Inatt delade jag säng med två herrar

Nej, det är inte fullt så lössläppt som det låter. Det är inte den Svenska Synden som slagit till igen. Herregud, vem skulle dessutom orka vara syndfull så här när man är på upploppet mot jul efter en hård arbetsmånad? Inte jag i alla fall. När jag iklätt mig min rutiga flanellpyjamas vill jag mest bara snarka lite fridfullt.

Maken och jag har varit på ett kort besök i Göteborg hos sonen för att hämta hem honom till jul (och för att i förväg ge honom hans julklapp, en dammsugare. Säg inte att vi inte skämmer bort våra ätteläggar!).

När vi är hos sonen lägger vi prompt beslag på hans säng, så får sonen sova på soffan. Vi hoppas han sover i alla fall, själva slumrar vi på i godan ro.

Huliganen var också med. Till Huliganen hade jag medtagit en styck hemsydd dyna att sova på. En med stora fina prickar på. Huliganen fnös åt prickarna, och sedan satte han sig precis bredvid min sida av sängen och stirrade stint på mig. Nu har sonen en rätt så låg säng, så även en västgötaspets kan genomborra en med genomträngande blickar så att samvetet vrider sig i plågor.

Alltså lyfte jag upp Huliganen. Han placerade sig prompt på täcket och la beslag på en stor del av det. Därefter kom maken och la sig. Han studsade förvånat när han upptäckte en hund i sängen, men i sann juleanda fick hunden ligga kvar. Maken ryckte raskt åt sig en del av täcket. Av resterande del la Huliganen beslag på ca 80%, och den yttersta lilla resten tillföll mig. Men han sov ju så gott. Och var så söt.

Och varm om fötterna blev jag i alla fall, för det var där han till slut placerade sig. Jag medger; jag är en vekhjärtad matte. Om nu någon trodde något annat.