Det går inte att neka till, när man är van vid att ranta runt ohämmat, träffa folk och prata hund och stickning i ur och skur, så blir man lite rastlös av att helt plötsligt inte kunna det. Man kan också helt krasst säga att man blir lite slö.
Dock har det ju flyttat in en gran, och det är ju alltid uppiggande! Jag har ju tidigare skrivit om hur jag, när vi flyttade in hit till de gamla kvarteren i Lund, drömde om att vi skulle vandra längs kullerstensgatorna till Domkyrkan och köpa gran där och sedan gå hem med den medan snön sakta föll över oss. Snöeländet vägrade ju att samarbeta och granarna vid Domkyrkan visade sig vara både dyra och inte alltför tjusiga, så sedan blev det att köpa vid Esplanaden.... och i år köpte vi en gran när vi ändå handlade på Coop. Inte så romantiskt, men nog blev den fin? Lagom hög och lagom bred och lagom grön. Dessutom står den stadigt i en ny julgransfot eftersom den gamla kastade in handduken förra julen. Tung och bra är foten också.
Detta visade sig vara bra, för när syrran kom på besök och gick på promenad med Loppan och Poppy, ja då fick Enya syn på granen. Hon stirrade först förbluffat på den; ett träd? Inomhus? Efter att ha begrundat detta faktum en kort stund kastade hon sig med liv och lust över granen, fick fatt i en gren och började slita och dra med liv och lust. Dock har en liten dam på 2,1 kg, om än väldigt ihärdiga kilon, inte så mycket att sätta emot en stabil julgransfot från Biltema, så granen står fortfarande grön och grann i stugan. För säkerhets skull la jag också in mitt veto mot vidare granattacker.
Då gick Enya över till att gnaga på Loppans koklöv, medan Loppan låg bredvid och tänkte att "jamen, är inte den där klöven min? Eller?"
I natt har det snöat lite till, så då förbarmade sig maken över sina två slöfockar och rastade oss lite ute i det fria. Solen sken! Himlen var blå! Det var knappt en kotte ute, mer än möjligen en eller annan sork, så Loppan hade fullt upp med att bejaka sitt australiska terrierdrag som säger att sorkar, dem ska man göra processen kort med. Hon var helt och hållet fokuserad på sitt värv, att matte och husse stod och tjoade "kom nu Loppan!", det hade hon verkligen inget fokus på alls. Är man en oförvägen sorkjägare, så är man.
Dock kan jag meddela att inga sorkar kom till skada vid researchen för detta blogginlägg. De lever lyckligt vidare i sina gångar där under gräset. Enda resultatet av Loppans sorkjägariver är att hon fick snö i skägget. Och det är ju ett rätt gulligt resultat, tycker hennes matte i alla fall.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.