Jag hade köpt nya solglasögon

Jo för det kan behövas när maken och jag skulle ta en liten förstärkt weekendresa till ett medelhavsland. Jag såg framför mig soliga dagar, strosande vid havet, sittande på caféer, drickande ett eller annat glas vin. Och då behöver man nya solglasögon tänkte jag mig. För säkerhets skull köpte jag mig även en somrigt härlig gul sidenklänning. Den skulle stå sig fint mot den begynnande solbränna jag tänkte börja anlägga.

jag kan ju säga att sidenklänningen fick stanna i väskan. Och det solglasögonen kom på bara för att jag skulle få foto på dem. Yllekoftan, däremot,  har jag haft stor användning av. Och paraplyerna! Räddarna i nöden.

För en timme sen landade vi i Lund igen. Att det är 7 grader kändes välbekant. Ungefär som där alltså. I Barcelona. Där ett nordligt och ett sydligt lågtryck möttes i en enda vattendrypande omfamning.

Men vi har haft det härligt! Och dricka vin kan man faktiskt göra även när regnet häller ner. Det kommer lite inlägg här på bloggen när jag laddat ner alla fotona. Även sådana med solglasögon.

Nu väntar dock sängen.

Det finns gränser

Gränser för min toleranta människokärlek. Jodå, jag vill vara sån, herregud jag var väl ung under värsta flower-power-love-is-all-around perioden, så jag vill absolut omfatta min omvärld med ömsinta känslor.

Och för övrigt anser jag att man ska vara både tolerant och snäll. Det tar emot emellanåt, det där att vara tolerant, det gör det, men jag jobbar på det. Jag försöker intala mig själv när jag stöter på en riktigt rälig översittartyp att han (ok, det kan vara en hon också - låt oss i dessa genuskorrekta tider säga hen för säkerhets skull) att hen säkert haft en dålig dag på jobbet, men att hen innerst inne älskar blommor och barn och är en riktig hyvens prick. Om man bara skrapar lite på ytan. Med stämjärn och slägga eller så.

Ibland går det ju inte, och då blir man kanske lite amper. När jag tänker närmare efter så kanske det finns folk som tycker att det kan ta emot lite att vara tolerant mot mig, vad vet jag?

Och visst finns det folk som man verkligen inte kan vara kärleksfullt tolernt emot, det räcker ju med att öppna dagstidningen för att man ska få skrämselhicka allt som oftast. Men nu är det inte dessa monster jag talar om, när jag måste erkänna att det finns en människoart som verkligen prövar min tolerans långt utöver vad som kan vara rimligt.

Jag talar självfallet om denna mänsklighetens ohyra, ja jag tvekar inte att kalla dem mänskliga fästingar; de som bara nonchalant kör in sina cyklar i ställen och inte bemödar sig om att sätta cykeln på härför avsedd plats utan bara fäller ner stödet så att en liten fesen cykel tar upp två platser!! Ja herregud, man kan verkligen bli upprörd för mindre. Där hittar jag inga förmildrande omständigheter alls! Må de kollektivt lida av nageltrång hela högen.

När man glömmer...

...kameran när man åker till Köpenhamn med dottern, ja då blir det inga Köpenhamnsbilder i bloggen! (OK, jag tog en bild på dottern med mobilen när hon på ett mycket generöst och dotterligt sätt bjöd sin mor på champagne och jordgubbstårta på Café Norden, men eftersom hon ser lite olik sig ut (låt oss kalla det så), tänker jag jag inte lägga ut bilden här.

Sen hade jag minsann inte tid att fotografera, med eller utan kamera. Vi hade nämligen ett Uppdrag, dottern och jag. Nämligen att inhandla den födelsedagspresent vi föräldrar i ett givmilt ögonblick utlovat. Presenten skulle vara en handväska, och det begriper ju vem som helst att det kräver sin kvinna. Plus koncentration och uthärdighet. När vi vänligt erbjöd såväl maken som dotterns sambo att följa med bleknade de, och avböjde raskt.

