Det är inte bara granen...

 

...som står grön och grann i stugan. Ånej. Ä're jul, så är det. Och är man gift med en hallänning så är man.

Barrar gör den inte heller, grönkålen.

 

Den där känslan

...när man har slagit in den sista julklappen och belåtet insett att julpappret räckte, trots att man haft sina farhågor. Att tejpen inte tog slut där på upploppet.  Att man hade precis en julklappsetikett kvar. Man tänker självbelåtet att man är en fena på att planera!

När man då börjar plocka undan sax och tejprulle och vänder sig om och där, där ligger några extra prylar som skulle varit med i finalpaketet...

Ja då är det bra att man har en ovanligt gullig hund, att man har sitt julbroderi inramat och tjusigt, att man bakat klart de små portionspajerna och att revbensspjällen spjällar på sig som värst.

Sen tar man en kopp te, sprätter försiktigt upp tejpen och petar med stor omsorg in de där julklappsrymlingarna.

Ute är det mörkt

 ...och det gör ju att man egentligen inte ser hur det ser ut ändå. Kanske bra, nu när den skånska vintern slagit till igen och visat sitt rätta ansikte. Det som är grått och regnigt och mörkt. För många år sedan nu gick ju maken och jag en akvarellkurs där kursledaren lärde oss en massa om att måla vått-i-vått och allra helst i gråskala. Det var höstfält med leriga plogfåror. Bilar på asfalt i regn. Inte så mycket rosor och aklejor och sånt som jag i min enfald trott att vi skulle få kreera. Nä, grått-i-vått, det var liksom hans melodi. Han hade förmodligen älskat det här vädret!

Men vi har ju faktiskt haft en hel vecka med sol, blå himmel och minusgrader. Dyrt i uppvärmningskostnader, jodå, men det piggade liksom upp livsandarna. Sen är det ju också så, att som ihärdig stickerska, ja då blir man ju glad åt tillfällen när man kan använda sin Fetlar scarf i härlig shetlandsull. Den är dubbel och mönsterstickad, så det blir ju liksom nästan fyrdubbelt ylle som värmer en kring halsen och då vill det till att det är minusgrader så man inte smälter bort.

När jag stickat klart den blev det lite garn kvar, och det vill man ju inte låta gå till spillo. Så när jag då köpt mig en ny stickbok med beskrivning på hur man stickar en necessär i shetlandsull, ja då lade jag raskt ihop 1+1 .... och sen lade jag lika raskt upp till en Fetlar-necessär. Nu är den klar! Lite större än jag trott, men det är ju bra för då ryms det mycket stickpryttlar som är absolut nödvändiga att ha i sin närhet när man sitter där och stickar maska efter maska. Den är stickad och steekad och tvättad och struket vliseline på och satt foder i och sen fick den en sejour i frysen också. De där pälsängrarna har satt djupa spår i min själ.

Eftersom det som sagt varit en period med grader av minuskaraktär tänkte jag att man kan ju alltid roa sig med att sticka riktigt varma vantar, i svensk 3-trådig ull. Alltså har jag roat mig med att sticka Järbos Julvanten 2022. Det är en KAL, men jag är inte så social media-tillvänd när det gäller stickning, och framför allt är jag ingen fan av Facebook - så jag har knittat-along med mig själv och det gick bra det med. Lite får man ändra, för man vill ju inte vara en sån som slaviskt följer alla instruktioner. Alltså stickade jag tvåfärgad mudd för då blir det varmare om handlederna, och vem gillar inte varma handleder? Dessutom blir mudden inte så sladdrig och vem, vem frågar jag mig, gillar sladdriga muddar? Inte jag i alla fall. Nu har de fått bada, och sen ska de få värma mina händer tänker jag.

