Bläh-faktorn

För min del måste jag säga att februari generellt sett är en månad med högt index på bläh-skalan. Möjligen slagen av januari - allså, januari? Hur tänkte man där? Och hur tänkte man vidare när man sen toppade det med februari? Är det ren och skär illvilja som skapat dessa månader?

Nej februari, då får man knyta näven i fickan, sätta hakan mot bröstet och bara streta på. Inte ens det hjälper alla gånger, det krävs insatser av herkuliska proportioner för att klara sig helt oskinnad igenom denna skamfläck till månad.

Det är måhända lite förhastat att säga att man ser slutet, det är ju ändå en vecka kvar och man-ska-inte-ropa-hej-förrän-man-sålt-tjuren-och-tappat-smöret eller hur det nu var. Men det känns ändå som att upploppet närmar sig, och när man väl är inne i mars, ja då är det ju så smått dags för frösådder, och sen, ja sen exploderar ju kirskålen och trädgårdssäsongen sätter fart.

Jag har ändå kämpat väl tycker jag; februari måste bekämpas på alla sätt och vis. Tripper till Köpenhamn till exempel; en kraftfull antidot. Man skulle kunna kalla det ett bläh-penicillin av potentaste slag.

I tisdags klämde jag in ett besök på Saiko, en sushirestaurang i Malmö tillsammans med ett gäng vänner från hästepoken. Nu ska jag erkänna att jag i många år hävdade att äta sushi, det var ungefär smakmässigt liktydigt med att äta havregrynsgröt. Totalt menlöst. Jag har dock lärt mig efterhand och tycker nu det är ok. Köksmästaren på Saiko lär vara världsmästare i sushi:eri, och det var måhända en aning bortkastat på mig. Konnässörerna i sällskapet lät dock förstå att som sushi betraktat var detta en femetta, och det tror jag så gärna. Väldigt trevligt hade vi!

Sen igår lade jag in moteld igen! Herregud, man lever ett liv i sus och dus. Sen är det ju också så att sällskapet därhemma temporärt är något enstavigt och med akut tunnelseende; är det OS-tider, så är det. Nej, jag talar inte om Huliganen, mycket är den hunden, men enstavig kan man inte kalla honom. Igår var träffade jag en av mina äldsta vänner och vi gick på en ny restaurang här i Lund, Pintxos. Ja, jag kan skriva det, men be mig inte uttala det. De serverar i alla fall baskiska tapas (och lite annat) och det var måhända tämligen små, men delikata, portioner. Då kunde man å andra sidan äta desto fler, räknade vi raskt ut. Är man begåvad, så är man.

Annat som varit bra med februari är t.ex. att Huliganen varit hos veterinären. Detta är ju inget som brukar få lyckokänslorna att spritta, vare sig hos mig eller hos hunden. Förvisso var detta bara ett rutinbesök för att fylla på vaccinationerna, men även en sån skenbarligen simpel åtgärd brukar få min hund att bete sig... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det... men om jag säger att han inte är direkt lugn och fin så har jag i alla fall inte överdrivit. Kallsvetten brukar spruta som en fontän på matte och veterinärerna brukar bli lätt lomhörda av protesterna. Nu har vi hittat en ny veterinär. En erfaren man. En man som gillar Huliganen. En som tar sig tid. En som på ett mirakulöst sätt lyckades vaccinera Huliganen utan att han ens märkte det! (ja, jag syftar här på hunden, jag hoppas innerligt att veterinären märkte det). Nu kanske man inte tycker att detta är så fantastiskt, men om jag säger att bara det att lyfta upp Huliganen på ett undersökningsbord brukar ge höga utslag på Richter-skalan, och att han den här gången inte sa flasklock (han vrålskällde inte heller), ja då förstår man. Det var ett sällsamt ögonblick och man hörde nästan änglamusiken pingla på.

Passande tycker jag, för han är ju som en liten ängel, min hund! I alla fall om man inte har förutfattade meningar om änglar, att de är så himla tysta och stillsamma och bara flaxar runt och ser allmänt mesiga och mjäkiga ut. Jag tycker att änglar ska vara fyrbenta. Fulla av livsglöd och gnista och åsikter. Det ska vara drag under galoscherna! Och en sån liten full-sprutt-ängel med skrynkelöra och med bestämda åsikter är det jag har.

Idag har han varit med på jobbet. Där träffade han på dottern, som skulle åka iväg till främmande land och som därför hade resväska med sig. Nu ska man inte tro att man får packa några väskor alldeles utan hjälp och utan assistans av Förste Kontorshunden. Nejnej. Dottern försökte gå igenom  sin packning och se att hon hade allt väsentligt med sig, och Huliganen försökte lika ihärdigt prångla ner sin Gräsliga Gris med det Gastkramande Grymtandet. Schysst, kan man tycka. Givmilt, liksom. Dottern vägrade dock att försöka förklara i säkerhetskontrollen varför hon reste runt med en Gräslig Gris, så hon hivade lika ihärdigt ut djuret ur väskan.

Och nu är det fredagkväll, och fredagkvällar har generellt sett en synnerligen låg, för att inte säga obefintlig, bläh-faktor. Jag lär väl bli lite uppdaterad vad som tilldragit sig i OS. Vi har tagit några medaljer till förstår jag. "Vi" skriver jag, för jag har ju sett att Oral B sponsrar OS-truppen, och Oral B, en sån eltandborste har ju jag! Alltså känner jag mig på något sätt näst intill ansvarig för våra OS-atleter, och då är väl på något litet vis ändå medaljerna mina ändå?

Nu ska vi bara hålla ut en vecka till, sen är det mars! Och mars, ja det är ju en vårmånad.