Ändrade planer

Jaha, även den här lördagen blev det ändrade planer. Inte befinner jag mig ute i den småländska skogen, omgiven av lingon och älgar och sånt, nej här sitter jag framför datorn i mitt eget skånska syrum. Så blir det när Grynet får hög feber och inte kan åka till Småland, men nu hoppas vi på att hon snart blir sitt pigga och friska jag igen, och vi gör ett nytt småländskt försök om några veckor.

Så vad gör man när man får en oväntad lördag i knäet sådär?

Tja, man inleder dagen som vanligt med en morgonpromenad i Botan. Helt utan lingon och älgar.

Sen slog det maken och mig; vi har ju ingen mat planerad till idag! Vojne, vojne,  inte skulle vi väl svälta?! Nu var goda råd dyra. Vi lade pannorna i djupa veck, och sen traskade vi ner på torget och handlade mat för att hålla svältdöden på avstånd; kålrot och kantareller, det var ju en bra början sa vi och nickade belåtet. Lingon fanns det minsann också, så lite såna fick det bli.

- Var e' älgarna? undrade jag sedan och tittade mig intresserat omkring. Det var dock alldeles älglöst på torget.

Men maken fann på råd! Vi traskade in på Saluhallen och handlade mer av livets nödtorft. Dock ingen älg, för vi råkade snava över lite hjort i stället. - Vilt som vilt, sa vi och slog till. Och sen blev det lite ost också när vi liksom ändå var på köphumör. En kittost från Alsace och en dansk mögelost, det kändes som en bra kombination.

Nu var jag på köphumör, det kände jag tydligt! Så det blev minsann rosmarintvål och rosor från Bloom också innan vi släpade hem bytet. Ja det vill säga, maken släpade medan jag spatserade vid sidan om och var Fin Fru (med egen kuli).

Sen har eftermiddagen förflutit i sakta mak. Kaffe har druckits. Tupplur har sovits. Det har stickats, lästs, tittats på kvalet till Formel 1, för den som har såna böjelser (det är inte jag).

Nu puttrar en rotfruktsgratäng i ugnen, lingonen är rårörda, hjorten sjuder i grytan och kantarellsåsen är snart klar. Jag tror vi ska klara livhanken idag också. Sen ser vi fram emot att åka till Småland en annan helg.

Denna dagen ett liv

Alltså, man är väl uppvuxen med Saltkråkan och farbror Melker och Tjorven & Co. Så här på äldre dagar så kan jag emellanåt känna en viss släktskap med farbror Melker, det där lite barnsliga och entusiastiska, den som vill så väl och ibland blir det bara pannkaka av alltihop. Men, inom parantes sagt, den där Pelle - honom har jag aldrig begripit mig på. Tjurig och surig unge, det har jag alltid tyckt. Fast nu vimsar jag visst in mig. Har man sett sin Saltkråka, ja då känner man till det där med "denna dagen ett liv". Melker, han byggde väl en läckande vattenledning och tillagade en alltför salt aborrgryta vill jag minnas. Men vad har jag gjort idag då?

Tja, jag inledde dagen med att prata med hissmaskinsreparatören som upplyste mig om att ett sånt hissverk som vi har, det har han aldrig skådat tillförne (är det inte ett underbart ord?!). Nä, så är det kanske när man har en hiss från 1930 med originalhissverk. Snart 90 år med andra ord och jag hyser ju en viss misstanke om att hissar som installeras idag, de lär inte fungera om 90 år med all elektronik och sånt. Vi fnyser åt elektronik. Vår hiss klarar sig utmärkt utan. Och hissmaskinsnissen, han sa att så länge de får fram reservdelar så är det inga problem.

Sen så jobbade jag. Ihärdigt och intensivt. Ända tills lunch, det finns ju någon måtta på hur länge man tycker att man ska slita i sitt anletes svett tycker jag.