Jag har minsann också provat ett nytt saffransbullerecept idag. Jo, för igår hände det en liten malör när maken och jag var och handlade; kesellan kom helt enkelt inte med hem! Men det gör inget, tänkte jag då, vi tar och kilar bort på Coop på torget när Loppan ska ha sin eftermiddagspromenad. En bra plan, på alla sätt och vis - men då hade jag inte tagit med det underkylda regnet i beräkningen. Maken och jag kom väl en 3-4 meter utanför porten när maken, som annars är säker på foten som en bergsget, utropade "detta går inte!". Så det blev minsann ingen kesella och Loppan fick rasta sig i trädgården i stället. Går lika bra att kissa där. Det var ett klokt beslut för i dagens tidning kunde man läsa att akuten var full av folk som halkat omkull när hela stan plötsligt förvandlades till en isrink.

Så vad gör man då, när man står där alldeles utan kesella? Jo, man lyssnar till ett gott råd från en vän och testar att baka Roy Fares saffransbullar med fördeg. Dessa är nu bakade och provsmakade och befunna alldeles excellenta. Kan rent av vara så att det kanske inte blir fler kesellabullar i framtiden, vem vet?

Det är ju i alla fall vitt och vackert

 

Det går inte att neka till, när man är van vid att ranta runt ohämmat, träffa folk och prata hund och stickning i ur och skur, så blir man lite rastlös av att helt plötsligt inte kunna  det. Man kan också helt krasst säga att man blir lite slö.

Dock har det ju flyttat in en gran, och det är ju alltid uppiggande! Jag har ju tidigare skrivit om hur jag, när vi flyttade in hit till de gamla kvarteren i Lund, drömde om att vi skulle vandra längs kullerstensgatorna till Domkyrkan och köpa gran där och sedan gå hem med den medan snön sakta föll över oss. Snöeländet vägrade ju att samarbeta och granarna vid Domkyrkan visade sig vara både dyra och inte alltför tjusiga, så sedan blev det att köpa vid Esplanaden.... och i år köpte vi en gran när vi ändå handlade på Coop. Inte så romantiskt, men nog blev den fin? Lagom hög och lagom bred och lagom grön. Dessutom står den stadigt i en ny julgransfot eftersom den gamla kastade in handduken förra julen. Tung och bra är foten också.

Detta visade sig vara bra, för när syrran kom på besök och gick på promenad med Loppan och Poppy, ja då fick Enya syn på granen. Hon stirrade först förbluffat på den; ett träd? Inomhus? Efter att ha begrundat detta faktum en kort stund kastade hon sig med liv och lust över granen, fick fatt i en gren och började slita och dra med liv och lust. Dock har en liten dam på 2,1 kg, om än väldigt ihärdiga kilon, inte så mycket att sätta emot en stabil julgransfot från Biltema, så granen står fortfarande grön och grann i stugan. För säkerhets skull la jag också in mitt veto mot vidare granattacker. 

Då gick Enya över till att gnaga på Loppans koklöv, medan Loppan låg bredvid och tänkte att "jamen, är inte den där klöven min? Eller?"

I natt har det snöat lite till, så då förbarmade sig maken över sina två slöfockar och rastade oss lite ute i det fria. Solen sken! Himlen var blå! Det var knappt en kotte ute, mer än möjligen en eller annan sork, så Loppan hade fullt upp med att bejaka sitt australiska terrierdrag som säger att sorkar, dem ska man göra processen kort med. Hon var helt och hållet fokuserad på sitt värv, att matte och husse stod och tjoade "kom nu Loppan!", det hade hon verkligen inget fokus på alls. Är man en oförvägen sorkjägare, så är man.

Dock kan jag meddela att inga sorkar kom till skada vid researchen för detta blogginlägg. De lever lyckligt vidare i sina gångar där under gräset. Enda resultatet av Loppans sorkjägariver är att hon fick snö i skägget. Och det är ju ett rätt gulligt resultat, tycker hennes matte i alla fall.