Nu vet ju vem som helst att man shoppar så mycket bättre om man inleder med lite bubbel, alltså gjorde vi det. Sen kastade vi oss över Uppdraget! Vi vandrade in och ut ur affärer, vi gick tillbaka, vi jämförde, vi provhöll, vi funderade. Mitt i alltihop fick vi styrka oss med lite lunch också, och det var nog den som gjorde det, för vi släpade i triumf hem en DKNY-väska från Magasin du Nord. Men det var inte nog med det! Vi lyckades dessutom inhandla present från sonen. Eller brodern. Ja det beror liksom på vem man utgår ifrån - en illandes röd och mycket tjusig plånbok.

Sen kan det väl hända att vi liksom råkade shoppa var sin klänning också, det slinker ju så lätt med en klänning när man är på det humöret. Det var vi.

Och sen blev det ju lite budget-shopping också - när vi kom ut från Magasin du Nord höll blomstermarknaden nog på att förbereda sig på att packa ihop, så många av buketterna kostade 10 kronor styck! Förvisso danska, men ändå. Det gick ju inte att motstå, det hade krävt en motståndskraft full av anabola steorider för det.

Sen åkte vi nöjda hem med tåget, och det kan nog hända att vi slumrade till en stund. Det tar på krafterna att shoppa loss!

Väl hemma kom dotterns sambo också, dottern hade nämligen handlingskraftigt bjudit in dem på middag hos föräldraskapet. En sån chans vill man ju inte missa! Själv hade jag läst recept och begrundat dem ur alla aspekter, medan maken botaniserat i vinkällaren. Väldigt trevligt hade vi, och väldigt mätta blev vi.

Färsk sparris med lufttorkad skinka och balsamic  med en muscat från Alsace
Italiensk fylld lammstek med Rioja
Chokladfondant med hallon och vaniljglass med Asti Spumante

Jo. Man blev mätt. Och nöjd!

Dessutom hade vi inlett med ytterligare en skvätt champagne som dottern bjöd Maken på. Maken har nämligen fått en artikel accepterad för publicering i en Mycket Ansedd Arkeologisk Tidskrift, och detta måste absolut firas tyckte dottern, klok som hon är.

Efter all denna mat och allt detta vin kan man ju tro att man sov länge - men si det gjorde man inte alls! Ut i den härliga vårmorgonen galopperade hunden och jag. Sen galopperade vi hem igen och åt frukost. Maken och jag for iväg och köpte fröer och jord och sen, ja sen utbröt det stora trädgårdsraseriet. Ett lyckligt sådant vill jag framhålla!

Hur kan man vara annat än lycklig när solen skiner på en? När maken gräver ur komposten? (Ja, jag blir lycklig över de märkligaste saker). När man kan hänga tvätten på tork ute för första gången i år?

Ikväll ska jag gå och lägga mig i en säng som är nybäddad med soltorkade lakan, det är vardagslyx det! (Trots att det är söndag).

Jag har städat växthuset - ut med alla pinaler och sen har jag spolat rent både ute och inne, vattnet stod som en fontän omkring mig och hunden flydde fältet - han är inte mycket för att duscha, den jycken.

Jag gick där och kände mig så innerligt lycklig och nöjd med livet, det riktigt liksom bubblade i mig. "Effervescent" har jag lärt mig att det heter på engelska, och det gör det minsann rätt i. Så jag kände mig sån också, effervescent alltså.

Ända tills jag försökte vända komposten, nu när maken grävt ur en avsevärd del. Det var ganska tungt, men det var inte det som fick mig att svära som en borstbindare. Nej det var när jag halkade omkull i en massa gamla ruttna äpplen och föll raklång i lerkladd och äppleslask. Då bubblade jag inte direkt. Arg som ett bi for jag in i huset med äppleslajmet hängandes som en slags märkliga julgransprydnader över  hela mig. Fast när maken rykt ut och pussat och grävt lite och jag duschat så återgick jag till mitt fryntliga tillstånd igen.

En bra dag har det varit - ja en bra helg överhuvudtaget! Sådderna har kommit igång, och det är ju himla bra eftersom såväl pallkragar som den nya lilla köksträdgården börjar bli redo!

Och sen är det ju så att köksdörren har kunnat stå öppen hela dagen! Utan att man fått kylknölar och rimfrost i skägget, och är inte det något att fröjda sig över så vet då inte jag vad som ska till.