Min plan var sedan att trötta ut den lilla hunden som ska vara hos en ny hundpassare imorgon när maken och jag åker till Småland, så Loppan och jag åkte ut på heden med Susanne och Lisa och gick en lång runda i det fantastiska vädret som uppenbarat sig som en liten höstpresent. Hundarna brottades och sprang och sen hittade de ett kärr att gå ner sig i och därifrån dök de upp transformerade till leriga kärrmonster. Då traskade vi bort till Tvedöra så att de små monsterna fick blaska av sig det mesta av kärret. Vi kände oss himla smarta och duktiga som kommit på den lösningen - ända tills vovvarna hittade en komocka att rulla sig i på väg tillbaka till bilen. Så kan det gå och då fick väl bli lite tvagning här hemma också. Därefter har Loppan sovit som klubbad, så än så länge fungerar min plan tror jag.

På tal om tvagning så galopperade jag sedan upp i tvättstuga och tvättade och sen knallade jag ut på stan för att göra några ärenden. Viktiga saker som att köpa band att fodra steeken med som jag nyligen klippt upp på den lilla hundkoftan. Sånt är viktigt!

Ja också behövde jag ett par nya höstskor, ska man ut och ränna med hund ideligen, ideligen ja då krävs det stabila doningar på fötterna. Jag lyckades hitta ett par och den trevliga expediten sa att det var affärens bästa promenadskor och hade jag möjligen hund? Vilken fråga! - Absolut! svarade jag då, jag har en liten terrierflicka. Då visade det sig att hon hade två terriers själv och sen fick jag lite terrierrabatt på skorna. Det är bra att ha hund.

Några rosor har jag däremot inte köpt idag för förra veckans fredagsrosor prunkar fortfarande. Men lite mat ska det snart bli för det vill man ha. Risotto med champinjonter och parmesan och lite fläskfile, det blir nog bra tror jag.

Så om denna dagen var ett liv, så känns det som ett himla bra liv får jag säga.

Att bli lite glad och varm om hjärtat

Lilla Loppan och jag, vi går ju på kurs och hoppas väl på att bli lite uppfostrade vad det lider. Det går framåt, det gör det. Men Loppan, hon är ju full av entusiasm och glädje och ibland har man liksom inte tid att bete sig väluppfostrat.

Häromdagen mötte vi kyrkoherden i katolska kyrkan, det brukar vi göra emellanåt. Han har två stora bracco italianos,  och Loppan tycker att de är jätteroliga och blir till sig av iver för att komma fram och hälsa på de där stora snälla jättarna. När Loppan blir ivrig, ja då ställer hon sig på bakbenen och hoppar liksom jämfota framåt samtidigt som hon flåsar och piper av förtjusning.

Jag kommer fram till kyrkoherden och säger lite roat att när vi kommer så här, då ser det inte direkt ut som att jag har Lunds lydigaste hund precis, alltmedan Loppan studsar runt och tycker det är toppen att äntligen få hälsa på Gaia och Sonio.

- Nej, men du har Lunds raraste hund! säger kyrkoherden då, och sedan tar han sina stora vovvar och promenerar iväg till Botaniska trädgården på ett sansat och ordentligt sätt alltmedan Loppan slår knut på sig själv i kopplet.

Jag står kvar och tänker att det har han alldeles rätt i, och känner mig väldigt glad och varm om hjärtat medan jag rutinerat trasslar ut mig själv ur härvan som Loppan åstadkommit.

Ibland blir det inte som det var tänkt

Idag till exempel, ja då skulle jag egentligen befunnit mig vid Haväng, med vänner, massor av mat och prat och skratt och vågporl. Gör jag det? Nä, det gör jag inte, för när man vaknar med en hals som känns som ett rostigt avloppsrör (föreställer jag mig i alla fall, för egentligen vet jag ju inte hur sådana känner sig), lite febrig och rosslig ja då blir det inget av med vare sig vågor eller strandpicknickar.

Då är det tur att det finns te, en lurvig vovve, en olurvig make och stickning, då klarar man sig ändå rätt bra.

