Snörvel

Det är lite sjukt i Huilganhemmet. Vissa av oss tror på massor av varmt te, vic's vapo-rub, c-vitamin och öm omtanke från makens sida. Vilket i och för sig inte förhindrar att man har en näsa som lyser röd mitt i plytet, man snorar som ett vulkanutbrott och hostar ihåligt med jämna mellanrum. Andra tror mer på frolicens helande verkan.'

Det är inte synd om mig, tänk vilken tur att jag inte blev förkyld till förra helgen! Nejdå, jag snörvlar belåtet vidare för mig själv och tänker att det kunde varit värre.

Däremot var jag lite bekymrad över Huliganen. Han har varit avgjort dämpad. Jag är ju van vid att när jag stiger innanför dörren, ja då möts jag av en virvelvind i knähöjd. En som gastar "hon är här nu!!" och som med fantastisk simultanförmåga vill ha dragkamp, bita matte i håret, skälla matte i örat - allt på en och samma gång. Jag vet att det finns de som tycker att en hund ska vara tyst och vänta på att bli hälsad på, men såna eleganta manér har vi aldrig hållit på med här hemma. Jag gillar faktiskt att bli mottagen av en extatisk mottagningskommitté, man känner sig så populär då.

Men på senare tid har det mer varit som att mötas av åsnan Ior, om man kan tänka sig Ior i västgötaskepnad. Huliganen sitter på mattan och tittar dystert på mig när jag kliver innanför dörren. Sen säger han: - Du här här nu. Jaha. Hej.

Då känns det lite snopet. Och när vi sedan haft ett gäng nätter när Huliganen velat ut ideligen, ideligen, inte för att leva loppan utanför att käka löv - ja då insåg jag att något måste göras!

Alltså gjorde vi det. Alltså åkte vi till vår eminenta veterinär, som efter en svettig undersökning kunde konstatera att Huliganen hade en halsinfektion och förmodligen magkatarr dessutom. Magkatarr kan man ju få om man äter smärtstillande, vilket Huliganen gör mot sin artros.

Så nu är det penicillin och omeprazol som gäller. Det kommer säkert att bli bra. Och faktum är att redan hos veterinären blev jag lite uppiggad av att se Huliganen gå igång.

- Du tänker titta mig i halsen?! MIN hals?? Ska jag gapa - moi?! Nädu, det ska vi nog bli två om!! Sluta, för bövelen gubbe!!
- Men vadnu?? Du behagar klämma mig på magen! Men aj!! Lägg av för höge farao din barbariske vandal!

Vår veterinär är en vänlig och lugn man som lyckades genomföra en någorlunda tillfyllest undersökning av den lille gaphalsen. Den gaphals som när han väl släpptes ner från undersökningsbordet gav veterinärens tålmodiga schäfer en avhyvling som denne sent ska glömma.

Ja, jo, visst skäms jag lite över min verbale hund. Men mest blev jag ändå lite glad över att se honom så taggad.

Och en sak är jag säker på; om jag måste gå till doktorn och bli tittad i halsen, ja då kommer jag att säga "aahhhh" på uppmaning, och låta mig klämmas på magen tämligen godvilligt. Ja det där sista är kanske inte helt säkert förstås.

Nu väntar kvällspromenaden och sen ska vi knata i säng, Huliganen och jag. Och Zoya, som är på pyjamasparty hos oss. Det blir skönt.