Välsignade vår! Man blir lite lerig och kladdig (i alla fall när man stupar i komposten), man blir trött i ryggen och man vet att man kommer att somna i soffan ikväll. Huliganen snarkar redan, hoprullad på mattan. Men mest av allt blir man lycklig!

April

Det är verkligen april - imorse när jag cyklade till jobbet hade jag både regnbyxor och solglasögon med - omutifallatt. För det är ju så, det växlar. Men samtidigt är det äntligen vår, och det gör mig väldigt blid till sinnes. Lika bra att omgivningen passar på att njuta, för man vet verkligen inte hur länge det där blida varar...

På kvällarna, efter jobbet, har jag varit ute i trädgården. Rensat i sorgligt försummade rabatter. Klippt ner skräpiga perenner. Kört grenar och det gamla julgransliket och annat skräp till majbålet. Utstött beundrande rop till maken som gräver upp en liten blivande köksträdgård - jo för jag berättade väl det, att han tittat lite för mycket på 100% bonde och nu gripits av odlarlust själv? Ja jag vet, vi gapar alla förundrat, men samtidigt tycker jag att det ska bli väldigt roligt - nu är ju den där härliga tiden när man ser framför sig hur allting ska prunka och frodas. Kom igen om några månader när sniglarna varit på allt, och alla ens frösådder är taniga och skrangliga och anskrämliga, så får vi se vad man säger då. Men just nu är jag i alla fall, åtminstone i fantasin, väldigt mycket grönavågare, odla-din-egen-mat:are, jord-under-naglarna-typen. Jag ser fram emot att gå ut i den (lilla) köksträdgården och skörda mig en purjolök - bara så där, om andan faller på! Vi får se hur det blir - men man har faktiskt inte roligare än man gör sig, och just nu tycker jag det där med köksträdgård känns väldigt roligt.

I all synnerhet som det är maken som står för grävandet.

Hattmode?

Igår träffade jag på en gammal skolkamrat som jag säkert inte sett på, tja, 35 år? Väääldigt länge sedan i alla fall. Faktiskt så pass länge att jag först inte var säker på vem det var, men visst känns det lite pinsamt när någon säger "men är det inte Irene? Hej!! Det var inte igår!"? Man ler stort och tänker febrilt och försöker säga ungefär rätt saker så man inte avslöjar sig, ända tills man får en liten ledtråd och poletten ramlar ner.

Så det var ju väldigt trevligt, det var det absolut. Men på något vis önskar jag kanske ändå att om vi  nu skulle stöta på varandra så skulle det ha varit vid ett tillfälle när jag inte precis köpt 20 stycken cowboyhattar i illrosa med paljetter på. Det är lite svårt att se cool, världsvan och sofistiskerad ut med 20 såna i släptåg.

För att nu inte nämna de prickiga ballongerna i mängd. Det kan ha varit de som var liksom nådastöten för min image?

Där har du fel, Karin!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

(Karin Boye, 1935)

Jag vill ju inte förhäva mig. Inte sticka ut hakan och säga att en av våra mest folkkära dikter har fel. Man ska nog inte tolka den alltför bokstavligt, jodå det vet jag. Jag har ju ändå ett (i en synnerligen avlägsen forntid) förflutet på litteraturvetenskapliga institutionen på det lokala universitetet. Men ändå. Jag kan inte hålla tyst, jag måste säga det:

- nähä, det gör inte ont, inte ett endaste dugg i mig, när jag ser det som nu äntligen händer i trädgården. Tvärtom blir jag så otroligt lycklig över att tillbringa eftermiddagen med att mer eller mindre planlöst rafsa runt bland vissna perenner och skräpiga lövhögar. Egentligen skulle jag spelat golf med maken och en kompis men nu blev det inte så. Nu blev det att fylla lungorna med vårluft och få blåsor i händerna och ont i ryggen av krattandet, men vad gör väl det? För nu är det på gång!

 

Det kommer att bli rabarber i år igen, och jag tänker på rabarbermuffins, rabarberpaj, rababerchutney och rabarberkaka. Och då blir jag lite lycklig faktiskt!

