad. Maten är på gång. Och nu väntar det som jag tycker mest om; att träffa släkt och vänner kring ett bord, äta lite mycket,  leka med hundarna, kanske spela lite spel. Och prata! Nu känner jag mig helt klart mogen för lite ho-ho-ho:ande. Julgläde och julgamman; nu är det dags!

Särskilt vill jag önska dottern och svärsonen en riktigt god jul - de firar i Småland och kommer säkert att få en toppenjul där!

God Jul!

Blandade karameller

Perioder när man inte hinner blogga så där jättemycket, ja då vill man ju ännu hellre skriva bra och gripande blogginlägg, blogginlägg som griper tag om läsarnas själ och vrider ur den, som får folk att gråta! Att våndas! Att skratta! Man vill inte bara låta fingrarna tramsa runt bland tangenterna och se vad som blir utfallet på ens vanliga ometodiska vis.

Därför grubblade jag ihärdigt; ska jag skriva ett känslosamt inlägg? Ett folkbildande? Ett glädesprutande? Ett kulinariskt? Hm....

Det får helt enkelt bli lite av varje. Jag kan ju till exempel börja med det djuplodande psykologiska. Igår, t'exempel så kom jag hem från jobbet tämligen trött till både kropp och själ. När jag släpade mig över tröskeln kom maken galopperande och tjoade hej! hur är läget? - Jodå, svarade jag. Sen tänkte jag att det lät kanske lite väl enstavigt och kylslaget så jag la till "för all del". Så är det ofta i december, det är både roligt men också ganska tröttsamt och ibland tänker jag hädiska tankar om att det vore bättre om julen låg i maj, typ. Sen kom jag ut i köket. Där hade den rekorderlige sonen gjort skinka. Griljerat den och sådär. Jag snodde ihop lite köttbullar och sen satt vi vid köksbordet och åt skinkmacka med skånsk senap, köttbullar och drack julmust. Och tänk, då började nog ändå julkänslorna pysa som ett litet champagnesprutt inom mig. Detta visar med önskvärd tydlighet att mat, omtanke och att få sitta ner med familjen i lugn och ro kan få den mest trötta själ att dra på sig dansskorna och skutta runt i en jenka igen. Huliganen håller med, framför allt tycker han att skinka är högst befrämjande för välbefinnandet.

Och därefter kastar vi oss raskt över till det folkbildande. I vårt hus bor en husse, en matte, en huligan och emellanåt lite blandade barn och svärsöner på besök. Dessutom flyttar det med jämna mellanrum in lite möss, som vi då brutalt tar kål på så fort vi hinner. Mest springer de runt med trätofflor och väsnas på vinden, men igår morse när jag kom ut i köket och drog ut skafferilådan, vad såg jag väl då? Att mössen haft kalas, de hade tuggat sig in i såväl mjölpåsen som potatismjölet. Fullt av små fotavtryck i mjölet var det också. Ganska söta föralldel, men man vill ändå inte ha möss bland specerierna. Huliganen har man inte längre någon nytta av i sådana här lägen (har man någonsin haft det?). Han skulle inte höra om så en hel armé av möss klampade runt i köket, än mindre jaga dem.

Sonen, som är rutinerad musjagare (har man bott i ett fallfärdigt hus så lär man sig många nyttiga saker) rekommenderade musfällor apterade med dumlekolor. Det var ett rykhett tips från coachen och maken och sonen for iväg och inhandlade godis till mössen. Dock var det slut på dumlekolor så de köpte japp i stället. Idag står fällorna där, och japp-bitarna sitter kvar. Av detta lär vi oss att möss gillar inte japp. Det gör jag, men så är jag ju inte en mus heller. Och det var allt på den folkbildande fronten för i dag. Kom ihåg; dumlekolor ska det vara till möss!

Nu går vi över till dagens huvudperson! Huliganen fyller 12 år idag, hurra, hurra, hurra! Han börjar få de grå ögonbrynens charm och hörseln är inte vad den borde. Han tycker sig (sedan länge) vara färdiguppfostrad och gör lite som han vill. Men faktum är att det egentligen är djupt orättvist att kalla honom för Huliganen längre, för han är faktiskt inte alls så huliganig numer. Att kalla honom för Gentlemannen vore kanske till att ta i... men ska jag övergå till att kalla honom Hampus, som ju faktiskt är det namn han lystrar till, eller gjorde på den tiden han hörde? Å andra sidan så är han ju min lille Huligan så det hade kanske känts lite underligt. Han har redan fått (och slaktat) en älg av sonen. Han har också varit inne i arbetsrummet där julklapparna väntat och försökt sno åt sig en eller annan helt orättfärdigt. Han har liksom lite svårt att tro att det är någon mer än han som ska få paket i det här huset. "Allt ljus på mig!" är hans paroll och så får det bli.

Det är kanske inte så mycket sprutt under tassarna längre, förr hade man ju ibland svårt att hänga med i svängarna när vi var på promenad. Nu traskar vi fram i lagom takt, men emellanåt far han ändå iväg en tio-femton meter i något som med god vilja kan kalla språngmarsch. Sen kommer han tillbaka och ser mycket nöjd ut. "Såg du så fort jag sprang?" ser han ut att tänka och då tittar jag ömt på honom och säger "skitsnabbt ju, du är som en vindil!" och då ser han nöjd ut och travar vidare.

Nu ska vi snart promenera hem till syrran och äta lite julmat, umgås med kusiner och Stinor och syrror och barn och Zoya och hela konkarongen. Det ska bli jätteroligt och jag är tämligen övertygad om att Huliganen kommer att få smaka både det ena och det andra - det är ju ändå hans födelsedag!

