Är jag en alien?

Märklig fråga, kanske - men något har skett. Jag känner inte igen mig själv. Jag som har svart bälte i konsten att starta nya projekt, jag som alltid blickar framåt och då på något sätt glömmer bort det som jag borde hålla på med, jag som inte kan gå in i en garnaffär (eller, för den delen, även numera en tygaffär) utan att komma ut med något som jag bara måste sätta igång med; helt plötsligt visar jag en oanad ihärdighet. Uthållighet. Envishet (ja det där sista är väl i och för sig inget nytt, envis har jag varit sedan barnsben. När maken läser detta kommer han att nicka så att han nästan ramlar av stolen).

Helt plötsligt gör jag klart saker innan jag börjar på nästa projekt. "Jag ska bara göra det här först" tänker jag förnumstigt och kastar mig inte alls över garnnystanen så att ulltottarna ryker.

Ihärdigt stickar jag på min February Lady Sweater och lyckas bortse från allt annat som pockar på min uppmärksamhet.

- Är detta jag? En färdigställare? frågar jag mig självbelåtet, men också lite oroligt, för lite skrämmande är det ju är man byter personlighet sådär hux flux.

Så det var lite skönt i helgen när de gamla takterna kom fram; koftan får vila på sina lagrar ett litet tag. Jag fick ju nämligen tyg av Maja härförleden. Och nu ville jag sy något av dem! Men vad? Tänka... tänka...

- Heureka! Jag har det! utropade jag för döva öron (maken satt nämligen klistrad framför OS på tv:n).

Alldeles nyligen köpte jag nämligen tyg och sydde nya soffkuddar.

Nu slog det mig att resterna av det tyget, ja det passade bra ihop med ett av de gröna (och sköna!) som jag fått av Maja. En duk fick det bli! En till soffbordet, men den kom inte på plats förrän den lokala OS-studion med datorer och kaffekoppar och anteckningsblock och allsköns annan bråte dragit sin kos. Man får inte besudla mina hemsydda dukar med kaffefläckar nämligen, och vem vet vad maken hade kunnat åstadkomma i upphetsad OS-yra?

Duken är sydd i disappearing nine-patch. Måhända för att det är en av de få quiltmetoder som jag kan. Än.

Men nu hade jag ju fått blodad tand! Nu ville jag sy mer! Raskt kastade jag mig över tygerna och skar till något som skulle bli ett bokomslag till en anteckningsbok.

Min vana trogen tänkte jag efter först efteråt... så jag råkade skära lite för snålt. Tyget räckte inte runt.
- Ha! utropade jag då utan att låta mig nedslås. Numera är jag ju en slags wannabe quiltare, och det vet man ju hur såna gör; syr på en liten tygsnutt helt enkelt. Voila! Det ser ju ut som om det vore meningen.

Det här är ett riktigt man-tager-vad-man-haver-projekt.

Fodret är en gammal gardin. Stoppningen är vadden som fanns i mitt gamla stryköverdrag. Jag känner mig så husmoderlig och sparsam och rekorderlig att jag nästan blir rädd för mig själv.

Anteckningsblocket passar också så fint i sitt nya fodral!

Ska man vara skrupulöst ärlig så passar det fint nu. Efter det att jag klippte av ett par millimeter på pärmarna. Himla svårt det där att mäta ordentligt uppenbarligen.

Men nu har jag en fin bok, en där man kan skriva ner saker. Djupa tankar man tänkt, till exempel. Fast nu är det ju som så att jag tänker inte så många sådana, så det kanske blir en anteckningsbok att notera färdiga projekt i?

Så nu gäller det att återgå till min February Lady Sweater. Så att den kan bli färdig och få plats i min nya bok.