Snödropparna blommar fortfarande, men nu har de fått sällskap; av scilla och ludna små backsippor (och ja, visst är det kirskål som syns där också, men live and let live säger jag tolerant.

Jag var och köpte lite penséer till krukorna och då fick ju två pelargoner följa med tillbaka till växthuset - hur skulle man kunna motstå?? Besök i växthuset fick jag också - alltid trevligt med sällskap.

Jodå, hela eftermiddagen i trädgården hade jag hjälp av små fyrbenta trädgårdsmästare. Kanhända var det så att de mest spankulerade runt. Sprätte lite i pallkragarna där jag sen ska så bönor och tomater. Höll koll på vad jag gjorde när jag kröp runt på marken med kameran.

Och vad jag gjorde där, ja det var ju att fotografera den här lille krabaten, årets första! Och se sån atlet han är, står på huvudet och balanserar, visst är det lite imponerande?

Så jag vill nog hävda att nej, det gör inte ont. Inte i mig. Och förhoppningsvis inte i klätterhortensian heller.

Välkommen kära vår! Du var sen, men efterlängtad!

Dagens planer

Att vakna till en någorlunda varm vårmorgon kändes väldigt trevligt. Kanske det var något tidigare än jag själv hade valt, med tanke på gårdagens födelsedagskalas, men inte ska man vara motsträvig när hundarna och vårsolen kallar!

På tal om gårdagen så var det oerhört trevligt - och gott! Den där utlovade maten och vinet var väldigt goda och vi hade mycket trevligt. Sjöng gjorde vi också, till grannarnas fromma. Ackompanjerade av Huliganskall som vi var.

Huliganen hade dock skött sig utmärkt, så lite tjo och tjim fick man faktiskt tåla. När vi gjorde oss i ordning för att ge oss iväg till stationen hade vi två hundar som svansade kring benen odh påtalade "vi vill följa med!! Hör ni det, vi vill också med!". Fröjden var stor när kopplena kom fram - ända tills vi kom ut och Huliganen insåg att jämrans också, den förhatliga cykelkärran hade kommit fram från vinterförvaringen! Han försökte raskt dra iväg någon helt annanstans, men fångades in och hivades utan vidare spisning in i kärran tillsammans med Zoya. Sen oink-oinkade han lite hela vägen till stationen, men eftersom det bara tar en 7-8 minuter gick det att stå ut med.  Under hela sin levnad har Hulignen aldrig åkt tåg, men nu skulle det ske. Redan på perrongen gick han igång och lät omgivningen veta va han tyckte om detta påhitt. "Det blir en lång resa det här" tänkte jag och såg med viss bävan det närmaste 55 minuterna an. Men ibland kommer ens farhågor på skam och han var helt tyst hela resan. Inte heller bet han konuduktören, så jag får nog säga att han skötte sig utmärkt!

Idag har vi gått på St Hans backar och hundarna har fått springa fritt. Zoya studsar runt som en vit liten duracellkanin (en mycket söt sådan!), medan Huliganen nöjt travat framåt. Lite vemodigt är det att se att den där sprutten som han alltid haft, nu tycks vara ett minne blott, men glad är han i alla fall. Rätt som vi strosade runt hörde jag något som kom klampanes bakom mig och jag hann fundera på vad det var?En vildsvinshjord på grönbete? En ardenner i sken? Men nä, det var Zoya som greps av ett vårrus och bara var tvungen att ånga iväg. Man kan kanske inte tro att en liten 3-kilos papillondam kan klampa - men det kan hon, kan jag försäkra.

Nu sover båda hundarna gott, utsträcka på golvet där solen lyser in. Själv tänkte jag åka och köpa penséer, för nu måste det väl ändå vara dags att få lite vårfint på förstukvisten? Så det får bli dagens plan.

Lördag med förväntningar

Helgen började redan igår med en rivstart - efter jobbet åkte jag och hämtade Zoya hos syrran som är rejält sjuk i någon elakartad influensavirus, vilket ju verkligen är jättetrist för henne, men det innebär att vi får nöjet att ha Zoya hos oss. Sen promenerade vi och gjorde viktiga saker. Viktiga Saker, det är sånt som att snusa i varenda buske till exempel. Själv snusade jag inte, vare sig i buskage eller med prilla, men jag tänkte som så att nu är det ju helg och alla ska ju njuta!

