Finns det högre makter?

Ja det är ju en lagom existentiell fråga som man kan roa sig med att fundera på en sådan här söndag när SMHI generöst har utlovat heldagsregn (varför vi, listiga som vi är, redan har ränt runt Vallkärra och Nöbbelövs mosse på morgonen, så att vi sedan triumferande kan fnysa "ha! vi behöver bara kortare toapromenader" senare under dagen när regnet ska stå som spön i backen. Men nu avviker jag visst här).

Grubbla dock icke längre! Hänvänd er med full förtröstan till mig, ty jag sitter inne med Svaret - det svar som jag nu generöst tänker delge omvärlden.

Gårdagen inbegrep lite trädgårdspyssel. Lite fläderblomssaftstillverkning. Samt golf med syrran och Zoya, som skulle introduceras för denna motionsform. Huliganen fick icke följa med, nä för han har en otrevlig vana att högljutt protestera mot alla dåliga slag och då kan det låta lite titt som tätt.

Zoya visade sig dock vara en exemplarisk golfhund! Hon traskade snällt med. Satt och väntade när man slog. Nickade gillande när bollen åkte iväg i alla fall i någorlunda rätt riktning. Avhöll sig diplomatiskt från att stöna högljutt och försmädligt när man råkade duffa ett slag riktigt rejält.

Mitt spel gick väl inte så lysande precis, men trevligt hade vi! Efter åtta hål avvek team Zoya&Zyrran för att åka hem, medan maken och jag harvade vidare i allsköns harmoni och lördagsfrid. Banan var tämligen ödslig, jo för det var ju midsommardag och uppenbarligen störtar man inte upp i ottan då och ryter "mot golfbanan! Med språng!".

Spelet bättrade väl på sig och vi hade väldigt trevligt! Rätt som det var kom vi ikapp klubbens pro som var ute och spelade med tvenne äldre gentlemän. - Vi släpper snart igenom er, sa han vänligt, men vi log blekt och försäkrade att det var alls inte nödvändigt. Jo för som varje golfare vet, så blir man liksom alltid lite darrig i knävecken när man ska gå igenom en boll, där alla står och stirrar högtidligt på en och väntar på att man ska bli klar och försvinna vidare. Ett eldprov, sanna mina ord!

Vid 13:e hålet gick det inte längre. Ett kort, men elakt par 3-hål, där största elakheten är Olssons håla, där man gärna placerar bollen som då bara rullar ner...ner....ner..... . Ja om man inte slicar ut till höger då förstås. Eller - snöplighetens snöplighet - slår bollen rakt ner i ån, som illvilligt slingrar sig strax efter tee.

Pro:n med anhagen hade slagit ut, och ställde sig vid sidan av green och väntade och vinkade fram oss. Maken slog ut. Ett bra slag som dock rann över green och ner på andra sidan, men alls ingen katastrof.

Med döden i hjärtat stegade jag fram. Peggade upp. Svingade en liten provsving för att åtminstone försöka se ut som en golfare. Blundade och sa "snällahögremakteromnifinns - låt mig träffa". Och slog, samtidigt som jag fortsatte att blunda. Maken sa först att han inte tyckte det var rätt taktik, men fortsatte sedan raskt; oj, du slog upp bollen på green!

Vi stegade fram, jag tvåputtade elegant och under massornas jubel blev det ett par på hålet. Olssons håla? Ja den fnös jag bara överlägset åt. Maken gjorde en bogie, men var glad ändå. Och sen vandrade vi vidare och på nästa hål blev det streck efter ett ihärdigt duffande och toppande och en slutlig kollaps i bunkern - men det var det bara maken som såg.

Så nu vet jag. Det finns en högre makt. Och uppenbarligen spelar jag bäst när jag blundar.