Februarilördag

Herregud, och Milda Matilda, och jädrar-i-min-lilla-låda, nu är det redan februari! En tolftedel av 2014 har redan passerat och jag känner att det är svårt att hänga med i svängarna. Det måste vara åldern.

Gammal känner jag mig lite också, gammal och ledbruten och pigg som en 97-åring. Det är inte det att jag inte gillar att ha män liggandes för mina fötter, tvärtom. Men när de ligger där bara för att sätta på en strumporna och knäppa ens kängor och inte alls för att man är så hänförande på alla sätt och vis, ja då kan det nästan vara. Väldans envist ryggskott, det där. Det blir lite bättre framåt eftermiddagen och på kvällarna känner man sig mer som om man vore en någorlunda pigg 85-åring i stället, men på morgnarna... ojojoj säger jag bara.

Man kunde bli dyster av fler anledningar. Igår kväll, till exempel, såg det fortfarande ut så här när man kikade ut genom köksdörren - en vacker vinterkväll.

Idag pliskar och plaskar det därute. "Slörp" säger det när man kliver utanför dörren och det enda som är bra med det är att allt det eländiga vägsaltet som svider i små hundtassar förhoppningsvis rinner bort. Huliganen och jag är rörande överens om att salt, det är nog så bra i matlagning, men att traska runt i det är inte att rekommendera.

Lite dyster blir man också av att ha tvingats ställa in en spa-dag imorgon. Men kan man inte sitta i bilen, så kan man inte. Då får man förbli helt ospa:ad och får nöjda sig med en spartansk dusch hemmavid. Fast sen blev man alldeles odyster av att för första gången få träffa vår nyaste lilla släktmedlem! Piggögd som en liten ekorren, glad och piggelin! Vi har pratat om väsentligheter; vad hunden säger, till exempel. Det har promenerats. Byggts torn. Fikat. Lekt titt-ut. Vi känner att detta, det är ett förträffligt nytt tillskott till släkten! Här måste helt klart stickas fler koftor, vantar och sånt.

Sen har det sovits i vilstolen. Emellanåt har man dykt upp ur dvalan och stickat ett varv eller två på sin egen kofta. När jag stickat antal varv tittade jag belåtet på resultatet. När jag tittat en stund började en orosrynka visa sig i pannan. Kunde vara så? Att jag liksom stickat fel? Att jag råkat sticka samma mönstervarv två gånger?

- Skärp dig! sa jag strängt till mig själv.
- Det är väl klart att du inte stickat fel, och om du mot förmodan skulle ha gjort det, kommer ingen att upptäcka det. Sticka vidare. Blicka framåt. Låt bygones vara bygones och se helheten, fastna inte i detaljgrubblerier!

Men tja... ibland är jag envis som en mulåsna och går icke att resonera med. Så jag drog väl upp ett antal varv. Det är ju inte direkt första gången detta händer. Nu tror jag att jag är på rätt spår igen.

För att lugna nerverna fick jag dock gå ut och baka en liten kaka. Att baka är lugnande för själen (också är det gott också, vilket man får se som en bonus, i alla fall så länge man inte bryr sig om det där med kalorier och sånt.

Skulle jag baka en vaniljsockerkaka? Eller en nötkaka? Eller en äpplekaka? Ständigt dessa beslut! Ibland går det helt enkelt inte att bestämma sig, så det fick bli en kaka med extra-allt. Både vanilj, nötter, äpplen och kanel i. Jag är fast övertygad om att man mer ska se recept som en slags riktlinjer, och om jag nu vill slänga i  lite extra ingredienser så kommer ingen att ta ut mig i gryningen på ett fält och arkebusera mig.

Men man kan ju inte bara leva av kaka allena, lite mer riktig mat vill det ju till!

Så då fick det bli lite ankbröst med örtolja, krutonger och rökt sidfläsk och en pinot gris från Domaine Weinbach. Då kunde man nästan glömma bort det där med ryggskott för en stund.

Så summa summarum blev det en bra lördag!