Möten i gryningen

Ja nu får man ju tänka på att det är midsommardagen, så det där med "gryning" kanske inte direkt betydde innan hanen galit... men någorlunda morgontidigt rantade vi iväg i bästa samförstånd, Huliganen och jag.

Morgonen var hyfsat ljum och solen tittade fram. Tystnaden var tämligen total, ända tills det prasslade till! När det prasslar till, ja då får man ju stanna och undersöka vad som är upphovet till detta? Prasslaren visade sig vara en liten igelkott.

Herr (fru? fröken? hen?) Igelkott och Huliganen tittade intresserat och tolerant på varandra och och såg ut att tänka något i stil med "leva och låta leva" och "this town is visst big enough for both of us". Så de nickade vänligt mot varandra och vi traskade vidare.

Det snusades. Det filosoferades. Det bajsades. Det snusades lite till. Fläderblomsdoften låg tung över nejden.

Då skedde morgonens andra möte. På ett räcke satt en katt. En stor katt.

- En katt! utbrast Huliganen förtjust.

- Och??? sa hela kattens attityd. Han såg inte alls ut att tänka saker som att leva och låta leva, och han såg definitivt ut som att det här var hans territorium och nåde den vätte som närmade sig, då svarade inte han för följderna. Striden i OK Corral hade bara varit kattskit i jämförelse, och den som red iväg segrande i gryningen skulle inte ha varit en kortbent hund, så mycket stod klart.

Huliganen bestämde sig raskt för att det helt enkelt inte fanns någon katt. Han ignorerade kattskrället så totalt som bara en hund i underläge kan.

- Katt?? såg han ut att tänka. - Här finns ingen katt, här finns bara ett alldeles väldigt tomt staket och just nu har jag bestämt mig för att gå vidare.

Så då gjorde vi det. Och såvitt jag vet sitter katten kvar.