Inte så mycket popp idag

På den tid jag hade Huliganen var jag rätt van vid nattliga vandringar eftersom Huliganen hade känslig mage och otaliga var de nätter han väckte mig och påtalade att han måste ut och det pronto! Och man diskuterar inte med en hund med känslig mage, det gör man inte om man har någon form av självbevarelsedrift.

Därför har det varit så skönt att nu ha en hund som sover som en klubbad säl och som tycker att det där med morgonpromenad, det kan vara ett flytande begrepp. Alltså blev jag först alldeles förvirrad och konfys när jag väcktes av Loppan vid 3-tiden i morse. Hon är ju en mer finkänslig natur än Huliganen, så först trodde jag att hon bara ville ha en klapp av sin matte. Men nix, hon kom inte till ro och puttade ihärdigt på mig och jag är ju inte dummare än att jag lägger ihop två och två och kommer fram till =nattpromenad, varför vi kvart över tre traskade genom kyrkogården och sen vidare in i stan (varför jag valde kyrkogården har jag ärligt talat inget bra svar på, lite spökaktigt var det allt). Loppan gjorde vad hon skulle och verkade pigg och nyter, så vi knallade hem och jag dök ner i sängen igen. Då började vankandet igen. Tass-tass-tass, krypa under sängen, krypa ut underifrån sängen, putta på matte, sucka och vanka runt, runt. Upp igen. Ta Loppan i knäet och parkera sig i fåtöljen för att slumra där i stället. Då inser jag varför hon inte kan sova. Så fort hon lägger  sig ner så rycker det i henne. Inte krampaktigt utan mer som om hon hade hicka i bakbenen. Ryck-ryck-ryck. Då kan man ju inte sova. Ut igen. Så halv sex traskade vi genom Lundagård och skrämde en eller annan and som slumrade vid Universitetsfontänen, men morgonstund har guld i mund påtalade jag hurtigt. Kvart i sju var vi hemma igen och då verkade Loppan glad och pigg och hade återigen gjort både nr 1 och nr 2. Nu ska jag sova! tänkte jag då, pensionär som jag är. Men nä. benen ryckte vidare. Loppan och jag hamnade på hallmattan där jag låg och klappade henne sakta, sakta på magen, vilket Loppan verkade tycka var skönt. Halv åtta ringde jag veterinären, för att höra vad de tyckte. De tyckte att eftersom Loppan a) inte har feber, b) inte krampar, c) bajsar som hon ska och d) ville ha lite frukost, ja då var det lika bra att avvakta.

Och nu, nu bakar jag citronmuffins och är lite brist-på-sömn-groggy men noterar belåtet att Loppan har somnat och att bakbenen är stilla. Usch vad jag blir nojig när mina djur inte mår bra! Och jag undrar fortfarande vad det kan ha varit - håll nu alla tummarna för att hon fortsätter att låta bli att rycka. Lilla Loppan - inte skrämma matte på detta vis. Och dessutom behöver matte sin skönhetssömn.

Häromdagen, ja då var det i alla fall popp! så att det stod härliga till. Vi var vid havet med Lisa och Lisas matte och det yrde sand överallt! En eller annan gås jagades lite och Loppan övervägde ett tag också att ge sig ut i havet för att närmare bekanta sig med en svan. När vattnet nådde kortbeningen upp till bogarna vände hon dock in igen och svanen log ett överlägset leende och såg ut att tänkta "ha! där fick du, din lilla puttefnask!".

Igår, då var det mer kreativitet som stod på programmet. Pyret var här och greppade färgkritorna så att det yrde färgspån över hela köket. Sen ville Pyret läsa och lånade en tidning av mormor - hon var måttligt imponerad, inte var det i klass med Babblarna, inte, det syntes tydligt på kroppsspråket.

Vi var nere i Pysselrummet också en stund och det var ju himla trevligt tyckte Pyret. Nu fick hon ostört peta på alla sakerna Själv, nu när inte storasyster var med. Vi gick ner för att hämta Grynets extrakläder som mormor glömt därnere, och de kunde ju inte bara ligga där i sin påse, ånej. Måste undersökas. Såklart.

Nu är citronmuffinsen klara, Maria är på ingång för lite garnrelaterade aktiviteter, Loppan sover och jag, jag hoppas på lite mer popp imorgon. Mer popp och mindre ryck, då blir det bra.

Det är något som poppar

Man kan ju inte bara gå genom livet och äta tårta, lite annat får man ägna sig åt som man inte vill tillbringa resten av livet som en spärrballong. Något som då osökt faller en in, och där man får lite motion på köpet, det är att träna med sin hund.

