Fot-foto

Man kan kanske tycka att det varit väldigt lite make med i bloggen på sistone? Låt mig genast avhjälpa denna sorgliga make-brist och lägga ut ett flertal bilder på maken. Varför snåla, liksom? Det är väl lika bra att jag tar med det viktigaste? Fötter. Två. Huligan. En.

När man nu beskådar makens fötter så kan man ju råka se att dessa pryds av ett par synnerligen stiliga blå strumpor i finaste Jarbon Exmoor Blueface ullgarn. Fint ska det va' till maken. Och visserligen blir han inte blå i fejset, utan snarare blå om fossingarna, men blå som blå, tänker jag. Ja! De är klara! Det är fullbordat skulle man kunna säga med sonor stämma. Varendaste liten maska ditpillad av yours truly, och jag ska erkänna att när jag kom till häl nr 2 och lyckades manövrera mig igenom de förkortade varven med dubbla maskor utan minsta lilla härdsmälta så jublade jag lite inombords. Fast pilligt är det, så nästa par (redan på mina fina karbonz strumpstickor) ska få istickad häl. Resår, häl och tå tänkte jag sticka i resterna av ovannämnda blueface-ullgarn, resten i resterna av Schachenmayr-garnet. Hej och hå, nu känner jag mig som en god och sparsam människa som stickar upp restgarner, glorian växer.

Det kan ju hända att glorian hamnar lite lätt på sned när jag sedan i nästa andetag talar om att jag på det senaste stickcaféet hos Tant Hulda råkade köpa på mig en härva handspunnet alpackagarn från Ilo Yarn. Och en liten alpackapälstofs. Den gick inte att motstå, den är brun, den är mjuk, man skulle kunna ha den som ett mycket stillsamt litet husdjur. Om man nu tycker att husdjur ska vara lite stillsamma och tysta av sig, vi har ju inte riktigt den traditionen i vår familj. Därför ska alpackan bli en mössa, och mitt uppe på mössan ska pälsbollen trona. Nu har jag visst råkat lova att mössan ska vara klar inom två veckor, så frågan är hur mycket strumpstickning jag hinner ägna mig åt under den tiden.