Sallad

Idag har jag sått mer plocksallad. Det står så på påsen - att man ska så lite med jämna mellanrum så kan man äta grönt veckor i sträck som den värsta kanin.

Det står också på påsen att salladsfrön inte gror om temperaturen är över 20 grader.

Nåja, det ska väl inte utgöra något större problem.

Jag är måhända gnällig - men min uppfattning om semesterkläder är inte yllekofta och regnstövlar.

Vad man kan roa sig med en regnig söndag

Det är bara att erkänna; jag är en känslomänniska. Och mina känslor när regnet häller ner en ledig söndag är inte åt det muntraste hållet. Jodå, jag kan visst vara glad när det regnar. Men just idag kände jag mig lite moloken. Lite fallen för tungsinta suckar och dystra blickar.

- vad suckar du för?! sa Huliganen efter fjortonde sucken och insåg inte alls att hans matte led av Weltschmerz.
- Det regnar. Sa jag. Il pleure dans mon coeur comme it pleut sur la ville, fortsatte jag melankoliskt.

Huliganen som talar ännu mindre franska än jag, och som inte skulle känna igen Paul Verlaine om han så hoppade upp ur sin grav och bet Huliganen i nosen, svarade bara avfärdande

- sicket trams! Ta på dig regnstövlarna matte, så går vi ut!

Och eftersom jag har glada röda skotskrutiga regnstövlar som jag fått av min syster gjorde jag just det. Är man en färgjunkie så blir man genast mycket gladare av skotskrutiga stövlar, det är då ett som är säkert.

När vi ändå var ute passade vi på att plocka fläderblommor.

När man har plockat fläderblommor, vad passar väl bättre då än att göra fläderblomssaft? Ja inte kan jag komma på något annat, och eftersom fläderblomssaft är a) väldigt gott, och b) passar väldigt bra ihop med en liten skvätt gin, gjorde jag just det.

- Nu gör vi  något annat! bestämde Huliganen sen. Och det han ville göra var den gamla roliga leken "gömma nyckeln" som vi inte lekt på ett tag. Han dirigerade alltihop, framför allt hur många frolicbitar som varje upphittad nyckelknippa skulle resultera i.

Nu är mina nycklar ganska blöta och slemmiga, och Huliganen rapar belåtet.

Själv plockade jag fram en annan färgglad sak, nämligen den filt i rippleteknik som jag håller på att virka med mina nyköpta färgglada garner. Mönstret hittade jag hos Attic24 och jag måste säga att jag blir alldeles väldigt glad när rad efter rad av glada färger växer fram.

Den blåbeiga filten får nog vänta ett tag...

Så såna saker kan man roa sig med en regnig söndag. Blogga kan man också göra - som synes. Nu visar det sig att regnet upphört!  Nu blir det en sväng i trädgården, innan det sätter igång igen.

Paul Verlaine - ta dig i brasan!

Finns det högre makter?

Ja det är ju en lagom existentiell fråga som man kan roa sig med att fundera på en sådan här söndag när SMHI generöst har utlovat heldagsregn (varför vi, listiga som vi är, redan har ränt runt Vallkärra och Nöbbelövs mosse på morgonen, så att vi sedan triumferande kan fnysa "ha! vi behöver bara kortare toapromenader" senare under dagen när regnet ska stå som spön i backen. Men nu avviker jag visst här).

Grubbla dock icke längre! Hänvänd er med full förtröstan till mig, ty jag sitter inne med Svaret - det svar som jag nu generöst tänker delge omvärlden.

Gårdagen inbegrep lite trädgårdspyssel. Lite fläderblomssaftstillverkning. Samt golf med syrran och Zoya, som skulle introduceras för denna motionsform. Huliganen fick icke följa med, nä för han har en otrevlig vana att högljutt protestera mot alla dåliga slag och då kan det låta lite titt som tätt.

Zoya visade sig dock vara en exemplarisk golfhund! Hon traskade snällt med. Satt och väntade när man slog. Nickade gillande när bollen åkte iväg i alla fall i någorlunda rätt riktning. Avhöll sig diplomatiskt från att stöna högljutt och försmädligt när man råkade duffa ett slag riktigt rejält.

Mitt spel gick väl inte så lysande precis, men trevligt hade vi! Efter åtta hål avvek team Zoya&Zyrran för att åka hem, medan maken och jag harvade vidare i allsköns harmoni och lördagsfrid. Banan var tämligen ödslig, jo för det var ju midsommardag och uppenbarligen störtar man inte upp i ottan då och ryter "mot golfbanan! Med språng!".

