Blandade karameller

Perioder när man inte hinner blogga så där jättemycket, ja då vill man ju ännu hellre skriva bra och gripande blogginlägg, blogginlägg som griper tag om läsarnas själ och vrider ur den, som får folk att gråta! Att våndas! Att skratta! Man vill inte bara låta fingrarna tramsa runt bland tangenterna och se vad som blir utfallet på ens vanliga ometodiska vis.

Därför grubblade jag ihärdigt; ska jag skriva ett känslosamt inlägg? Ett folkbildande? Ett glädesprutande? Ett kulinariskt? Hm....

Det får helt enkelt bli lite av varje. Jag kan ju till exempel börja med det djuplodande psykologiska. Igår, t'exempel så kom jag hem från jobbet tämligen trött till både kropp och själ. När jag släpade mig över tröskeln kom maken galopperande och tjoade hej! hur är läget? - Jodå, svarade jag. Sen tänkte jag att det lät kanske lite väl enstavigt och kylslaget så jag la till "för all del". Så är det ofta i december, det är både roligt men också ganska tröttsamt och ibland tänker jag hädiska tankar om att det vore bättre om julen låg i maj, typ. Sen kom jag ut i köket. Där hade den rekorderlige sonen gjort skinka. Griljerat den och sådär. Jag snodde ihop lite köttbullar och sen satt vi vid köksbordet och åt skinkmacka med skånsk senap, köttbullar och drack julmust. Och tänk, då började nog ändå julkänslorna pysa som ett litet champagnesprutt inom mig. Detta visar med önskvärd tydlighet att mat, omtanke och att få sitta ner med familjen i lugn och ro kan få den mest trötta själ att dra på sig dansskorna och skutta runt i en jenka igen. Huliganen håller med, framför allt tycker han att skinka är högst befrämjande för välbefinnandet.

Och därefter kastar vi oss raskt över till det folkbildande. I vårt hus bor en husse, en matte, en huligan och emellanåt lite blandade barn och svärsöner på besök. Dessutom flyttar det med jämna mellanrum in lite möss, som vi då brutalt tar kål på så fort vi hinner. Mest springer de runt med trätofflor och väsnas på vinden, men igår morse när jag kom ut i köket och drog ut skafferilådan, vad såg jag väl då? Att mössen haft kalas, de hade tuggat sig in i såväl mjölpåsen som potatismjölet. Fullt av små fotavtryck i mjölet var det också. Ganska söta föralldel, men man vill ändå inte ha möss bland specerierna. Huliganen har man inte längre någon nytta av i sådana här lägen (har man någonsin haft det?). Han skulle inte höra om så en hel armé av möss klampade runt i köket, än mindre jaga dem.

Sonen, som är rutinerad musjagare (har man bott i ett fallfärdigt hus så lär man sig många nyttiga saker) rekommenderade musfällor apterade med dumlekolor. Det var ett rykhett tips från coachen och maken och sonen for iväg och inhandlade godis till mössen. Dock var det slut på dumlekolor så de köpte japp i stället. Idag står fällorna där, och japp-bitarna sitter kvar. Av detta lär vi oss att möss gillar inte japp. Det gör jag, men så är jag ju inte en mus heller. Och det var allt på den folkbildande fronten för i dag. Kom ihåg; dumlekolor ska det vara till möss!

Nu går vi över till dagens huvudperson! Huliganen fyller 12 år idag, hurra, hurra, hurra! Han börjar få de grå ögonbrynens charm och hörseln är inte vad den borde. Han tycker sig (sedan länge) vara färdiguppfostrad och gör lite som han vill. Men faktum är att det egentligen är djupt orättvist att kalla honom för Huliganen längre, för han är faktiskt inte alls så huliganig numer. Att kalla honom för Gentlemannen vore kanske till att ta i... men ska jag övergå till att kalla honom Hampus, som ju faktiskt är det namn han lystrar till, eller gjorde på den tiden han hörde? Å andra sidan så är han ju min lille Huligan så det hade kanske känts lite underligt. Han har redan fått (och slaktat) en älg av sonen. Han har också varit inne i arbetsrummet där julklapparna väntat och försökt sno åt sig en eller annan helt orättfärdigt. Han har liksom lite svårt att tro att det är någon mer än han som ska få paket i det här huset. "Allt ljus på mig!" är hans paroll och så får det bli.

Det är kanske inte så mycket sprutt under tassarna längre, förr hade man ju ibland svårt att hänga med i svängarna när vi var på promenad. Nu traskar vi fram i lagom takt, men emellanåt far han ändå iväg en tio-femton meter i något som med god vilja kan kalla språngmarsch. Sen kommer han tillbaka och ser mycket nöjd ut. "Såg du så fort jag sprang?" ser han ut att tänka och då tittar jag ömt på honom och säger "skitsnabbt ju, du är som en vindil!" och då ser han nöjd ut och travar vidare.

Nu ska vi snart promenera hem till syrran och äta lite julmat, umgås med kusiner och Stinor och syrror och barn och Zoya och hela konkarongen. Det ska bli jätteroligt och jag är tämligen övertygad om att Huliganen kommer att få smaka både det ena och det andra - det är ju ändå hans födelsedag!