Inatt delade jag säng med två herrar

Nej, det är inte fullt så lössläppt som det låter. Det är inte den Svenska Synden som slagit till igen. Herregud, vem skulle dessutom orka vara syndfull så här när man är på upploppet mot jul efter en hård arbetsmånad? Inte jag i alla fall. När jag iklätt mig min rutiga flanellpyjamas vill jag mest bara snarka lite fridfullt.

Maken och jag har varit på ett kort besök i Göteborg hos sonen för att hämta hem honom till jul (och för att i förväg ge honom hans julklapp, en dammsugare. Säg inte att vi inte skämmer bort våra ätteläggar!).

När vi är hos sonen lägger vi prompt beslag på hans säng, så får sonen sova på soffan. Vi hoppas han sover i alla fall, själva slumrar vi på i godan ro.

Huliganen var också med. Till Huliganen hade jag medtagit en styck hemsydd dyna att sova på. En med stora fina prickar på. Huliganen fnös åt prickarna, och sedan satte han sig precis bredvid min sida av sängen och stirrade stint på mig. Nu har sonen en rätt så låg säng, så även en västgötaspets kan genomborra en med genomträngande blickar så att samvetet vrider sig i plågor.

Alltså lyfte jag upp Huliganen. Han placerade sig prompt på täcket och la beslag på en stor del av det. Därefter kom maken och la sig. Han studsade förvånat när han upptäckte en hund i sängen, men i sann juleanda fick hunden ligga kvar. Maken ryckte raskt åt sig en del av täcket. Av resterande del la Huliganen beslag på ca 80%, och den yttersta lilla resten tillföll mig. Men han sov ju så gott. Och var så söt.

Och varm om fötterna blev jag i alla fall, för det var där han till slut placerade sig. Jag medger; jag är en vekhjärtad matte. Om nu någon trodde något annat.

Låt oss låtsas att det inte är tisdag

För på tisdagar jobbar jag. Ihärdigt. Säkerligen nyttigt och bra för karaktären och allt det där, men hur kul är det att skriva blogginlägg om? Eller ännu mindre; hur kul är det att läsa om? Sen tänkte jag; har jag något hänförande vackert och fabulöst färdigt att visa upp av det jag handarbetar? Svaret är nog mest ett tveksamt näe... Jag har en snart färdig kofta. En snart färdig strumpa. En halvfärdig sjal. En delvis stickad vante som ska tovas. En halvfärdig kvilt. En mössa som inte ens är påbörjad. Jag tycker mig ana ett mönster här. En trend, liksom.

Eller också läser man bara in att i det här huset bor uppenbarligen en oförbätterlig icke-avslutare. En usel människa, kan man tycka. Även om hon är snäll mot make, barn och hund.

Ack ja. Men då kan man ju roa sig med att fundera på hur det var i söndags! Då var det betydligt muntrare, mindre jobb och mer skratt och sömnad. Jajamen, dottern och jag var hos syrran och sydde på våra väskor. Det tar sin lilla tid för det är ungefär en miljard bitar och blixlås och D-ringar och foder och fickor och allt vad det är. Men vad gör det? Förr eller senare blir vi färdiga, och till dess så har vi väldigt trevligt när vi träffas! Vi syr så det ryker! Och när vi inte syr, ja då pressar vi på mellanlägg, skär tygbitar, frågar: var det 9,5" gånger 4" eller hur var det nu igen? ungefär 14 gånger i följd. Mitt i alltihop står syrran och pekar och förklarar och läser och hjälper till och det är nog en himla tur det.

Syrran hinner inte sy på sin väska när vi är där, för dottern och jag kräver all uppmärksamhet. När hon inte måste reda ut diverse smärre hotande katastrofer ägnade hon sig åt att göra julhjärtan i spets och guld.

Ja det är trevligt med söndagseftermiddagar! Fler såna och färre tisdagar kan jag tycka. Dessutom så blev jag faktiskt klar! Inte med hela väskan, ånej. Och inte med hela axelremmen heller... men den är sydd och fodrad och struken och det är gott så!

Någon gång framåt sommaren är den nog förhoppningsvis klar. Och vem vet? Jag kanske rentav har stickat färdigt en socka eller en kofta då också. Inte för att man kanske behöver yllekoftor och dito sockar till sommaren (hoppas jag innerligt), men det kommer väl fler vintrar.

Och vips så var det lördag

Jag hinner inte med. Snart är det jul och det har jag inte riktigt fattat. Veckorna går i rasande fart, och som alltid när jag är lite stressad så börjar jag på många projekt och får inte klart något.

Lite har jag dock sytt på min kvilt - och jag tror det blir bra, även om det är en bra bit kvar.

Idag har vi ändå köpt gran så nu luktar det gran i hela huset och klädd är den också - då börjar trots allt julkänslan smyga sig på. Ja, förra året ändrade jag mig ju till att bli en tidig-gran-påklädare, och jag är nöjd med det.

Snart ska glöggen värmas. Brasan är tänd. En torta della Nonna är bakad och lammsteken puttrar på spisen. Maken är och hämtar dottern och svärsonen och jag ser fram emot en bra kväll.

Hade det inte varit för att jag råkade skära mig i fingret när jag hackade chilin så kunde jag skrivit mer, men nu är jag lite hindrad av plåster.

- Var måste du alltid karva dig i fingrarna? undrade maken förvånat och det är en högst berättigad fråga. Men blodvite eller ej, nu är det lördagkväll och det blir bra. Och snart kan nog normal bloggverksamhet återupptas.