Spelet bättrade väl på sig och vi hade väldigt trevligt! Rätt som det var kom vi ikapp klubbens pro som var ute och spelade med tvenne äldre gentlemän. - Vi släpper snart igenom er, sa han vänligt, men vi log blekt och försäkrade att det var alls inte nödvändigt. Jo för som varje golfare vet, så blir man liksom alltid lite darrig i knävecken när man ska gå igenom en boll, där alla står och stirrar högtidligt på en och väntar på att man ska bli klar och försvinna vidare. Ett eldprov, sanna mina ord!

Vid 13:e hålet gick det inte längre. Ett kort, men elakt par 3-hål, där största elakheten är Olssons håla, där man gärna placerar bollen som då bara rullar ner...ner....ner..... . Ja om man inte slicar ut till höger då förstås. Eller - snöplighetens snöplighet - slår bollen rakt ner i ån, som illvilligt slingrar sig strax efter tee.

Pro:n med anhagen hade slagit ut, och ställde sig vid sidan av green och väntade och vinkade fram oss. Maken slog ut. Ett bra slag som dock rann över green och ner på andra sidan, men alls ingen katastrof.

Med döden i hjärtat stegade jag fram. Peggade upp. Svingade en liten provsving för att åtminstone försöka se ut som en golfare. Blundade och sa "snällahögremakteromnifinns - låt mig träffa". Och slog, samtidigt som jag fortsatte att blunda. Maken sa först att han inte tyckte det var rätt taktik, men fortsatte sedan raskt; oj, du slog upp bollen på green!

Vi stegade fram, jag tvåputtade elegant och under massornas jubel blev det ett par på hålet. Olssons håla? Ja den fnös jag bara överlägset åt. Maken gjorde en bogie, men var glad ändå. Och sen vandrade vi vidare och på nästa hål blev det streck efter ett ihärdigt duffande och toppande och en slutlig kollaps i bunkern - men det var det bara maken som såg.

Så nu vet jag. Det finns en högre makt. Och uppenbarligen spelar jag bäst när jag blundar.

Möten i gryningen

Ja nu får man ju tänka på att det är midsommardagen, så det där med "gryning" kanske inte direkt betydde innan hanen galit... men någorlunda morgontidigt rantade vi iväg i bästa samförstånd, Huliganen och jag.

Morgonen var hyfsat ljum och solen tittade fram. Tystnaden var tämligen total, ända tills det prasslade till! När det prasslar till, ja då får man ju stanna och undersöka vad som är upphovet till detta? Prasslaren visade sig vara en liten igelkott.

Herr (fru? fröken? hen?) Igelkott och Huliganen tittade intresserat och tolerant på varandra och och såg ut att tänka något i stil med "leva och låta leva" och "this town is visst big enough for both of us". Så de nickade vänligt mot varandra och vi traskade vidare.

Det snusades. Det filosoferades. Det bajsades. Det snusades lite till. Fläderblomsdoften låg tung över nejden.

Då skedde morgonens andra möte. På ett räcke satt en katt. En stor katt.

- En katt! utbrast Huliganen förtjust.

- Och??? sa hela kattens attityd. Han såg inte alls ut att tänka saker som att leva och låta leva, och han såg definitivt ut som att det här var hans territorium och nåde den vätte som närmade sig, då svarade inte han för följderna. Striden i OK Corral hade bara varit kattskit i jämförelse, och den som red iväg segrande i gryningen skulle inte ha varit en kortbent hund, så mycket stod klart.

Huliganen bestämde sig raskt för att det helt enkelt inte fanns någon katt. Han ignorerade kattskrället så totalt som bara en hund i underläge kan.

- Katt?? såg han ut att tänka. - Här finns ingen katt, här finns bara ett alldeles väldigt tomt staket och just nu har jag bestämt mig för att gå vidare.

Så då gjorde vi det. Och såvitt jag vet sitter katten kvar.

Ja det är midsommar...

... och det märker man inte minst på att regnet häller ner.

Kvällen ska firas hos Ellenfamiljen och för att inte Ellen ska tycka att jag lever i alltför stor nagelmisär, har såväl finger- som tånaglar målats. Dock inte lila som var hennes förslag, men illröda.

Illröda tånaglar hör sommaren till, och jag tänkte att det kanske kan hjälpa den lite på traven?

Glad midsommar!

Matte står inte högt i kurs

Det började faktiskt redan igår. Huliganen råkade under morgongymnastiken vifta så vilt med tassarna att han rev sig lite i ögat och skrapade hornhinnan. Det svider såklart, och för att den skulle få läka i fred satte matte på den blå kragen när hon sköljt ögat.

