Ute är det mörkt

 ...och det gör ju att man egentligen inte ser hur det ser ut ändå. Kanske bra, nu när den skånska vintern slagit till igen och visat sitt rätta ansikte. Det som är grått och regnigt och mörkt. För många år sedan nu gick ju maken och jag en akvarellkurs där kursledaren lärde oss en massa om att måla vått-i-vått och allra helst i gråskala. Det var höstfält med leriga plogfåror. Bilar på asfalt i regn. Inte så mycket rosor och aklejor och sånt som jag i min enfald trott att vi skulle få kreera. Nä, grått-i-vått, det var liksom hans melodi. Han hade förmodligen älskat det här vädret!

Men vi har ju faktiskt haft en hel vecka med sol, blå himmel och minusgrader. Dyrt i uppvärmningskostnader, jodå, men det piggade liksom upp livsandarna. Sen är det ju också så, att som ihärdig stickerska, ja då blir man ju glad åt tillfällen när man kan använda sin Fetlar scarf i härlig shetlandsull. Den är dubbel och mönsterstickad, så det blir ju liksom nästan fyrdubbelt ylle som värmer en kring halsen och då vill det till att det är minusgrader så man inte smälter bort.

När jag stickat klart den blev det lite garn kvar, och det vill man ju inte låta gå till spillo. Så när jag då köpt mig en ny stickbok med beskrivning på hur man stickar en necessär i shetlandsull, ja då lade jag raskt ihop 1+1 .... och sen lade jag lika raskt upp till en Fetlar-necessär. Nu är den klar! Lite större än jag trott, men det är ju bra för då ryms det mycket stickpryttlar som är absolut nödvändiga att ha i sin närhet när man sitter där och stickar maska efter maska. Den är stickad och steekad och tvättad och struket vliseline på och satt foder i och sen fick den en sejour i frysen också. De där pälsängrarna har satt djupa spår i min själ.

Eftersom det som sagt varit en period med grader av minuskaraktär tänkte jag att man kan ju alltid roa sig med att sticka riktigt varma vantar, i svensk 3-trådig ull. Alltså har jag roat mig med att sticka Järbos Julvanten 2022. Det är en KAL, men jag är inte så social media-tillvänd när det gäller stickning, och framför allt är jag ingen fan av Facebook - så jag har knittat-along med mig själv och det gick bra det med. Lite får man ändra, för man vill ju inte vara en sån som slaviskt följer alla instruktioner. Alltså stickade jag tvåfärgad mudd för då blir det varmare om handlederna, och vem gillar inte varma handleder? Dessutom blir mudden inte så sladdrig och vem, vem frågar jag mig, gillar sladdriga muddar? Inte jag i alla fall. Nu har de fått bada, och sen ska de få värma mina händer tänker jag.

Jag har minsann också provat ett nytt saffransbullerecept idag. Jo, för igår hände det en liten malör när maken och jag var och handlade; kesellan kom helt enkelt inte med hem! Men det gör inget, tänkte jag då, vi tar och kilar bort på Coop på torget när Loppan ska ha sin eftermiddagspromenad. En bra plan, på alla sätt och vis - men då hade jag inte tagit med det underkylda regnet i beräkningen. Maken och jag kom väl en 3-4 meter utanför porten när maken, som annars är säker på foten som en bergsget, utropade "detta går inte!". Så det blev minsann ingen kesella och Loppan fick rasta sig i trädgården i stället. Går lika bra att kissa där. Det var ett klokt beslut för i dagens tidning kunde man läsa att akuten var full av folk som halkat omkull när hela stan plötsligt förvandlades till en isrink.

Så vad gör man då, när man står där alldeles utan kesella? Jo, man lyssnar till ett gott råd från en vän och testar att baka Roy Fares saffransbullar med fördeg. Dessa är nu bakade och provsmakade och befunna alldeles excellenta. Kan rent av vara så att det kanske inte blir fler kesellabullar i framtiden, vem vet?