När man är lite listig

Maken och jag är bjudna på bröllop, och det är ju alldeles väldigt trevligt.

Men så var det ju en liten hake; man skulle, när man svarade, dessutom ange sin favoritlåt (eller dito artist).

Oj så svårt! I alla fall om man är en vindflöjel som jag. Ena dagen tycker jag si. Andra dagen gnolar jag glatt med i en annan låt. Det enda man kan vara säker på att det förmodligen inte är ur den allra modernaste repetoaren. Fast fullt så dinousarieaktig som maken är jag ändå inte.

Nu har jag alltså svarat och tackat ja för oss båda. Däremot har jag inte tillfrågat maken om vad han har för favoritlåt, risken är nämligen överhängande att han hade klämt i med "Samling vid pumpen" eller kanske "Tjo vad det var livat i holken i lördags", han har ju en fäblesse för den mest märkliga musik. Eftersom det kommer att vara gäster från spridda delar av Europa med på festen tycker jag att jag har ett ansvar för att inte utsätta dem för Olrog när de för första gången gästar Sverige.

- Jag frågar'n inte! sa jag illslugt till mig själv.

Så då fick jag ju klämma ur mig ett musikval själv. Hela morgonpromenaden med Huliganen gick jag och vägde för och emot. Förstrött plockade jag upp vad Huliganen producerat medan jag tänkte "kanske denna?...... eller den här?".

Sen gick ju mina tankar tillbaka till den avlägsna forntid när maken och  jag var nyförälskade. När vi var ute och dansade på Östgötska (en av studentnationerna här i Lund) och maken falskt, möjligtvis i otakt, kanhända en aning på lyran, men lyckligt gnolade Michelle, ma belle, sont des mots qui vont très bien ensemble... i örat på mig medan vi vaggade runt på dansgolvet.

Problem solved. Beatles - Olrog, 1-0.