Personligen tycker jag att Huliganen ser rätt förtjusande ut i krage, lite som om han var på väg till närmsta simskola, men Huliganen själv tycker inte att kragen är något att hänga i julgranen - eller jo förresten, hellre att den hängde där än runt hans hals.

Nu är dock ögat mycket bättre så kragen togs av inför morgonpromenaden. Skönt! tänkte Huliganen. Och ännu gladare blev han när vi träffade på Smilla. En mogen, långbent blondin som liksom var på-det-viset idag och som således var HET. Och inte hade en sån tjusig dam bevärdigat en liten kortbent fjant någon uppmärksamhet om han var iklädd simring runt halsen? Men nu, nu tycktes hon tänka att "du må vara lite kort i rocken, min gode man, men du är ganska gullig - ska vi leka?!"

Huliganen ville gärna bjuda upp till dans! Oj så gärna han ville det. Dock ville hans matte något helt annat och hon ville framför allt inte ha små golden-vättevalpar att försörja. Således ställde hon raskt hinder i vägen för mogen kärlek.

Så jo, matte är lite dum tycker Huliganen.

(Edit: Huliganen läste ovanstående över min axel och sen sa han:


- du är inte lite dum, matte.
- men tack! sa jag glatt överraskad, - man kunde annars ha tolkat dina tjuriga blickar åt det hållet.
- Nähä, för du är MYCKET dum. Alldeles makalöst dum faktiskt, sa Romeo-Huliganen då och traskade ilsket iväg för att drömma om sin Julia).

Jolly well done, old girl!

Det kom ett paket... paket är alltid spännande saker, och det här var minsann inget undantag! Titta bara vad som fanns i: nämligen en utomordentligt vacker kasse med ett utomordentligt vackert motiv. Det kan ha varit en corgi... men nog är det väldigt likt en västgötaspets?

An exciting parcel arrived- full of interesting memorabilia celebrating the Diamond Jubilee.

Dessutom fanns det massor av små pryttlar med kungligt  motiv av rojalistiskaste slag. Jo för det är ju nämligen så att engelsmännen nyligen med stor pompa och ståt firade att drottningen suttit på sin tron i 60 år. Och säga vad man vill om monarkin, men nog är väl 60 år på jobbet något att fira?

Fast hur skulle vi göra det på bästa brittiska sätt? Tänka, tänka... men så kom vi på det. Heureka! Vad kan väl vara mer brittiskt och rulebritanniaaktigt en en kopp te? Nog är det väl teet som utgör blodomloppet i det brittiska imperiet?  Och tack vare Sue kunde även maken och jag fira drottningen med en cuppa och lite bakverk.

- cheers! sa vi och skålade för Elizabeth.

How to celebrate her Majesty in the most British way? we pondered. But a cuppa must be an excellent and most British way, we decided. Thanks to Sue, our afternoon tea could be very festive in an imperial sort of way. And surely a cardamom bun would be just as good as a proper cake?

Måhända det skulle vara tårtprydnader, men visst går det väl lika bra med en kardemummabulle? Fast jag tycker ju att vi behöver en närbild på självaste huvudpersonen - med corgi och allt! God save the queen! (and the corgi)

Huliganen tittade intresserat på våra förehavande.
- Jag vill också fira diamantjubileet! sa han sen. Och inte ville vi neka honom det! Raskt iklädde vi honom kunglig krona. Se så stilig han blev!

The Hooligan also wanted to celebrate her Majesty. It turned out, however, that it was not so much the royal crown as the cardamom bun that he desired...

Men inte blev han riktigt nöjd. Det visade sig att det var mer kardemummabulleätandet som lockade än att vara iklädd krona.

Cheerio your Majesty!

Win-win

Igår fick maken och jag ett hedersuppdrag av Första (och Största) Digniteten; vi skulle vara barnvakter till Ellen! Lite pirrigt var det ju, för man undrade ju om de gamla takterna satt i? Det är ju några år sedan ätteläggarna var i den åldern.

Men Ellen, cool som alltid, hade full koll på situationen! Vi hade en fantastisk kväll som innehöll lite av det mesta; sminkråd till exempel. Ellen hade alldeles nymålade blåa naglar som vi vederbörligen beundrade. Vilken glans! Vilken fägring! Sedan tittade vi på mina omålade naglar. Ellen skakade bekymrat på huvudet och kom sedan med rådet "lila nagellack", och det kände jag ju genast var mitt i prick.

Sedan åt vi och Ellen upptäckte att Huliganen tyckte om Scoobidoo-pasta. Det tyckte både hon och Huliganen var en rasande bra upptäckt, och det blev så vett-o-etikettmässigt tjusigt att Huliganen matades med sked (dock inte samma som Ellen använde kan jag lugna eventuellt oroliga föräldrar med).

