söndag 22 februari 2015

Sällskaplig tystnad



 Jag har alltid pratat mycket med Huliganen.

- Hit!
- Stanna!
- Duktig pojke!
- Skäll inte på labradoren, han bor faktiskt här
- Vill du gå åt det hållet? Jamen jag vill gå hitåt... okej då, vi går väl ditåt då
- Vill du ha en frolic säger du?
- Måste du morra varje gång vi ska torka tassarna?
- Mattes hjärta!
- Tyst!

Dessemellan brukar det vara ett utbyte om vädret, hur långt vi ska gå, vad vi ska ha till kvällsmat och så vidare. Vissa kommandon har Huliganen lyssnat på, andra har han mer sett som ett litet önskemål från mattes sida som inte var så allvarligt menat. Vi har kommunicerat med varandra på olika sätt, sånt är ju så viktigt har jag förstått.

Därför har jag nu så svårt att förstå att han faktiskt inte hör, nästan inte alls. Man kan öppna lådan där frolicen finns utan att han kommer som skjuten ur en kanon. Man kan fråga "vill du ha en bit ost" utan att  han nästan slukar även fingrarna på en i sin iver att sno åt sig ostbiten innan matte eventuellt ångrar sig.

Jag tror inte att Huliganen funderar över sin förlorade hörsel. Möjligen tycker han det är skönt att matte äntligen slutat tjata om "tyst" och "hit" och så där, att hon insett att livet blir så mycket behagligare om han får göra som han vill.

Visst pratar jag med honom ändå, men efterhand så blir jag tystare på promenaderna. Vi vankar fram i någon slags tyst samförstånd och kommunicerar ändå; när Huliganen vill gå åt ett visst håll och jag inte fattar det  till exempel, så tvärstannar han och blänger under lugg. Drar gör han inte, för det får man inte och han är på sitt sätt en lydig hund. Tvärstanna får man dock göra, och blänga under lugg tills matte inser att hon vill visst gå åt det håll som Huliganen vill. Oftast så inser matte det då.

Jag kan inte alltid ha honom lös som förr, när jag visste att han faktiskt stannade när jag sa "stanna" - nu hör han inte om det kommer en cyklist till exempel, och då alltså inte heller några kommandon. Så för allas säkerhets skull så väljer vi nu var Huliganen får gå okopplad.

Jag känner ändå att han "hör" vad jag tänker; att han är en fin hund. Bäst i världen, faktiskt - åtminstone i mattes värld. Alla hundar är nog bäst i sina mattars värld, och det är precis som det ska vara. Min bäste lille kompis, lite grå om nosen, lite grå runt ögonen och med skrynkelöra. Då är det rätt så gott att vandra fram under sällskaplig tystnad.





13 kommentarer :

  1. Det gör ont att läsa din bloggning idag, Irene!
    Faktum är att det är svårt att se tangenterna!
    Klappa lite extra på honom och så hörs vi en annan dag!
    Kram//Maja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör vi Maja; det är svårt att inse att de inte alltid kommer att finnas hos en. Men än är det gott gry i den gråhårige Huliganen!

      Radera
  2. Så fin han är din lille Huligan!
    även om jag inte känner honom känner jag hur mycket ni tycker om och betyder för varandra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är märkligt att en liten bastand fyrbent individ kan nästla sig så djupt in i ens hjärta, men samtidigt är det underbart att man kan få ha en så villkorslös kärlek på fyra ben i sin tillvaro!

      Radera
  3. Den där hunden alltså! ❤️ Finaste västgöten som Arnland nånsin kunde uppbringa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut finast! Kommer du ihåg när vi var uppe på ridbanan med honom när han var valp? Och när du lärde honom "vacker tass"?

      Radera
  4. Det är tungt när de där extremt konkreta ålderstecknen infinner sig, samtidigt som det är en ynnest att få dela sitt liv med en gammal hund. Man känner varandra så väl och allt bara fungerar på något vis, vare sig de hör eller inte. Iza "hann" aldrig bli helt döv, men hon hörde ganska dåligt sista året eller så. Första tecknet var när hon och Karlsson väntade på sitt "varsågod" vid kvällsmaten och hon blev väldigt förskräckt när lillebror helt plötsligt slängde sig över maten... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har precis rätt i det där hur det är att dela sitt liv med en gammal hund, det är liksom så kravlöst på många sätt. Huilganen hör fortfarande några saker; när husse nyser till exempel. Mycket skrämmande :-)

      Radera
    2. Exakt! Unga hörande hundar har sin charm, men det finns en absolut charm med hundar på sin ålders höst utan så mycket onödig hörsel, när man mest kommunicerar med kroppsspråk och telepati. Jag saknar min änglaMika så mycket när jag läser om er. Hon var iofs gammal så länge att jag knappt minns henne som ung, men så blev hon nästan sexton år.

      Radera
    3. Oj, sexton år - det bär respekt med sig! Visst är det underbart när man känner att man kommunicerar hur bra som helst utan att behöva ta till ord.

      Radera
  5. You know I think he's adorable.

    I talk to the whippets but they mostly ignore me unless I'm giving actual commands ... they have no conservation ;o)

    SvaraRadera
    Svar
    1. I'm sure I typed conversation, that's certainly what I meant.

      Radera
    2. I think so too :-)
      Maybe whippets are more of "doers" than "thinkers"?

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.