Men igår, då blev det som det var tänkt! Då tog jag ledigt och åkte genom ett bedövande vackert Skåne upp till Klippan för att besöka Yllefabrikens butik. Klippan i sig är kanske inte så bedövande vackert och har en ganska markant brist på mysiga kaféer, i alla fall var det vi hittade av standardkaraktär, men butiken med alla sina yllefiltar var himla trevlig och vi hade det jättemysigt när vi gick och provkände på alla plädar och funderade på tyger och garn och när vi inte gjorde det pratade vi om allt; om garn och ull och livet och meningen med det hela.

Sen körde vi hem och passade på att stanna vid naturreservatet vid Skäralid för att ta en promenad i den där underbara milda, disiga, lätt fuktiga höstnaturen. Jag älskar hösten när den är så här - och i all synnerhet om man sedan kan runda av med äpplepaj och kaffe.

Idag blir det inte så himla mycket bokskog i höstskrud som sagt, idag blir det att ta det lugnt, och det kan ju vara rätt så skönt det med. Kanske det är dagen då jag äntligen ska ta mod till mig och klippa upp steeken på den lilla koftan? Eller ska man vänta tills man inte har feber så man inte vinglar med saxen kanske?

Ikväll blir jag också bjuden på mat, jo för maken skulle ju ändå vara hemma själv när jag var i Haväng och smorde kråset i goda vänners lag och då lagar han mat till sig själv. Då lagar han sånt som jag verkligen inte tycker är mycket att hurra för, som falukorv i ugnen som lagas med potatis och purjolök i mjölk. Alltså, jag säger inte att det är oätligt, men det är ju inte något jag heller går och direkt längtar efter. Men okej, det är ju skönt att få maten lagad och jag är ju redan sjuk och smaklökarna har gått i dvala, så det är nog ändå rätt okej med den där falukorven.

Jag njuter fortfarande

...även om det är torsdag och inte söndag, och trots en raspig hals och huvudvärk som lurar. Jag har inte tid att vara sjuk, så det är bara att ignorera. Lite C-vitamin så kommer jag att vakna imorgon, pigg och glad som en lärka, för då väntar en utflykt i de skånska nejderna!

Men veckan för övrigt har också varit bra, även om Hösten nu gjort sitt intåg och det rejält ändå. Fast jag gillar ju höst och för övrigt så behöver man bara tänkte på Karibien och alla stormar som drar fram där för att känna sig oerhört lyckligt lottad som sitter här och har tak över huvudet och fungerande el.

Gårdagen var en intensiv dag! Först jobb och sånt, som vanligt. Loppan jobbade också på och utförde samvetsgrant alla sina uppgifter; rota i papperskorgar, tigga vid fikabordet, sitta i soffan och i största allmänhet vara jättesöt.

Efter jobbet skulle vi gå på kurs hos Lisa, men först måste man ju rasta av sig så vi tog en liten omväg om Skrylle och traskade runt i skogen en liten stund. Vissa traskade, andra drog fram som en liten tornado, fast dock inte av kategori 5. Kanske en trea eller så? Emellanåt stod i alla fall tornadon still och njöt av livet, och det är en lisa för själen att få andas lite skogsluft när man suttit och illbligat på en datorskärm hela dagen.

En skogsrunda var tydligen precis vad som behövdes, för sen gick Loppan med liv och lust in för att jobba på kursen. Hon var var jätteglad och jätteduktig och jätte-allting annat också. Alltså, vi pratar ju inte bordercollie-stuk på lydnaden för det är ju en terrier vi pratar om, men hon var stundtals alldeles väldigt fokuserad och engagerad så det var en fröjd åt det, blandat med spänstiga skutt när livsglädjen behövde pysa ut lite. Okej, det uppstod kanske lite blodvite när vi kampade och hon var lite övertaggad - men matte får väl lära sig att hålla fingrarna undan från terriergapet?

Efter kursen körde vi hem, mycket nöjda med oss själva. Lite förvånade blev vi när det helt plötsligt hade landat en luftballong i vägrenen, det är ju inte något man ser varje dag precis. Jag hyser ju (tror jag) en svag önskan om att någon gång åka luftballong, men nu blev jag ändå lite tveksam. Det känns som att man vill inte landa bara en meter från en vägbana precis. Alltså det där med att dricka bubbel och sväva fram över nejden, den biten är jag helt med på - men landa (för att inte säga stiga) känns kanske ändå lite väl våghalsigt?