- titta, han tycker om Scoobidoopasta! jublade Ellen då, ivrigt ackompanjerad av Huliganens - ja det gör jag, ja det gör jag!!

Sen läste vi böcker; om Bamse och Skalman och Lejonparden och Tigerkakan. Rasande spännande alltihop - jag kunde knappt tåla mig förrän vi kom till slutet och fick veta hur det gått.

Mitt uppe i den litterära stunden fick Huliganen fnatt och skulle gräva sig in under soffan; först tänkte jag att det möjligen var en bit pasta som förirrat sig dit (ja det kan ju gå lite vilt till när både barn och hundar ska äta...), men det visade sig vara en liten röd gummiboll som låg där. Och denna lilla röda gummiboll ville Huliganen rysligt gärna leka med, vilket skulle ha resulterat i en Rysligt Död Gummiboll. Det gick ju inte, så vi la undan bollen, till Huliganens sorg.

- Jag får köpa en boll till Huliganen imorgon, sa jag till Ellen.
- En grön boll ska det va', utlät sig Ellen då.

Så visst var det en givande kväll? Både färganalyser och kostråd för hund, alldeles gratis och på köpet!

Och sen, ja sen somnade Ellen i min famn - och man blir lite varm om hjärtat när man har sovande prinsessa som alldeles förtroendefullt snusar mot ens axel.

Maken? Ja han tittade på fotboll - fast först hade han och Ellen en killa-varandra-tävling. Och jag tror att Ellen vann. Förmodligen tyckte maken att det var kvällens höjdpunkt, med tanke på att han sov sig igenom en stor del av första matchen och med tanke på den snöpliga förlusten i Sverigematchen.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle...

Köpa mer garn alltså.

- Enough is enough, sa jag uppmanande till mig själv. Men hjälpte det?

Efter att ha virkat mig genom stora delar av Europa under vår resa på något som i en (avlägsen) framtid ska bli en filt till gästrummet kände jag att det behövs visst mer garn! För visst blir det nog bra, men färgerna är liksom lite... tja... inte så JAG om man säger så.

- Matte behöver mer garn! Visst gör hon det? frågade jag hundarna på det mest insmickrande sätt. Men eftersom jag inte samtidigt viftade med en frolic förblev de tämligen ointresserade. (Här ska jag i förväg be att få be om ursäkt för nakenchocken på Huliganbilden - håll för ögonen när ni tittar!)

Trots föga uppmuntran for jag ändå iväg till stan och inhandlade lite garn. Och se så pigga och glada vovarna blev när jag inte viftade med blått/beige/offwhite framför nosen på dem utan med klara, glada färger - vilken skillnad!

Jag ville ha klara glada färger, mer färger, mer av allt!

Jag tror jag lyckades!

Dagens färg är röd

Jajamensan. Röda byxor, röd jacka, rödvitrutig skjorta. Det är så att folk hajade till när de fick se mig och febrilt började bläddra i kalendrarna. Kunde de ha tagit fel? Kunde det faktiskt vara jul? Nu? Kylan är ju nästan decemberaktig, åtminstone om man räknar med skånsk december.

Men nä. Jag är inte jultomten, hur röd jag än är.

Och anledningen till att jag med all säkerhet vet att jag inte är tomten är att jag inte har långt vitt skägg. (Även om jag väl får erkänna att det händer att man får svinga pincetten och rycka bort ett eller annat förargligt hårstrå där man inga hårstån vill ha).

Jodåsåatt. Kalla mig Mrs. Sherlock.

Ho-ho-ho.

Vive la France!

Det har varit en lång och tuff vinter och vår. Jag kände att jag behövde avkoppling, vidga mina vyer, breda ut vingarna och flyga!

- Låt oss utforska nya trakter! sa jag till maken.
- Låt oss utforska nya smaker. Dofta nya dofter. Andas ny luft! fortsatte jag sedan.

Maken kilade ner i vinkällaren och fann att det behövdes fyllas på med mer vin. Alltså for vi till Frankrike, närmare bestämt Rhône-dalen och ännu närmare bestämt Tain-l'Hermitage.

