En månad

Idag har varit en bra dag rent allmänt; håret har blivit avkapat, lite julklappsstickning är avklarad, hunden är rastad och jag har julfikat med syrran och en annan god vän. Som sagt; en bra dag. Ändå går den inte upp mot samma dag för en månad sedan, för det var ju inte bara en bra dag utan en alldeles infernaliskt utmärkt dag av bästa slag!

Jamen, det syns ju tydligt! En fantastisk dag, och  nu har brudparet varit gifta en hel månad och verkar trivas alldeles utmärkt med det.

Nu har maken och jag inte fler barn att gifta bort, men vi är så otroligt nöjda med de bröllop vi fått vara med om och känner att nu, nu slår vi oss till ro och väntar på att Grynet och Pyret gör slag i saken. Det kan dock få vänta några år.

v

(Fotograf: Anna Rosén)

Nu står den där

Jag har haft en liten julstämningskris. Igår var dagen vi skulle gå och köpa gran vid domkyrkan. Det småregnade, allt enligt traditionen. Men det var ändå inte det som gjorde att jag kände att "varför?" liksom. Vad tjänade det till? Släpa in en gran som bums börjar barra, släpa ner pyntet från vinden och hänga upp i det barrande eländet för att sedan behöva plocka ner allt igen, OCH behöva klippa ner ett barrigt granlik för att forsla till återvinningen. Vad ska det va' bra för sa jag dystert till maken, som hickade till och sa "jamen du ÄLSKAR ju jul och pynt och är liksom juleandan personifierad!". - Mån de', svarade jag dystert och kände ingen alls christmas spirit fylla kroppen. - Ska vi inte ha GRAN?! utropade maken vidare och såg ut som att världen, så som han kände den, hade hoppat upp och bitit honom i näsan.

Men  jo, nog skulle vi väl ha gran ändå, muttrade jag och så traskade vi iväg till domkyrkan och valde gran. Allt gick enligt schemat. - Det räcker med en något mindre gran, sa jag. Då tycker maken att har vi 2.85 i takhöjd så kan vi väl ha en större gran? Sen hittar vi en gran och maken tycker att jaja, den blev inte jättestor men den är ju ändå rätt fin, och så visar det sig att hade vi inte klippt av toppen så hade den stött i taket.

Och nu är den klädd och jag känner ändå att det är ju ändå rätt mysigt, det där med jul och gran och pynt och det kan väl hända att den kommer att barra, men so what? Juleandan är återställd och det känns bra.

Det kan hända att det var min Eländiga Tand som trasslade till det med julefröjden, för den gör liksom ont. Då är det skönt att ha ett par tandläkare i familjen som man kan ringa och terrorisera med frågor som att "ska det verkligen va' på det här viset, vavava?" och "maken har några morfintabletter som han fick 2011 när han hade diskbrock, kan det vara läge att peta i sig några sådana?". Sonen avrådde från tabletterna och tyckte att jag kan avvakta ett tag till för om man är nere och rotar i rötter så kan det göra ont, föga förvånande.

Och vem bryr sig egentligen när man sedan får fint besök? Grynet sov över, och hon tyckte att  granen var fin! Så det var ju en rackarns tur att det blev en gran.

Vi åt köttbullar och tittade på Musse Pigg och ritade. Grynet dirigerade och jag ritade, all min kreativa skaparkraft flödade. Först skulle jag rita en fågel. Och sen skulle jag rita Grynet och mig själv och Loppan, och att Loppan bajsade. Sen kom Grynet på att morfar kunde också vara med, men då fanns det liksom inte riktigt plats för honom, så det ser ut som att Loppan bajsar på morfar och det känns ju inte så schysst, så jag fick göra en avledande bajsmanöver. Typ.

d

Hjälp med disken fick jag också,  heder åt sådana gäster som raskt dyker ner i diskbaljan och hjälper till! En riktigt fin dag har vi haft, med promenader för att titta på granen på torget, vi har byggt koja och gjort pärlhalsband och ätit pepparkakor och lekt med Indy och varit i kyrkan och lyssnat på Grynets mamma som haft julkonsert. Också har vi suttit i soffan och tittat på skidor, det gäller att börja indoktrinera i tid!

Så ho-ho-ho, nu är juleandan återställd! Och det känns bra får jag säga.

Idag har jag varit kulturell

Och det kan behövas dagen efter det att Den Stora Rotfyllningen satte igång. Och tro mig. Man tycker inte om när ens vanligtvis glade och pratsamme tandläkare blir tyst och sammanbiten mitt under behandlingen. Det lär bli längre och kostsammare än vad jag trodde.

Då är det en lisa för själen att träffa sin äldsta vän och gå och på Lunds Konsthall och titta på utställningen med den samiska konstnären Britta Maarakatt-Labba. Vackert, roligt, mörkt och märkligt och alldeles oerhört skickligt. Får nog säga att det slår rotkanalsrensning med hästlängder.

Sen gick vi hem till mig och drack kaffe och åt saffransbullar och det är ju också en form av kultur av bästa slag får jag säga.

2 advent

Det är typiskt skånskt vinterväder ute; ett hyfsat antal plusgrader och regn och grått. Men vad gör det, när dagen ändå tillbringats på ett så bra sätt? Nämligen uppe hos sonen och sonhustrun i Halmstad. Där bjöds vi på soppa och promenad i Aleskogen (där maken nostalgiskt mindes hur han för närmare 50 år sedan for fram på moped längs stigarna, vilket säkerligen var lika förbjudet  då som nu) och sen fick vi glögg och pepparkakor. Dessa pepparkakor var en fröjd att skåda; tunna och jämna och fina och inte det minsta knöggliga. Därför tog jag ingen närbild på dem, för då hade jag fått skämmas ännu mer för mina knöggliga missfoster till pepparkakor.

