Har den rasat?

Vintern alltså. Ut i våra fjällar, eller vad det nu är det står i visan. Inte vet jag, men jag hoppas det. Vi såg vårtecken på morgonpromenaden, Huliganen och jag. Små tuvor med vintergäck stod där och glodde på oss, och vi glodde tillbaka medan hjärtat slog saltomortaler i bröstet på mig. Antingen för att jag var trött och andfådd, eller för att det var vårkänslorna som spratt till. I vilket fall som helst så kände jag att jag vill också ha vintergäck i trädgården. Nån rättvisa får det ändå vara!

Alltså rände jag ut i trädgården så fort vi var tillbaka. Och jo! Nog fanns det. Det var inte så många. Och inte så stora, men nu ska vi inte skåda given vintergäck i munnen, ånej såna är inte vi. Om man tar en närbild så ser den i alla fall lite större ut, eller hur? Man får inte vara dum.

Det är faktiskt inte den enda blomman i min närhet denna helg. Jag har nog berättat att maken de senaste åren fått den trevliga vanan att då och då överraska sin kära hustru (=moi) med en blomsterkvast då och då. Nu var det dock ett tag sedan, och jag kände att allt var så dystert och grått och mörkt och ont-i-halsen och eländigt att det behövdes lite blommor. Sålunda skrev jag överst på inköpslistan igår "Blommor".

Maken läste igenom listan. Sen sa han:
- men då blir det ju ingen överraskning, om jag köper blommor när du skrivit upp det på listan!
- men om du köper två buketter, så kan den ena vara en överraskningsbukett, svarade jag listigt och påhittigt.

Maken hummade lite och rände iväg för att köpa livets nödtorft (choklad till exempel).

Nog kom han hem med blommor! Jättefina gula rosor. En bukett.
- Jag låtsades att jag inte sett att du skrivit "blommor" på listan så blir det en överraskningsbukett i alla fall, sa maken. Jojo, han kan vara listig och påhittig han också.

Sen försvann maken in i en ny dimension, nämligen den olympiska dimensionen. Han är ju lite sån, maken. Olympiadintresserad.

- Vill du ha något sagt till husse är det bäst du gör det nu, annars dröjer det dryga två veckor tills han är pratbar igen, sa jag till Huliganen innan invidningen drog igång.

Jag tittade också. När jag inte sov lite mellan varven. Stickade gjorde jag också, det kändes bra för jag har vare sig orkat sticka eller sy den senaste veckan. Symaskinen tror väl att jag har övergett den. Så det kändes bra att vara igång igen, även om jag insåg att jag stickat fel så jag fick dra upp allt det jag åstadkommit under invigningen och liksom hamnade på status quo igen. Tur att jag sov rätt så mycket, så hann det inte bli så många varv.

Fortfarande är det lite sjukstuga här. Just nu sitter jag nerbäddad under en yllefilt med en varmvattenflaska på fötterna och tittar på skiathlonen. Eller rättare sagt, jag är vidskeplig, så jag vågar inte titta för då kanske Charlotte Kalla ramlar eller något. Men jag hör på kommentatorerna och om jag känner mig riktigt djärv så kanske jag vågar mig på ett varv eller två med stickningen också. Emellanåt hostar jag ihåligt, så pass att maken faktiskt slet sig från OS:et och rände iväg och hämtade ipren. Förvisso var det under en reklampaus, men i alla fall! Ett glödande kärleksbevis väljer jag att tolka det som. Så egentligen har jag det ganska bra. Och ute i trädgården blommar vintergäcken. Nu ska vi bara hålla tummarna för Charlotte Kalla också!