Fast först körde vi ju iväg till Hamburg för att köra på Autozug därstädes. Eftersom jag är som jag är och eftersom maken är en godhjärtad make som inser att det är lika bra att låta frun få som hon vill så kom vi i väldigt god tid till Hamburg. För god tid kan man tycka, men då körde vi till den oerhört vackra parken Planten und Blumen och strövade runt ett bra tag innan vi (läs: maken) körde på tåget. I Hamburg har jag märkt, regnar det alltid. I alla fall alltid när vi kommer dit. Således tror jag det hamburgarna tycker det är bra att vi bara kommer ca en gång om året och att vi sedan far vidare vår kos. Eftersom det regnade tog jag inte med mig kameran in i parken och det visade sig vara ett väldigt dumt beslut eftersom det fanns massor att fotografera. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord; befinner ni er i Hamburg, ila till Planten und Blumen och njut!

Men sen åkte vi tåget ner till Lörrach. Det är ganska mysigt men man sover lite sisådär, det gör man. I all synnerhet som armstöden envisades med att ramla ner på en så fort man rörde sig. Men trots allt sov man en del, och sen vaknade man upp i ett ganska kyligt Lörrach. Vi körde neråt. Ner mot solen, ner mot Frankrike! Och vips! så var vi i Rhône och det blev ganska lagom varmt och skönt. Massor av vinrankor såg vi också. Och det braiga med vinrankor är att finns det sådana, ja då blir det vin! Och vin gör såväl maken och mig glada, så vi snusade, doftade, smakade och köpte vin.

Också bodde vi alldeles nere vid Rhône, ja såpass nära att man kunnat stå på balkongen och spotta i floden. Om man nu inte varit en fin flicka som inte spottar i floder, menar jag. Det var nog ett av de trevligaste hotell jag bott på, utsiktsmässigt alltså. Vi drog helt enkelt inte för gardinerna på natten, utan när man vaknade kunde man njuta av den här utsiken!

Men man kan ju inte bara prova vin. Man vill utforska också. Bana ny väg. Fylla sin själ med nya intryck. Och av någon outgrundlig anledning så tycks det alltid vara så att när jag ska utforska så sker det uppåt, vertikalt sett. Vi vandrade och vi pustade och maken undrade lite försiktigt om det inte var så att jag ibland kunde vilja se saker lite mer i havsnivå, typ? Men han följde snällt med, det gjorde han.

En dag for vi söderut - till Avignon. Där var det varmt, kan jag ju säga. Men mycket att titta på. Påvepalatset till exempel. Många människor måsta ha vandrat in genom portarna där, det såg man ju tydligt, så slitna de som de var. Vi traskade runt och tittade och beundrade.

Sen vandrade vi ut på den berömda bron. Lite rumphuggen är den nog, men fin ändå. Och är man sur le pont, ja då sägs det ju att "on y danse". Således gjorde vi det. Till de förbispasserandes förvåning.

När vi gjort oss tillräckligt löjliga for vi till Chateuneuf-du-Pape för att prova lite mer vin - det kunde behövas efter den ansträngande uppvisningen i bästa ryska balettskola-stilen. Jag kände tydligt att hade jag bara haft tåspetsskorna på, ja då hade folket jublat av förtjusning. Nu gjorde de inte det...

När det gällde mat kände jag att jag skulle äta lite lätt, nybliven viktväktare som jag är. Således blev det en hel del sallader. Men jag vet inte jag... om det är så "lätt" det där?

En annan sak vi upptäckte i Avignon är att man hade rätt lusttiga huvudbonader. Både mer traditionella och lite mer viltdjursaktiga. Kanske man skulle fundera på en ny vårhatt?

När vi kände oss färdiga med Rhône for vi till Alsace. Alsace är alltid gemytligt. Löjligt pittoreskt och ljuvligt vackert. Måhända lite för mycket chocroute för min smak... men å andra sidan har man ju massor av storkar! Och vin, inte att förglömma.

Vi bodde i Equisheim - som alltid. Ljuvligare by får man leta efter.

Vi besökte även Kaysersberg. Där knallade vi in på turistbyrån och undrade vad man kunde beskåda där? Damen rekommenderade slottsruinen (som märkligt nog låg högt ovanför byn... mer uppförsbackar således). Den hade blivit en ruin när svenskarna kom dit under trettioåriga kriget. F'låt! sa vi och ilade uppför backarna. (Kanske "flåsade" hade varit ett bättre verb, om man nu ska vara petig.

Kaysersberg är också jättevackert. Och vilka rosor det fanns! Och rätt vad det var klippeti-kloppade det en häst förbi. Sånt är trevligt tycker jag.

Frankrike, det är inte dumt det! Enda nackdelen är möjligen det att fransmännen är lite svaga för att prata just franska. Ett litet hinder när man själv inte är så flytande på det där med gallisk espri - men med god vilja så går det. Och god vilja, ja det har man ju.

Både maken och jag.