Igår var vi till exempel ute med väninnan och hennes två aussisar av vallhundstyp. Först rände vi Måryd runt och motionerade tungorna i en god stund, sedan tränade vi uppsökande i sökruta eftersom väninnan är av brukshundstyp och nu har anmält sig till tävling. Loppan har inte ägnat sig åt sökrutor tidigare, men nu, nu var det dags att söka lite kände jag, titt som tätt är man av med nycklar och mobiler och löst som fast och då kan det ju vara bra att ha en sökhund. Men vad skulle hon leta efter? Väninnan har en bil som är knökfull av hundträningsattiraljer, så där valde jag ett litet lamm och en pip-flodhäst. Flodhästar som piper, det borde väl få den lilla terriern att tända till, tänkte jag. Alltså stegade vi upp en 25x50 metersruta medan vi diskuterade portugisisk sjukvård och sen tog jag med Loppan ut och visade var jag droppade flodhästen. Loppan blev bums intresserad och hade gärna satt gaddarna i flodhästen pronto. - nänä, nu ska vi göra det här rätt, sa jag och släpade tillbaka Loppan innan jag kopplade loss henne och kommenderade henne att hämta flodhästen. Och vankas det flodhästar, och i synnerhet sådana som piper, ja då är Loppan på hugget! Däremot var hon inte lika övertygad om vitsen med att lämna tillbaka flodhästen till matte, men med hjälp av mutor så gick det. Sen var det dags för lammet, och det var kanske inte lika motiverande, men väninnan löpte rask ut och lämpade av lammet medan hon viftade frestande med det och det är rätt häftigt att se när polletten trillar ner; först lommade Loppan runt lite planlöst,  men sen såg man hur hon kopplade: a) någon har slängt en pryl ute i naturen, b) prylen är rätt kul ändå även om den inte är en pipig flodhäst och c) jag kutar ut och hämtar den för då d) blir det jubel och hurrarop och e) viktigast av allt, jag får godis!

Sen var Loppan nöjd resten av dagen och slumrade sött.

Idag var det dags för mer organiserad träning. Agility stod på programmet och vi är väldigt mycket nybörjare men en av oss är i alla fall stark, snabb och balanserad så det finns ändå ett visst fog för att ägna oss åt denna sport. Den som inte är stark, snabb och balanserad ägnar sig i stället åt att lyckas drämma hissdörren rakt i pannan igår, så hon ståtar med en rejäl bula i sagda panna som är ganska öm. Det ska ändå en viss talang till att slå sig själv nästan medvetslös med en hissdörr tröstar jag mig med.

Syrran, som såvitt jag vet inte har haft någon närkontakt med hissdörrar, kunde inte vara med eftersom hon golvats av en förkylning i stället, så Loppan och jag fick åka till kursen själva. Och där måste vårkänslorna ha slagit till, för Loppan for som en välpoppat popcorn över hela planen, rakt genom de tre olika stationerna, hon hoppade hinder åt fel håll, hon for runt och stal godis ur belöningsskålarna, hon var som ett enda megastort störningsmoment hela hon. Men roligt hade hon. Och sin matte lyssnade hon inte på, vilket kan bero på att matte stod dubbelvikt av skratt, vilket kanske inte rätt metod att uppfostra en poppande terrier på, men kan man bli annat än glad av att se sådan livslust?

Nu har vi ätit pasta och nu är Loppan trött och sover gott - och det ska matte snart göra också.

Bland vimplar, ballonger och plåster

Grynet har, som sagt, fyllt 3 år och alltså åkte vi dit, medförande paket och med förhoppningar om att bli utfordrade med tårta. Och det blev vi. Jubilarens farmor hade levererat igen! Självaste jubilaren har nu nått den aktningsvärda ålder då man blir lite generad när alla gästerna skrålar "jamåhonleva" i munnen på varandra, men hon tog det med fattning ändå och blåste sedan ut ljus och åt tårta som en riktig födelsedagsgris ska göra och alla vi andra lät oss också väl smaka.

Paket delades ut såklart, och det var minsann bra. Grynet hade redan tidigare fått en doktorsväska, och nu fick hon doktorsrock och hund-och-katt-plåster också, så vi blev alla grundligt undersökta och omplåstrade. Ingen åkomma lämnades obehandlad! Och man får ju medge att ett hundplåster, det botar det mesta.

Pyret, ja hon firade minsann också. Ballonger och storasysters leksaker, allt var lika spännande. Strykjärnet, det kom till stor användning, det som inte kunde botas med plåster, det kunde man ju alltid stryka lite, så det åtminstone blev slätt och fint. Även Loppan blev lite struken, även om det kanske inte direkt syns på rufset.

