Ibland får man sätta fart

 Här satt Loppan och jag i godan ro i soffan i pigkammaren och läste tidningen (undertecknad), småsnarkade och slickandes folk på fötterna (jojo, hon har simultankapacitet, Loppan) när det plötsligt ringer i mobilen. Loppan öppnade ett sömnigt öga. Jag stirrade förvånat på mobilen. Vem kunde detta vara? Som ringde så tidigt på morgonen? Alltså, detta är ju relativt, i mitt gamla liv hade jag ju redan hunnit ränna runt på hundpromenad, äta frukost, ta mig till jobbet och jobbat en dryg timme. Men nu lever jag ju ett annat liv, med en annan, mera morgonsömnig hund, och då stirrar man förvånat när det ringer klockan 9 på morgonen.

När jag stirrat en stund kom jag på lösningen på min undran, jag svarade helt enkelt! Briljant, ingen kan påstå annat. Det visade sig vara fönsterputsaren. "Men du ska ju komma vid halv elva" sa jag förvånat då, men det tyckte inte fönsterputsaren. Det var inget annat att göra än att i rasande fart släpa maken ur sängen, hoppa i kläderna och börja flytta undan krukväxter för snart stod han där, laddad med vattenhinkar, trasor och skrapor. Vi brukar ha fönsterputsning till våren, men i år tänkte jag faktiskt slå till på lite gnistrande fönster även till jul. Dock tänkte jag inte bestå med gnistret själv.

Så ja, nu putsas det för fullt i biblioteket, maken och Loppan huttrar runt ute i den arktiska kylan. -1,7 grader minsann, och jag, jag sitter här och bloggar. Med tanke på att det varit lite si och så med den saken den senaste veckan, så kan det ju vara bra med en liten redogörelse för vad som hänt. Och vad är det nu som hänt? kan man ju fråga sig. Det händer ju inte så rasande mycket här för tillfället. Eller gör det det?

Tja maken och jag, vi traskade ju iväg till Kulturen, för Lunds Modelljärnvägssällskap skulle ha en liten utställning där och tågbanor är ju alltid roligt att se. Alla små miljöer och hus och gubbar, ja och ett eller annat tåg också. Vi har varit i Hässleholm, maken och jag där de har en väldigt fin och stor utställning. Sen var vi ju i Ljungby med dottern, Grynet och Pyret också för någon sommar sedan och körde tåg och tittade på småländska miljöer och hade det väldigt roligt, så mina förväntningar var rätt höga. Kanske orättvist höga, för i Hässleholm och Ljungby bygger de väl ihärdigt hela tiden föreställer jag mig, och här var det två dagar som utställningen varade. Det kan ha varit anledningen till att jag knallade in i Auditoriet och tittade mig omkring och tänkte "var är den? Va?!", ända tills jag sänkte blicken och såg den ganska lilla banan, där tågen skulle tuffa runt, runt i en glad ring. Dock verkade det vara något vajsing med det, så de stod mest stilla. Vilket, nu när jag tänker närmare efter, ju är en synnerligen verklighetstrogen bild av hur det står till i det fullskaliga tåg-Sverige. Förseningar och uppdateringar som går fel och spårarbeten och inställda tåg... ja, jag insåg att detta, det var socialrealism på hög nivå.

Nu kan man ju tro att jag tog en bild på denna bana, men det råkade jag visst inte göra. Jag var fullt upptagen med att konstatera att av de som ägnar sig åt modelljärnvägsbygge och att gå och titta på sånt, är 98,7% män av en synnerligen ansenlig ålder.

Sen gick vi ner och jag köpte mig en fin julljusstake. En sån har jag länge velat ha, och nu visade det sig att mannen som gör dem har gått i pension, så Kulturen hade köpt in hela hans lager och sen, ja sen blir det inte fler av just den här sorten. Men nu står det en hos maken, Loppan och mig.

Ljusstaken fick komma med på bild.

Jag har också haft besök i veckan av snälla kompisar som hållt mig sällskap, som hjälpt till med Loppan-promenader och som fikat, så det var ju tur att jag var så förutseende och bakade saffransbullar för ett litet tag sedan! Vissa kom som planerat, andra kom en dag för tidigt men det gick ju precis lika bra! När syrran kommer och tar med Loppan och Poppy ut, ja då får jag en extrabonus eftersom Enya då håller mig sällskap.

Hon passar då på att leka med alla saker och tugga på Loppans tuggben när det är fritt spelrum, och emellanåt fräser hon runt så att mattorna går böljegång. Inte lätt att fotografera ett sånt litet yrväder, för det är ju inte så att man kan säga "sitt fint och säg 'omelett'" precis, för då är Enya redan två rum bort.

När syrran sedan åker hem igen med Poppy och Enya, ja då blir det så tyst och tomt här hemma. 

Det har blivit lite kallt, som sagt, och jag, som är van vid att hundpromenera i ur och skur och gärna ute i naturen, jag blir rastlös och även om jag följer med rätt ofta när maken snällt traskar runt med Loppan, så är det inte samma sak som att komma ut på det där jopphejdi-jopphejda-sättet som jag nu inser att min själ kräver. Då förbarmar maken sig och stuvar in både mig och Loppan i bilen, så kör vi ut till golfbanan som är stängd nu när vi fått ett tunt lager med snö och där kan Loppan skutta runt och jag får frisk luft i lungorna och stannar med jämna mellanrum och säger "så härligt! och så vackert det är!". Maken, som är iförd en ny mössa som hans hulda maka stickat åt honom, håller vänligt med.

Sen åker vi hem och skymningen faller och vi dricker varm choklad med vispgrädde och äter kardemummabulle.

Fotbolls-VM har gått in i en ny fas och det har faktiskt varit kvällar utan minsta lilla match! Sånt kan man ju inte låta gå till spillo, så vi har tittat på Love Actually, såklart. Ingen jul utan att man får skratta till "oh! there were two lobsters present at the birth of Jesus?". Jaja, jag är lättroad, men engelsk humor är ändå något speciellt. Vi har faktiskt tittat på the Holiday också, men nu ska jag skriva något som nog kommer att kännas som att svära i kyrkan - jag undrar om den inte har spelat ut sin roll som julfilm för mig? Alltså, hunden är fortfarande söt, den lilla engelska stugan likaså. Jude Law är fortfarande snygg och Kate Winslet är fortfarande bra... men nja. Den är inte lika rolig. Jag retar mig på att folk är så korkade och gör så fåniga val. Saker hänger inte ihop. Ena gången vill taxichauffören absolut inte köra ända fram, andra gången vill han det? Samt, vad är det här med att gråta/inte gråta? Trams! Och ända sedan jag läste att den engelska stugan faktiskt inte finns på riktigt utan är en uppbyggd kuliss så har väl den där riktiga julekänslan fått sig en rejäl törn. Jag inser att jag låter som rena rama Grinchen här, men jag får nog ta mig en funderare nästa jul om inte the Holiday får ligga till sig ett tag.

Så visst händer det saker här, om än inte i rasande tempo. Snart nog dessutom med nyputsade fönster. Bra så.