Hungrig var jag i alla fall, så jag ringde maken och sa "fixa maten tills vi kommer hem!" jo för sen var det ju dags att ila till stickcafé. Ingen rast, ingen ro - men jag klagar inte för det finns väl inget bättre sätt att avsluta en onsdag på än med stickning och prat? Och det kan ju hända att det fick följa med lite garn hem också. Inte för att jag behöver. Men because I'm worth it.

Att njuta av livet

Det är söndag morgon och jag sitter här och har ont i ryggen och om några timmar är det golftävling. Nu låter ju detta som om jag är en hurtbulle och idrottsmänniska av rang, "...är det golftävling..." slänger jag nonchalant ur mig. Men det är årets enda tävling för min del och det är företagets årliga batalj. Det är en skrämmande upplevelse. Mest skrämmande är hur dåligt vi spelar. Så det gör inte så mycket att man hackar, slicear och hookar sig fram längs fairway ändå.

Igår var det också friluftsdag, fast med färre klubbor och mer drag under pälstassarna. Loppan och jag drog ut till Krankesjön, och med tanke på golftävling och rygg och knän och sånt hade jag väl mest bara tänkt ta en liten lagom runda, men det var så skönt! Solen sken. Molnen var sådär vita och bulliga som moln ska vara, utan att hälla regn över oskyldiga frilufsare. Loppan sprang och sprang och när hon inte sprang så skuttade hon, och det gör mig så varm om hjärtat att se hur mycket hon njuter av att få springa så fort hon kan, bara för att det är så himla roligt! Själv springer jag inte, men det var som sagt väldigt skönt och så rundan blev avsevärt längre än planerat och det känns idag - men det var det värt! Livsglädje, det kan man inte sätta nog pris på!

Sen åkte vi hem och bakade citronkaka och tog det lugnt och så var det ju Kulturnatt i Lund. Kultur, det vill man ju inte missa, så maken, lilla Loppan och jag drog ut på stan och beskådade konst av skilda slag, lyssnade på musik av skilda slag. Synnerligen skilda, vid något tillfälle vägrade Loppan att gå i närheten av det där som lät, men Jennie Abrahamsson gillade hon. Hon har smak, den vovven.

Vi var inne på Konsthallen, vi tog oss uppför den branta trappan till Krognoshuset, vi tittade på fint bokskåp på Tegnérsmuseet, vi var inne på gallerier. Vi fick ju turas om för Loppan fick inte gå in, hur kulturell hon än är. Utom på galleri Jäger & Jansson där de gästfritt tyckte att det är väl klart att hunden kan gå in! Det var nästan så man ville hala upp en 20-25 000 och köpa med sig ett verk, bara därför. Över det hela vakade domkyrkan och Loppan blev totalt fixerad av alla matdofter överallt ifrån och alla matrester på marken så matte fick ett styvt jobb med att hålla pli på den lilla terriern.

Sen knallade vi hem och drack kaffe och åt citronkaka och somnade sedan sött, trötta av frisk luft, långa promenader och massor av kulturyttringar av skilda slag.

Fredagsfrid

 

Jag har kompat ut några timmar i eftermiddag och börjar komma i i fredagsmode känner jag. Fredagsblommorna är på plats. Lägenheten är någorlunda städad. Tvätten är tvättad. Jag har plockat fram en ny stickning som jag tänkte sticka några var på medan jag fattar mod att ge mig i kast med att klippa upp min första steek. Om inte det är nervpirrande, att klippa i en liten kofta man stickat med mönster av små australiska terriers och taxar, ja då vet inte jag vad som ska till för att håret ska resa sig på huvudet. Alfred Hitchcocks "Psycho" är inget, inget säger jag, mot detta.

Således har jag också lugnat nerverna med lite te och några mackor med hemlagad björnbärsmarmelad. På spisen puttrar en högrevsgryta. Okej, det gör den inte, för den är liksom bara i förstadiet än, men det låter ju så mycket trevligare att säga att den puttrar än att man ska börja bryna och hacka för att det så småningom ska bli en högrevsgryta. Ett ganska harmlöst bedrägeri kan jag tycka.

