Lördagsträff

Det är mycket som är bra med att blogga, men något som är allra bäst är ju att man kommer i kontakt med medbloggare som man kanske aldrig träffat annars - och hur synd hade inte det varit då?

Idag har jag haft en alldeles utmärkt eftermiddag, en sån som får en guldstjärna i kanten. Jag har nämligen på en och samma gång lyckats klämma in kanelbulle, garn, stickning, intressanta diskussioner och att få en fläkt från stora världen! Lund fick nämligen Wienskt besök av Karin-Ida, som lyckligtvis har en dotter som studerar här. Två handlingskraftiga kvinnor kommer ju raskt upp med en bra plan, nämligen att träffas.

Då behöver man ju en lämplig träffpunkt, så att man inte springer om varandra på stan. Var kunde vara en bra plats, funderade jag? Men sen, heureka, kom jag på det! Vi behövde ett landmärke, något stort, rejält, som sticker upp och som inte är svårt att hitta till. Alltså stämde vi plats utanför domkyrkan. Den är både stor och rejäl, svår att missa liksom.

För en gångs skull så var jag faktiskt i tid, man vill ju inte skämma ut sig genom att komma försent sådär vid första träffen. Medan jag cyklade som en vindil genom stan tänkte jag; - tänk om vi inte har något att prata om? Tänk om vi bara kommer att sitta och blänga på varandra? Tänk om hon inte förstår mina skånska diftonger?

Ha! Jag hade inte behövt oroa mig alls. Vi promenerade bort till Kulturen där det finns ett litet trevligt, stickvänligt café. Det finns förvisso många caféer i Lund, men vi behövde något där man ostört kan bre ut sig med garnnystan och kaffekoppar och sitta och prata utan att någon spiller caffe latte över en ideligen, ideligen och då fungerar Kulturen bra.

Väl på plats pratade vi oavbrutet och entusiastiskt ända tills de stängde - ja, jag tror vi var sist ut genom dörren. Vi pratade garn och mönster och språkinlärning och föräldrar och barn och musik och hundar och hästar.... ja det mesta faktiskt. Det kändes som om vi redan var bekanta, och det är ju det som är det finurliga med bloggar - man lär ju faktiskt känna en del av en annans människas liv så när man väl är på plats så är det bara att ta upp tråden (såväl bildligt som bokstavligt) och prata på.

Jag hoppas vi kommer att träffas fler gånger! Och det alldeles bortsett från att Karin-Ida hade med sig såväl te som Mozartkugeln från Wien...

Jag har lovat att dela med mig till maken. Och eftersom jag är en ärlig själ (och dessutom nu skrivit det på bloggen) så kommer jag att göra det. Lyckligtvis tål hundar inte choklad, så Huliganen får dock nöja sig med en eller annan frolic.