Loppan fick inga pepparkakor. Hon fick heller ingen saffransbulle. Detta avskräckte henne inte, "bra terrier reder sig själv" tänkte hon och försökte avhjälpa bristen på fådd bulle genom att slicka på en bulle där den låg så frestande inom räckhåll. Inte skämdes hon för det kan jag säga. Och inte avhöll hon sig från att försöka upprepa bravaden heller. Det är lite teflon över lydnaden kan man säga, det mesta rinner av.

Mätta och belåtna åkte vi sedan hem genom regnet igen och nu, nu blir det snart kvällsmat och ett glas vin kan jag tänka. Så en mycket bra söndag kan läggas till handlingarna.

Det lackar

...mot jul alltså. Snart bara två veckor kvar! Herregud, här gäller det att sätta fart och ligga i. Alltså har jag idag köpt fler hyacinter och några amaryllisar. Det gick ju snabbt och enkelt får jag säga. Sen hängde jag upp en julbonad och det gick också snabbt. Då blev jag så övermodig att jag tänkte att jag bakar minsann lite pepparkakor!

Ja degen hade jag i och för sig gjort igår, för den ska ju ligga till sig. Det var några år sedan jag bakade just pepparkakor och jag brukar använda min mammas gamla recept som finns i en handskriven variant från 40-talet, där värmen i ugnen ska vara "god" och man bakar tills kakorna är färdiga... lite ospecificerat kan man tycka. Sen så blir degen jättestor och man kan baka massor med hundratals pepparkakor om man orkar. Det gör man inte. Så jag körde på ett annat recept som skulle vara enkelt och lättbakat. Tillåt mig fnysa.

Efterhand kom jag på varför jag inte brukar baka några pepparkakor, jag är helt enkelt inte bra på det. Och den här degen gjorde det inte enklare. De blev liksom lite småknöliga och oregelbundna och fastnade och hade sig, men jag bet ihärdigt fast i mitt julgemyt och vägrade tappa fattningen. Inte minsta lilla svordom kom över mina läppar.

 Doftade gott gjorde det i alla fall! Och sen gör man helt enkelt så att man dämpar belysningen, tänder ett ljus, värmer lite glögg och ilar in som en god hustru och serverar maken som tittar på när Manchester United spelar fotboll (alltså, de verkar spela jämt de där grabbarna? Varenda gång man slår på tv:n så nog far de fram över gräsmattan och Mourinho står där och ser sammanbiten ut. Till och med idag såg han sammanbiten ut, fast att de ledde med 3-0 i halvlek. Då tycker i alla fall jag att  han kunde se lite glad ut, han hade ju inte ens brottats med en pepparkaksdeg).

Glögg och pepparkakor, det gör gott för julmyset! Till och med maken lyckades slita sig en stund från fotbollsresultaten och klunka i sig lite glögg.

Nästa får får jag se hur det blir med pepparkakorna... saffransbullar och flapjacks och gaffliner, sen står man sig ju ganska gott ändå kan jag tycka.

Men som sagt - full fart mot jul! Och vissa har redan fått upp ångan.

Jag är nog ingen demonregissör

Jag har nog sagt någon enstaka gång att jag har väldigt gulliga barnbarn? Och när man då hade båda på plats så tänkte jag att nu, nu tar jag en bild på flickorna tillsammans.

- Sitt fint! uppmanade jag och tog fram kameran.

Jag tror nog inte att Ingmar Bergman känner sig hotad i sin grav direkt. Å andra sidan så tycker jag nog att mina aktriser vinner stort på sin gullighet.

När vi hade givit upp det där med att ha syskonposering övergick morfar och Grynet till att ha kuddkrig, med oss andra som åskådare.

Vi får jobba vidare på det där med att få till en fin liten syskonbild. Men det går ju bra så här med, tänker jag.

Tittut!

1:a advent

Förvisso strilar regnet ner utanför rutorna, men här inne, här serveras det kaffe och saffransbullar och det gör att man ser med milt överseende på den där onödiga nederbörden.

Imorse, då regnade det inte och då var Loppan och jag ute i skogen och spankulerade. Vi tränade lite inkallningar och sitta kvar och sånt där, och Loppan, hon var väldigt duktig får jag säga. Så jag gick där och tänkte att "jamen hon är ju ändå rätt så lydig, den lilla terriern". Man ska inte tänka så. Man ska inte ropa hej innan man är över den där bäcken och allt vad det är, ty rätt vad det var for Loppan iväg. Jag skymtade längre fram ett par bilar som stod parkerade och att det var några personer som stod där.  - Hit! ropade jag. Sedan ropade jag "Stanna!". Och sen ropade jag nog något annat som liksom fallit mig ur minnet medan jag löpte efter den snabbt försvinnande terriern. Jag var helt och hållet beredd på att göra en pudel och rulla över på rygg och be om ursäkt för min ouppfostrade hund som nu hunnit fram och med stor entusiasm hoppade upp på personerna. Men sen kom jag fram och insåg att det var ju Swisha och hennes matte som stod där tillsammans med en annan hundmänniska så då sa jag "hej på er!" i stället. För om folk som Loppan tycker mycket om bara står där helt oförhappandes mitt ute i spenaten, ja då får de skylla sig själva om de får en överentusiastisk raggfia i famnen. De tog det med stort jämnmod får jag säga, rentav med förtjusning. Och vem blir inte glad över att träffa Loppan?

Sen, ja sen åkte vi hem till de där saffransbullarna. För nu, nu är det advent! Granen på torget är klädd. Syrran och jag var på Kulturens julmarknad i fredags. Den första glöggen är drucken. Och snön faller så sakteliga. Ja, åtminstone faller den lite lokalt och begränsat, och det är nog så fint får jag säga.