Njöt gjorde jag även senare när maken lagade ankbröst med örtolja och tärnat sidfläsk till mig. Det gjorde han rackarns bra! Själv vimsade jag mest runt i köket och viftade med mitt fingerbandage (det tänkte jag leva länge på... ). Sen åt vi ankbrösten som var delikata. Vissa, såna med fyra ben, tyckte att vi var ohemult snåla som inte bjöd dem. Och ja, jo, då fick de väl smaka lite då... fast bara lite, för resten ville jag ha själv! Nån måtta får det vara.

Imorse vaknade jag och kikade ner över sängkanten. Där satt två ivriga individer av hundkaraktär och väntade på att jag skulle gå med dem ut på morgonpromenad. Observera att de inte stirrade ut maken med samma önskan i blicken, förmodligen väl vetandes att detta inte hade varit lönt.

Nu har vi promenerat. Ätit frukost. Maken och jag har cyklat ner till stan och gått på Amnestys bokloppis och ätit lunch. Tja också gick vi på apoteket för att köpa mer bandage, men tänk, man kan inte köpa fingertutor på apoteket. Det tycker jag verkligen är ganska kasst av dem, men jag köpte lite klisterlinda så det blir nog bra. Dock utan döskallar på, det är liksom ingen fjong i apotekets grejer uppenbarligen. Maken köpte 18 böcker på loppisen. Själv köpte jag två kjolar, fast inte på någon loppis. Någon måste ju hålla kjolindustrin under armarna, om alla bara rände runt och köpte böcker ideligen, ideligen, gick ju textilindustrin omkull och då fick vi alla gå med rumpan bar.

I eftermidag ska vi ta tåget till dottern som fyller år idag! Jajamen. Det har utlovats mat och tårta och vin, så detta vill man ju inte missa! Det känns som om det vore igår hon var en liten trind bebis som vägrade lära sig krypa, fast maken på det mest pedagogiska sätt kröp runt på golvet för att demonstrera, så att han nästan slet upp knäskålarna. Dottern tittade högeligen intresserat på, men vägrade att krypa själv. Inte förrän en veckan innan hon började gå började hon krypa. Och då kunde det ju nästan kvitta lika, kan man tycka. Men krypa eller ej, en alldeles utmärkt dotter är hon, som är värd alla hurra-rop i världen! Vi kommer att sjunga för henne ikväll, och då kommer Huliganen att gasta "tyst för bövelen!" precis som han brukar. Och det är så det ska vara, traditioner ska man hålla på.

Grattis på dig, kära dotter! Nu kommer vi om några timmar. Det kanske är läge att förvarna grannarna om att en Akustisk Olägenhet av Västgötakaraktär är på väg att invadera huset?

Motion eller kärlek?

Dagen inleddes med en språngmarsch. Hade jag varit en oärlig person, en sån som slår dunster i ögonen på de som läser bloggen, hade jag kunnat säga att jag börjat ett nytt och bättre liv, ett sånt liv där man ger sig ut och kutar på fredagsmorgnar.

Nu är jag inte sån. Jag är en skrupulöst ärlig skribent som när jag vandrar min färde på morgonen djupt försjunken i mina egna tankar helt plötsligt finner mig ha en hund i kopplet som vid horisonten skymtar eurasiertiken Sheeba. Och Sheeba, det är en tjusig tjej! Huliganens puls börjar bulta upphetsat.

Det är därför jag helt plötsligt finner mig löpandes tillsammans med en kärlekskrank Huligan i snöre fram till föremålet för hans ömma låga. Det hälsas och skuttas (helt platoniskt vill jag framhålla, några orgier var det inte tal om!) och sen är det klart och vi kan vandra vidare hem mot en hägrande frukost.

Nöjda med att lite oförhappandes sådär ha fått lite oväntad motion (jag) och efter att ha fått nospussas med en stilig kvinna (Huliganen).

En bra början på en regnig fredag.

Jag har inte slutat blogga...

.. men det är svårt att skriva med handen i bandage.

Det är farligt att laga mat. Nu är jag en fingertopp fattigare. Tur jag har en hjälpsam man!