Maken har precis klivit in genom dörren. Denna festprisse nöjer sig nämligen inte med att fira Kulturens 125-årsjubileum i helgen som gick, nä nu var det dags för universitetets 350-årsjubileum och det skulle tydligen firas rejält, bl.a. med musik i Lundagård ikväll. Men först skulle det vara förfest och förförfest. Men man undrar ju lite när det visar sig att detta festande består i kaffe och snittar? Alltså man kan väl ändå tycka att ett 350-årsjubileum kunde vara värt åtminstone ett litet glas bubbel? Så det kan hända att jag och högreven får sällskap ikväll. Här blir det något glas vin i alla fall, och jag kan rentav tänka mig att skåla för jubilaren. Trots att jag inte var bjuden på någon av festerna, hur mycket "för" de än var.

Hipp hurra

När oss ligger Kulturen, eller "Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige" som det egentligen heter, och det är en ganska fantastisk plats, faktiskt. Där finns det mesta; gamla grejer, roliga utställningar, fantastieggande hus (det är lite som att leka med dockhus i stort format), ett mysigt fik och en kul lekplats.

Det tar oss fem minuter att traska dit och det gör vi rätt ofta för vi har säsongskort och då kan man ju bara kila in en stund när suget efter gamla prylar bara blir en övermäktigt.

Nu fyller Kulturen 125 år och då bjöds det in till kalas i helgen! 12.30 skulle festligheterna börja men vi var på plats redan tidigare för att inte missa biljetterna till föredraget om Georg Karlin, mannen som grundade hela konkarongen. Alltså, själva samlingen påbörjade karln 1882 med att köpa in auktionsprylar när han var 23 år och sen grundades friluftsmuséet 1892! Herregud, det känns inte som att dagens 23-åringar har samma handlingskraft och visioner (inte direkt att jag själv hade det heller då på yngre Medeltiden när det begav sig med att vara 23).

I alla fall, vi var på plats iförda röd hatt för det tycker jag man ska ha på kalas.

Vi lyssnade på föredraget om den något besvärligen herr Karlin, vi tittade på när han återuppstod och höll tal för oss vid Herrehuset, vi drack födelsedagskaffe - inte riktigt sju sorters kakor, men nästan) och vi traskade runt i det soliga vädret som infunnit sig nu när det var fölsekalas - lördagens rotblöta var ett minne blott.

Efter att ha fört en kamp mot getingarna om kakorna (jag vann) så traskade vi runt och tittade lite. Ett av mina favorithus är arbetarbostaden från 1930-talet, komplett med utedass och allt. Igår lärde jag mig att hela miljön är intakt som den var då det begav sig, och att den sista familjen flyttade ut 1975 och donerade all inredning till Kulturen.

Det ser så idylliskt och rart ut på bästa Astrid Lindgren-vis, men även jag inser ju att det ändå är skönt med innetoa och sånt när novembervindarna viner.

Sen blev det musik i olika former! Vid den lilla dansbanan spelades ompah-bompah-musik och i det gamla lusthuset kunde vi avnjuta fonograf- och grammofonmusik. Caruso hade tyvärr gått sönder, så vi fick lyssna på Jussi Björling som släppte loss alla decibelen. Detta behövde man dock inte oroa sig för, för det fanns volymkontroll. En strumpa i tratten, så kunde Jussi bröla på för fulla muggar om "till haaaavvss...tralala".

Vi var ju ändå varnade; OBS: Barn och personer med svaga nerfver böra EJ närvara!. Våra nerver klarade dock av det hela kan jag nöjt rapportera.

Sen var det dags att traska hem igen till Loppan som inte fått följa med. För finns det någon liten brist hos Kulturen så är det att hundar inte är välkomna. Att de inte får ränna runt bland utställningarna och inne i husen, det kan jag ju förstå - men det hade varit rart att få traska runt i parken med den lilla terriern kan jag tycka.