Jag glömde paraplyet

Och det kom jag på på vägen till flygplatsen. Det kändes lite vanskligt - Amsterdam i november borde
väl kunna bjuda på en eller annan regndroppe? - Äsch! sa jag lättsinnigt, - jag köper mig väl ett paraply i Amsterdam då! Någon souvenir ska man väl ändå ha med sig hem?

Men det blev inget paraply. Det behövs inget när det är uppemot 18 grader och sol mest hela tiden. Det kan finnas sånt som är mer angenämt än att strosa runt bland Amsterdams kanaler i solsken, men så här på rak arm kommer jag faktiskt inte på vad det skulle vara?

Vi hade nämligen bestämt att man kan gott behöva en liten extrasemester såhär under hösten. Lite kultur, lite öl, lite vin och en himla massa mat det kan väl ändå inte bli fel?

Maken och jag var inte ensamma på resan, nej minsann. Vi hade tvingat med såväl dottern som svärsonen som sonen. Nåja, de var rätt lättövertalade när de t kom till kritan. Sonen kom ner redan på torsdagkvällen och underhöll sedan under middagen föräldraskapet med att ingående och livfullt (för livfullt!) berätta om käkoperationen han varit och tittat på. Eftersom jag är en finkänslig figur kommer jag inte att återberätta den här, men låt mig bara tala om att det figurerade såväl stämjärn som hammare som spikar och blod i rikliga mängder. Vissa saker är man nog lyckligare av att inte känna till tror jag.

Arla fredag morgon, innan tuppen galit, dök dottern och svärsonen upp och vi begav oss mot Kastrup - och det var då paraplymalören, som visade sig vara en s.k. icke-malör, inträffade.

I Amsterdam bodde vi nära Van Gogh-museet, är man kulturell så är man! Alltså blev det ett besök där,  bland solrosor och bönder och allt vad det var. Klompen beskådade vi också. Medan vi var där spelade en grupp modern jazz, det var någon slags kulturkväll. Man vill ju inte visa sig vara en kulturell barbar så man lyssnade lite förbluffat, nickat artigt och sa att det är liksom lite plingigt och plongigt. Märkligt, men säkerligen modernt och nyskapande. Då underrättade den yngre generationen mig om att detta bara var själva stämmandet och uppvärmningen. Nåja, jag hörde ingen direkt skillnad när det satte igång får jag väl erkänna. Sen råkade maken tappa plånboken och så var vi och åt middag och hade himla trevligt innan vi gick tillbaka till hotellet.

Hotellet var bra, men ska man klaga på något så är det att det fanns ett (1) täcke i dubbelsängen. Förvisso ett brett ett, men maken har liksom långa tentakler när det gäller täcken. Man får vara lite bestämd och hålla fast i en hörna, annars lindar han in sig som en belåten kåldolma i hela täcket. Och tänk, det visade sig morgonen därpå att detta är ett släktdrag som går igen genom generationerna. Svärsonen och jag nickade deltagande mot varandra och sa att vi visste hur det känns.

Lördagen tillbringades till fots. Man kan gå mycket i Amsterdam. Hit och dit. Kanal upp och kanal ner. Vi började med att gå till Anne Frank-muséet. Vi hade räknat ut att om vi var där strax före de öppnade så kanske köerna inte var så långa och man kom snabbt in. Tyvärr visade det sig att många andra hade samma listiga idé, så när vi dök upp strax före kl 9 var kön redan 3 timmar lång. Så det blev inget av med det museibesöket.

Däremot hann vi med en massa annat; matmarknad till exempel. Och en tygaffär där dottern köpte kjolstyg. Då kunde jag ju inte visa mig sämre, utan jag tvingade med hela bandet till en garnaffär, nämligen Penelope Craft där jag köpte malabrigo lace-garn av ingen mindre än Stephen West. Lätt bländad av hans guldbyxor, paljettröja och rosa hår ville jag ju inte visa mig sämre utan köpte en ljuvlig lila härva och en varmgul. Det är ju inte direkt så att jag lider direkt brist på garn.... men ett sånt tillfälle kan man inte låta gå sig ur händerna!

Nu hade det ju gått nästan ett dygn utan minsta lilla tavla - så vi traskade väl iväg till Stedjelikmuseet och tittade på modern konst. - Här finns det många luriga grejer, sa sonen och skärskådade noggrannt det som bjöds. Särskilt förtjust blev han i Sigurdur Gudmundson. Maken gillade bäst den djupblå tavla som jag tyvärr glömt vilken konstnär som målat - att den är blå går dock inte att ta miste på. "Bleu, bleu, l'amour est bleu" gnolade jag och kände mig hur fransk som helst. Min egen favorit? Jag vacklar lite mellan den guldiga renen och Charley Toorops självporträtt - kan det bli bättre? En kvinna som ser ut att veta vad hon vill och som dessutom har hatt med flor!

Vad gjorde vi mer? Vi åkte kanalbåt. Det mest spännande var nog när kanalbåten råkade backa på en husbåt - då hade man önskat att man förstod lite mer av holländska. Bortsett från det fick vi sett en himla massa vackra hus, och lite av de tio mil kanaler som finns i Amsterdam.

Oude Kerk var vi också och tittade på. Själva kyrkrummet var lite märkligt, kanske beroende på att det förbereddes en kulturnatt. Mera pling-o-plong således. Men där fanns små roliga trästatyer på de uppfällbara stolarna. En hund som äter ur en houngsburk till exempel. Eller om det är Nalle Puh?

Ett väldigt vackert rum för att registrera äktenskap fanns det också. Dottern och svärsonen var inte nödbedda utan placerade sig raskt i soffan därinne. Medgörligt pussades de också när jag bad om det, jo för vi måste ju ha en actionbild såklart.

Söndagen blev något lugnare, det finns en gräns för hur mycket man orkar gå. Så vi tog spårvagnen till Marinmuseet och det gjorde vi rätt i; många roliga utställningar. Moderna, interaktiva, där man fick trycka på massor av knappar. Så då gjorde man det! Mest spännande var nog kartrummet, nog är det något fascinerande med gamla kartor? Det var liksom mer fjong över kartorna förr, kanske de är mer korrekta idag, men själv tycker jag ju att en karta som har små havsmonster i haven och drottningar och kungar till lands är betydligt mer intressant än vilken modern karta som helst. Men visst är det fascinerande att man vågade ge sig ut över världshaven med enbart en sextant och en kartbok att förlita sig på?

Så småningom var det ändå dags att bege sig hem. Lite förseningar på Schiphol, men hem kom vi. Trötta i fötterna, men nöjda och glada! De där pannkakorna som vi planerat äta, hann vi inte med. Så det får kanske bli ytterligare ett besök?

Väldigt roligt är det att åka med den yngre generationen. När dottern och sonen var små så kivades de en hel del, men nu hördes inte minsta lilla pip. Tvärtom - vi hade himla roligt!