Ibland får man sätta fart

 Här satt Loppan och jag i godan ro i soffan i pigkammaren och läste tidningen (undertecknad), småsnarkade och slickandes folk på fötterna (jojo, hon har simultankapacitet, Loppan) när det plötsligt ringer i mobilen. Loppan öppnade ett sömnigt öga. Jag stirrade förvånat på mobilen. Vem kunde detta vara? Som ringde så tidigt på morgonen? Alltså, detta är ju relativt, i mitt gamla liv hade jag ju redan hunnit ränna runt på hundpromenad, äta frukost, ta mig till jobbet och jobbat en dryg timme. Men nu lever jag ju ett annat liv, med en annan, mera morgonsömnig hund, och då stirrar man förvånat när det ringer klockan 9 på morgonen.

När jag stirrat en stund kom jag på lösningen på min undran, jag svarade helt enkelt! Briljant, ingen kan påstå annat. Det visade sig vara fönsterputsaren. "Men du ska ju komma vid halv elva" sa jag förvånat då, men det tyckte inte fönsterputsaren. Det var inget annat att göra än att i rasande fart släpa maken ur sängen, hoppa i kläderna och börja flytta undan krukväxter för snart stod han där, laddad med vattenhinkar, trasor och skrapor. Vi brukar ha fönsterputsning till våren, men i år tänkte jag faktiskt slå till på lite gnistrande fönster även till jul. Dock tänkte jag inte bestå med gnistret själv.

Så ja, nu putsas det för fullt i biblioteket, maken och Loppan huttrar runt ute i den arktiska kylan. -1,7 grader minsann, och jag, jag sitter här och bloggar. Med tanke på att det varit lite si och så med den saken den senaste veckan, så kan det ju vara bra med en liten redogörelse för vad som hänt. Och vad är det nu som hänt? kan man ju fråga sig. Det händer ju inte så rasande mycket här för tillfället. Eller gör det det?

Tja maken och jag, vi traskade ju iväg till Kulturen, för Lunds Modelljärnvägssällskap skulle ha en liten utställning där och tågbanor är ju alltid roligt att se. Alla små miljöer och hus och gubbar, ja och ett eller annat tåg också. Vi har varit i Hässleholm, maken och jag där de har en väldigt fin och stor utställning. Sen var vi ju i Ljungby med dottern, Grynet och Pyret också för någon sommar sedan och körde tåg och tittade på småländska miljöer och hade det väldigt roligt, så mina förväntningar var rätt höga. Kanske orättvist höga, för i Hässleholm och Ljungby bygger de väl ihärdigt hela tiden föreställer jag mig, och här var det två dagar som utställningen varade. Det kan ha varit anledningen till att jag knallade in i Auditoriet och tittade mig omkring och tänkte "var är den? Va?!", ända tills jag sänkte blicken och såg den ganska lilla banan, där tågen skulle tuffa runt, runt i en glad ring. Dock verkade det vara något vajsing med det, så de stod mest stilla. Vilket, nu när jag tänker närmare efter, ju är en synnerligen verklighetstrogen bild av hur det står till i det fullskaliga tåg-Sverige. Förseningar och uppdateringar som går fel och spårarbeten och inställda tåg... ja, jag insåg att detta, det var socialrealism på hög nivå.

Nu kan man ju tro att jag tog en bild på denna bana, men det råkade jag visst inte göra. Jag var fullt upptagen med att konstatera att av de som ägnar sig åt modelljärnvägsbygge och att gå och titta på sånt, är 98,7% män av en synnerligen ansenlig ålder.

Sen gick vi ner och jag köpte mig en fin julljusstake. En sån har jag länge velat ha, och nu visade det sig att mannen som gör dem har gått i pension, så Kulturen hade köpt in hela hans lager och sen, ja sen blir det inte fler av just den här sorten. Men nu står det en hos maken, Loppan och mig.

Ljusstaken fick komma med på bild.

Jag har också haft besök i veckan av snälla kompisar som hållt mig sällskap, som hjälpt till med Loppan-promenader och som fikat, så det var ju tur att jag var så förutseende och bakade saffransbullar för ett litet tag sedan! Vissa kom som planerat, andra kom en dag för tidigt men det gick ju precis lika bra! När syrran kommer och tar med Loppan och Poppy ut, ja då får jag en extrabonus eftersom Enya då håller mig sällskap.

