Åsna? Hötappar? - Inte alls!

Idag började äntligen Vinterstudion på tv igen. Jag är, i princip, en icke-tv-tittande person. Inte för att jag har något emot tv i sig, men tiden! Herregud, är det något som man lider konstant brist på så är det väl tid? Det är så mycket garn som ska stickas och virkas. Tyg som ska köpas, och kanske rentav sys med? Så tv, det får liksom komma när det finns möjlighet.

Men så är det Vinterstudion, och det må vara något märkligt med mig, men jag gillar verkligen att titta på skidåkning och sticka till det. Det är avstressande, vilsamt och så känner man sig på något sätt lite sund och sportig. Fråga mig inte riktigt hur det hänger ihop, att man blir sportig av att sitta nersjunken i en soffa och se andra svettas, låt mig leva i min tro att så är det. Nu har jag gått där i flera veckor och väntat på att man ska få se svettiga karlar och kvinnor i färglada banlondräkter jaga varandra över de vita vidderna, så då kunde man ju tro att jag skulle sitta klistrad i soffan.

Så blev det dock inte - dottern och jag lyckades hitta en lördag när vi båda var ledig och tillbringade således några härliga timmar i stan där vi uträttade viktiga ärenden. Köpte några julklappar till exempel. En till henne och en till mig (från maken, så nu slipper han våndas). Sen råkade jag visst glömma att köpa en julklapp till maken från mig, men det är ju inte jul än, och det viktigaste är väl att det kommer att ligga ett set med Knit-Pro Cubics-stickor under granen till mig? Därefter tillbringade vi en god stund med att utöka dotterns förråd av julgransprydnader, numera har hon ju möjlighet att ha egen gran och en sån måste ju pyntas. Redan i Glasgow köpte hon ett litet flygplan och det är nog så bra, men det krävs ju mer! Därför köpte hon och svärsonen en i ärlighetens namn granska gräslig liten pippi i Amsterdam och idag vägde vi fördelarna hos a) en råtta, b) en fågelbur, c) en bil och en massa andra bokstäver i alfabetet mot varandra. Till slut landade vi på en galopperande guldglittrig häst och en liten blå bil. Sen var dottern nöjd och därefter ville hon ha kanelbulle.

Jag, som är en snäll och medgörlig mamma (som också gillar kanelbullar), följde godvilligt med till Brunius, som serverar stans bästa kanelbullar. Är det kardemumma, så är det S:t Jakobs Stenugnsbageri som gäller (fast där är caféavdelningen tämligen obekväm, vilket man kan ha överseende med när bullarna är så himmelskt goda som de är), men för kanelbullar ska man ställa sin kosa mot Brunius! Tro mig, jag vet.

Så då gjorde vi det, och tänk, jag saknade inte Vinterstudion alls!