Torsdag

Det börjar bli kallt här i Skåne. Inte riktigt kallt som i snö och tomtar och Rudolf-med-röda-mulen-kallt, men precis över nollan. Alltså byltar man på sig fleecefodrade brallor, dubbla vantar och mössa ner till nästippen när man går på promenad. Det tar sin lilla tid att få på sig allt, så jag kastar avundsjuka blickar på Huliganen som otåligt står och stampar när jag fipplar med vantarna och kopplet och hela konkarongen. Pälsen, den sitter ju där den sitter. (Ja när han inte fäller förstås, för då ligger det drivor av underull i hörnorna här hemma, ack ja).

Dagen startade bra. Ibland träffar vi på eurasiertiken Sheeba och hennes matte när vi går morgonrundan. Vi går åt olika håll, och om vi då har tur så möts vi någonstans på mitten och när vi gör det så känns det alltid som en bra start på dagen. Huliganen låter sig villigt hälsas på av Sheeba som bara är 5 år och har lite mer fräs under tassarna, och Sheebas matte och jag utbyter djupsintheter om både det ena och det andra. Imorse, t'exempel, så pratade vi om strumpstickning, bara en sån sak! När Huliganen var liten ligistvalp så träffade vi på Sheeba's föregångare, en gammal kees-tid som hette Polly, och hennes husse. Då var det Huliganen som var liten och skuttig och gamla Polly viftade lite förstrött med svansen. Nu finns vare sig Polly eller husse längre, men Sheeba och matte finns! Det tog bara några år innan jag fick klart för sig vad matte heter; det är ju så, man känner varandra genom hundarna och jag är helt på det klara med att för de flesta i grannskapet så heter jag just Huliganens matte och inte alls Irene, som vissa envisas med att kalla mig.

Sen så var det jobb och sånt, det brukar det ju vara på torsdagar. Och vår husse, ja han fräste iväg till Malmö på kurs, tänk som vissa kommer runt och får se världen!

Jag tyckte då att det var synd om Huliganen att vara ensam hemma, så efter lunch tog jag med honom till vårt nya kontor, som i och för sig också är vårt gamla kontor, men nytt för mig. Typ. Det är där vi haft våra fikapauser och jag var lite orolig för att Huliganen skulle prata om ost hela tiden, men han var mest intresserad av att se hur folk hade det i sina nya rum. Dessutom lider han ju inte direkt av någon större blygsamhet, så när konferensrumsdörren stod öppen klev han in och deltog med liv och lust i ett synnerligen vetenskapligt möte som pågick just då. Då blev alla mycket glada (vem blir inte det av att möte en liten västgötaspets?) och Den Store Beställaren klappade raskt om honom, och om det är så att detta resulterar i fler och större beställningar till oss, ja då tycker jag det vore på sin plats med en liten bonus till Huliganen.

Trots allt tyckte jag ändå att det kanske vore bättre med lite färre västgötaspetsar med attityd under mötet, så jag halade ut honom och lockade in honom på mitt rum.... och stängde dörren! "Förrädare" sa Huliganens blick, och han lade sig med ryggen mot mig och tittade längtansfullt ut genom glasrutan mot köket där osten befann sig.

Nåja, så småningom blev det såväl fikapaus som ostbit, så jag tror nog ändå att det var helt ok att tillbringa en strävsam dag på arbetet.