Hon passar då på att leka med alla saker och tugga på Loppans tuggben när det är fritt spelrum, och emellanåt fräser hon runt så att mattorna går böljegång. Inte lätt att fotografera ett sånt litet yrväder, för det är ju inte så att man kan säga "sitt fint och säg 'omelett'" precis, för då är Enya redan två rum bort.

När syrran sedan åker hem igen med Poppy och Enya, ja då blir det så tyst och tomt här hemma. 

Det har blivit lite kallt, som sagt, och jag, som är van vid att hundpromenera i ur och skur och gärna ute i naturen, jag blir rastlös och även om jag följer med rätt ofta när maken snällt traskar runt med Loppan, så är det inte samma sak som att komma ut på det där jopphejdi-jopphejda-sättet som jag nu inser att min själ kräver. Då förbarmar maken sig och stuvar in både mig och Loppan i bilen, så kör vi ut till golfbanan som är stängd nu när vi fått ett tunt lager med snö och där kan Loppan skutta runt och jag får frisk luft i lungorna och stannar med jämna mellanrum och säger "så härligt! och så vackert det är!". Maken, som är iförd en ny mössa som hans hulda maka stickat åt honom, håller vänligt med.

Sen åker vi hem och skymningen faller och vi dricker varm choklad med vispgrädde och äter kardemummabulle.

Fotbolls-VM har gått in i en ny fas och det har faktiskt varit kvällar utan minsta lilla match! Sånt kan man ju inte låta gå till spillo, så vi har tittat på Love Actually, såklart. Ingen jul utan att man får skratta till "oh! there were two lobsters present at the birth of Jesus?". Jaja, jag är lättroad, men engelsk humor är ändå något speciellt. Vi har faktiskt tittat på the Holiday också, men nu ska jag skriva något som nog kommer att kännas som att svära i kyrkan - jag undrar om den inte har spelat ut sin roll som julfilm för mig? Alltså, hunden är fortfarande söt, den lilla engelska stugan likaså. Jude Law är fortfarande snygg och Kate Winslet är fortfarande bra... men nja. Den är inte lika rolig. Jag retar mig på att folk är så korkade och gör så fåniga val. Saker hänger inte ihop. Ena gången vill taxichauffören absolut inte köra ända fram, andra gången vill han det? Samt, vad är det här med att gråta/inte gråta? Trams! Och ända sedan jag läste att den engelska stugan faktiskt inte finns på riktigt utan är en uppbyggd kuliss så har väl den där riktiga julekänslan fått sig en rejäl törn. Jag inser att jag låter som rena rama Grinchen här, men jag får nog ta mig en funderare nästa jul om inte the Holiday får ligga till sig ett tag.

Så visst händer det saker här, om än inte i rasande tempo. Snart nog dessutom med nyputsade fönster. Bra så.

Ibland tappar man hakan

 

Här går man genom livet och bildar sig en massa förutfattade meningar. Tror att man vet vad som gäller. Känner sig trygg i sin förvissning om att även om det kan hända oväntade saker, så är vissa saker så självklara att man vet hur det är. Eller ska bli.

Titta bara på fotot ovan. Ja-va'-e'-de-me'-de'-då? tänker ni. Vad är det för oväntat här? Det är skidskytte på tv:n, det är julhyacint och juleljus, en kaffekopp på bordet och en röd julstickning. Men det här, ska jag bara meddela, är något som fick min världsbild att gunga till. Att tvivla på om mina sinnen verkligen är att lita på.

Alltså, det är vare sig hyacinten, kaffet, skidskyttet eller juleljuset som fått mig att fån-gapa. Det är stickningen. Och nu kan man ju tänka att jahaha, men att sticka ett par raggsockar nu i dessa elbesparingstider, det är väl inget märkligt med det? Helt rätt. Men om jag nu säger att det är ett par raggsockar till maken, och att han själv valt  färgen då kanske det himmelskriande, världsomvälvande blir lite mer förklarat? Maken. Min egen blått-är-flott och grått-är-också-tjusigt make. Som tycker att även randiga strumpor i olika blåa nyanser är så wild-and-crazy  att han slår sig för pannan. 