Loppan, hon ger sin matte gråa hår när det är kalas. Världens snällaste hund - men som inte kan motstå Grynets och Pyrets leksaker. Och eftersom Loppan har sunda och starka och friska tänder så blir en eller annan sak söndertuggad. Imorse fick jag skrämselhicka när Loppan gjorde Nr. 2; hade hon fått en inre blödning? Var det allvarligt? Var fanns Grynets plåster när de som bäst behövdes? Sen insåg jag att det där röda, som Loppan bajsade ut, det var resterna av den träring till Pyrets stapelgubbe som hon förstulet gnagat i sig igår. Och inom parantes sagt; vad är det för bluff? Sälja "trä"leksaker som är gjorda av pressad trämassa, inte undra på att de inte står emot lite terriergnag minsann.

Grynet hon fick en verktygslåda också, och vi skruvade och grejade och räddade skruvmejslar ur Loppans gap, la pussel och spelade spel och det verkade onekligen som att Grynet var synnerligen nöjd med sitt kalas! Sen föll skymningen och det blev dags att tända tåget igen när vi fick födelsedagslasagne innan det var dags för somliga att gå och lägga sig. Och kära Grynet, jag kan härmed avslöja att när du knallat i säng, ja då kom godisskålarna fram. Så orättvist är det när man är tre, man får inte vara med när alla de vuxna moffar i sig onyttigheter. Men du fick ju tårta i alla fall, och det är ju minsann inte dumt det heller!

Kära Grynet, nästa år, då fyller du 4 år! Och då, då kommer vi igen och sjunger för dig, så det är lika bra att du börjar vänja dig vid tanken redan nu. Men nu ska du först vara 3 år ett helt år, och det har ju onekligen börjat bra. Jag tycker det känns så tryggt att veta att den medicinska kompetensen i familjen nu står på topp!

Hjälpa våren på traven

Jag har inte gjort mig känd som världshistoriens mest tålmodiga person. Jag jobbar på det, och när jag närmar mig 100, så kanske det kan bli en märkbar skillnad, men än så länge vet jag inte om det märks direkt? Jag har gått där och mässat för mig själv "det är bara mars, ge det lite tid, det kommer en vår. Någongång. Kanske inte i mars, men säkert snart". Men nu, nu känner jag att här får vi ta till lite av det tunga artilleriet, nu är mitt tålamod slut! Alltså har jag gått och köpt lite penséer och planterat på balkongen - om det inte sätter en blåslampa i baken på Våren så muntrar det i alla fall upp mig, och det är ju ändå en bra sak. Det tycker maken också. En munter fru, det är så väldigt mycket trevligare än en uppretad dito ser han ut att tänka.

När jag var på stickcafé passade jag också på att köpa lite vårigt strumpgarn - till mig. Ska man köpa strumpgarn till maken så blir det inte så mycket vårkänslor över det hela och här behövdes ljusa, glada färger kände jag. Inte mörkblåa eller mörkgråa makefärgsfavoriter. Fint, jodå, men mer vintrigt ändå får man väl säga.

Sen vandrade jag hem genom den mörkblå kvällen, så lite blått blev det ändå. Och förresten så har jag ju sytt färdigt mitt första yllebroderi - som är både blått och rött och gult och vitt och grönt, så jag känner att där har jag ändå fått till det rätt så bra. Även om nu kanske ylle inte är det första man associerar med vår, men när det gäller en skånsk och fuktig vår med blåst på tvären, ja då är faktiskt ylle inte så dumt ändå. Än så länge är det som ska bli en nåldyna bara blockat, det ska till tofsar, eller "duskor" verkar det heta av någon outgrundlig anledning i hörnen, en baksida ska på och fyllning ska i - men sen så! Fast om jag har hjärta att sticka nålar i en så glad häst, det vet jag faktiskt inte riktigt.

Loppan, hon bryr sig inte om ylle, hon håller sig varm ändå. Och varje dag tar vi en promenad i Botan på morgonen, och varje morgon hoppas hon intensivt att de där ekorrarna som leker så glatt i träden ska komma ner och leka med henne. Det gör inte ekorrarna. De är klokare än så.

Men som sagt; varde vår! Och nu är det ju dags att gå på fölsekalas på lördag till Grynet som igår passade på att fylla inte mindre än tre år! Det har rapporterats om doktorsväska i paket, om glasskalas på förskolan och om grön tårta med ros på. Födelsedagen har alltså firats på bästa sätt, och på lördag, ja då blir det fler paket.

Men tänk ändå, för tre år sedan såg Grynet ut så här - och nu dansar hon runt och leker doktor och kollar en i öronen och pratar oavbrutet och är en Stor Flicka. Livet, alltså.

