Vive la France!

Det har varit en lång och tuff vinter och vår. Jag kände att jag behövde avkoppling, vidga mina vyer, breda ut vingarna och flyga!

- Låt oss utforska nya trakter! sa jag till maken.
- Låt oss utforska nya smaker. Dofta nya dofter. Andas ny luft! fortsatte jag sedan.

Maken kilade ner i vinkällaren och fann att det behövdes fyllas på med mer vin. Alltså for vi till Frankrike, närmare bestämt Rhône-dalen och ännu närmare bestämt Tain-l'Hermitage.

Fast först körde vi ju iväg till Hamburg för att köra på Autozug därstädes. Eftersom jag är som jag är och eftersom maken är en godhjärtad make som inser att det är lika bra att låta frun få som hon vill så kom vi i väldigt god tid till Hamburg. För god tid kan man tycka, men då körde vi till den oerhört vackra parken Planten und Blumen och strövade runt ett bra tag innan vi (läs: maken) körde på tåget. I Hamburg har jag märkt, regnar det alltid. I alla fall alltid när vi kommer dit. Således tror jag det hamburgarna tycker det är bra att vi bara kommer ca en gång om året och att vi sedan far vidare vår kos. Eftersom det regnade tog jag inte med mig kameran in i parken och det visade sig vara ett väldigt dumt beslut eftersom det fanns massor att fotografera. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord; befinner ni er i Hamburg, ila till Planten und Blumen och njut!

Men sen åkte vi tåget ner till Lörrach. Det är ganska mysigt men man sover lite sisådär, det gör man. I all synnerhet som armstöden envisades med att ramla ner på en så fort man rörde sig. Men trots allt sov man en del, och sen vaknade man upp i ett ganska kyligt Lörrach. Vi körde neråt. Ner mot solen, ner mot Frankrike! Och vips! så var vi i Rhône och det blev ganska lagom varmt och skönt. Massor av vinrankor såg vi också. Och det braiga med vinrankor är att finns det sådana, ja då blir det vin! Och vin gör såväl maken och mig glada, så vi snusade, doftade, smakade och köpte vin.

Också bodde vi alldeles nere vid Rhône, ja såpass nära att man kunnat stå på balkongen och spotta i floden. Om man nu inte varit en fin flicka som inte spottar i floder, menar jag. Det var nog ett av de trevligaste hotell jag bott på, utsiktsmässigt alltså. Vi drog helt enkelt inte för gardinerna på natten, utan när man vaknade kunde man njuta av den här utsiken!

Men man kan ju inte bara prova vin. Man vill utforska också. Bana ny väg. Fylla sin själ med nya intryck. Och av någon outgrundlig anledning så tycks det alltid vara så att när jag ska utforska så sker det uppåt, vertikalt sett. Vi vandrade och vi pustade och maken undrade lite försiktigt om det inte var så att jag ibland kunde vilja se saker lite mer i havsnivå, typ? Men han följde snällt med, det gjorde han.

En dag for vi söderut - till Avignon. Där var det varmt, kan jag ju säga. Men mycket att titta på. Påvepalatset till exempel. Många människor måsta ha vandrat in genom portarna där, det såg man ju tydligt, så slitna de som de var. Vi traskade runt och tittade och beundrade.

Sen vandrade vi ut på den berömda bron. Lite rumphuggen är den nog, men fin ändå. Och är man sur le pont, ja då sägs det ju att "on y danse". Således gjorde vi det. Till de förbispasserandes förvåning.

När vi gjort oss tillräckligt löjliga for vi till Chateuneuf-du-Pape för att prova lite mer vin - det kunde behövas efter den ansträngande uppvisningen i bästa ryska balettskola-stilen. Jag kände tydligt att hade jag bara haft tåspetsskorna på, ja då hade folket jublat av förtjusning. Nu gjorde de inte det...

När det gällde mat kände jag att jag skulle äta lite lätt, nybliven viktväktare som jag är. Således blev det en hel del sallader. Men jag vet inte jag... om det är så "lätt" det där?

En annan sak vi upptäckte i Avignon är att man hade rätt lusttiga huvudbonader. Både mer traditionella och lite mer viltdjursaktiga. Kanske man skulle fundera på en ny vårhatt?

När vi kände oss färdiga med Rhône for vi till Alsace. Alsace är alltid gemytligt. Löjligt pittoreskt och ljuvligt vackert. Måhända lite för mycket chocroute för min smak... men å andra sidan har man ju massor av storkar! Och vin, inte att förglömma.

Vi bodde i Equisheim - som alltid. Ljuvligare by får man leta efter.

Vi besökte även Kaysersberg. Där knallade vi in på turistbyrån och undrade vad man kunde beskåda där? Damen rekommenderade slottsruinen (som märkligt nog låg högt ovanför byn... mer uppförsbackar således). Den hade blivit en ruin när svenskarna kom dit under trettioåriga kriget. F'låt! sa vi och ilade uppför backarna. (Kanske "flåsade" hade varit ett bättre verb, om man nu ska vara petig.

Kaysersberg är också jättevackert. Och vilka rosor det fanns! Och rätt vad det var klippeti-kloppade det en häst förbi. Sånt är trevligt tycker jag.

Frankrike, det är inte dumt det! Enda nackdelen är möjligen det att fransmännen är lite svaga för att prata just franska. Ett litet hinder när man själv inte är så flytande på det där med gallisk espri - men med god vilja så går det. Och god vilja, ja det har man ju.

Både maken och jag.