Denne make, som när vi var inne i garnbutiken för att köpa lite garn och han påtalat att han ville ha ett par raggsockar till och jag sagt att "visst, men sist blev det mörkblå, ska vi kanske välja något annat?" (i tron att i det möjligen kunde bli ett par grå), sa: "jag tänka mig ett par röda". Bara så där. Utan förvarning.

Jag har inte riktigt hämtat mig än.

Med hunden i fokus

 Man är ju van att ha något raggigt som trasslar runt fötterna på en. Något som stirrar uppfordrande på en när man sitter som bäst och äter något gott tillsammans med maken. Någon som håller en sällskap i ur och skur. Någon som är gullig och rar och envis och som ibland slår dövörat till. Någon som får en att ränna ut ideligen, ideligen vilket, om man ska vara skrupulöst ärlig, kanske inte alltid är just vad man vill när det regnar och blåser och man sitter där med en stickning och en kopp te. Någon som parkerar sig på ens fot och värmer den.

Så då blir det ju så tomt och tyst så att det nästan ekar när man inte har Människans Bästa Vän i sin närhet. Loppan har nämligen varit på kollo en dryg vecka, eftersom hennes matte varit lite inkapaciterad.

Men idag ljusnade det! Först kom syrran på besök och bara det var ju rasande trevligt - men i sällskap med syrran kom också Poppy och Enya, och det var härligt att få klappa lite vovve igen! Rentav ha lite hund (med betoning på "lite" - cirka 2 kg. Men vilka kilon!) i knäet, eftersom syrran lyfte upp Enya i min famn. 

När Enya inte satt i mitt knä rände hon runt och undersökte lägenheten. Hittade ett gammalt torrt löv att tugga på. Busade med Loppans leksaker. Skällde lite på hissen som hördes ute i trapphallen. Dansade och studsade och var precis så där valpig som en 8-månaders vovve ska vara. Dessemellan placerade både hon och Poppy sig på fotpallen medan syrran och jag satt och pratade. De rymdes gott båda två!

Men nu är det lite mer fullt på fotpallen, för nu är Loppan hemma igen! Maken och jag for iväg i eftermiddags och hämtade hem henne.

Jag har ju fått rapporter efterhand. Loppan har levt det goda livet! Med långa promenader, med goda aussievänner. Hon har sovit i sängen, och trots att hon är minst tog hon rejält med plats. Loppans paroll är att "lagd hund ligger" - så kan den rättmätiga sänginnehavaren försöka fösa bort henne bäst den vill.

Dessemellan har hon lagt beslag på en av de stora flickornas bäddar. Aussieflickan, som är en artig värdinna, lät henne hållas och klämde själv med viss möda ner sig i Loppans bädd. Måhända inte så värst bekvämt?

Och när Loppan inte stal andras bäddar, så använde hon Aussieflickan som huvudkudde.

Ja, ingen kan påstå annat än att Loppan haft det alldeles väldigt bra! Men det blev ju också alldeles väldigt tomt här hemma, så nu fick det ändå vara dags att Loppan fick vinka farväl till sina kompisar och följa med matte och husse hem. Jag är säker på att de båda aussieflickorna drog en lättnadens suck och bekvämt bäddade ner sig i sina egna, rymliga sängar. Goda vänner är de i alla händelser, de här tre som alla härstammar från Down Under - och det är ju en himla tur, nu när deras matte och jag också är så goda vänner!

Husse, ja han fick ranta iväg på styrelsemöte ikväll. Men hemma i soffan i pigkammaren, där bäddade Loppan och jag ner oss. Nu är det som det ska igen - en raggfia som belåtet snarkar vid ens fötter, en stickning inom räckhåll och alldeles strax ska det bli te också.