Vasst och vått

Vi kan ju börja med det våta; våren var ju på ingång för flera veckor sedan, nästan i tidigaste laget. Tyckte man då. Sen, sen kom syndafloden. Man bara väntar sig att se Noaks ark komma guppandes ner för gatan, full av sjölejon och valar och kanske en eller annan liten aussie. Ändå hör man att grundvattendepåerna behövs fyllas på mer? Det kan ju vara så - men måste de fyllas på just när Loppan och jag står tillsammans med syrran och Zoya ute på i en skånsk lervälling och ska träna agility? Igår var det nosework och då var vi till en del inne i ett stall och det tackade vi för.

Idag har i alla fall Loppan och jag traskat runt vid Höje å, lite senare än den vanliga morgonpromenaden eftersom vi hade gäster igår kväll och det var himla trevligt - men kanske inte så värst främjande när det gäller att hurtigt skutta ur sängen i arla morgonstund. Upp kom vi i alla fall och ut i naturen vadade vi. Eller plaskade. Det var liksom lite blandat plask och vad kan man säga. Vlask? Plad?

Det var liksom lite mer Amazonas över det hela, eller Florida kanske? Man bara väntade sig att få se en eller annan alligator kasta sig med ett vrål upp ur träsket... som tur var, var det enda man såg en något fuktig liten terrier och en eller annan pippifågel. När vi var lagom blöta och lagom leriga åkte vi hem till maken som satt bekvämt i soffan och tittade på när Ebba Andersson tog silvermedalj på 10-kilometern. Han tittade på våra fuktiga uppenbarelser och rös litet lätt och såg ut att tycka att valet att inte gå på promenad var mitt-i-prick.

På tal om soffa så får ju inte Loppan vara i vår soffa, även om hon kastar trånande blickar alltemellanåt. Fotpallen, ja den har ju blivit hennes, men soffan, där stöter hon på patrull. "Någon liten princip måste vi ju ändå få ha" säger vi till Loppan, som ser ut att tycka att principer är ett synnerligen onödigt påfund. Men så skaffade vi ju en soffa till... en bäddsoffa i pysselrummet. "Hurra!" sa Loppan och annekterade den raskt. Och inte kan man köra ner henne då, man kan ju inte vara hur principfast som helst, tycker jag. Måtta i allt.

Hon har delat den med Grynet och då får ju båda plats. Men så en kväll så låg maken där och läste Rekordmagasinet och bredde ut sig över hela soffan utan att skämmas det minsta. - Va' e' det här nu då, får han verkligen göra så, Matte? sa Loppan. Fast sen insåg hon att finns det hjärterum så finns det stjärterum och det var kanske ändå rätt så mysigt att dela soffan med husse.

Själv håller jag på att maska av kanten på schalen jag stickat i finaste Exquisite och då tänkte jag mig att sticka in lite pärlor bara för att ytterligare addera ett antal timmars jobb. Jag virkar in pärlorna med en synnerligen tunn virknål som kommer från mamma - den är så tunn så jag tror att det enda man kunnat virka med den måste ha varit sytrådstunt. Säkerligen spetsar och annat... hu! säger jag bara. Men nu kommer nålen till heders igen!

Den är som sagt både tunn och vass... och då kommer man ju osökt att tänka på Eskil. Lårtafsaren Erlandsson alltså. Man undrar ju vad det är med sådana här gamla dinousarier, sitta vid middagar och ta sig friheten att tafsa kvinnor på låren? Uppenbarligen verkar han ha favoriserat (om man nu ska se det så) moderatkvinnor, så han verkar ha nischat in sig ytterligare i sina perversiteter.

Men skämt åsido, man tror kanske att sådant här vore ett passerat stadium, men faktum är att jag har en väninna som på ett bröllop för några år sedan var med om just det här, att hennes bordskavaljer var där och tafsade under bordsduken och låtsades som ingenting. Nu har hon i normala fall skinn på näsan, men så vill man väl inte ställa till med en scen på en bröllopsmiddag, så man försöker väl flytta undan handen, igen och igen när karlslusken låtsas som ingenting och fortsätter.

Nu har jag dock lösningen, när man inte vill ställa sig upp och vråla "vad gör du din eländiga slusk!?!", om man nu tycker att det lägger sordin på en finare middag, man tar helt enkelt sin gaffel och sticker den i näven på slusken som inte kan hålla sina händer i styr och sen ler man milt och säger att hoppsan, hejsan, jag slant visst. Då borde väl poletten ramla ner, tänker jag. I särskilt envisa fall får man kanske slinta ett par gånger till, men sen borde väl budskapet gå fram.

Här hade jag egentligen tänkt lägga en bild som var lite fejkad sådär, jag hade tänkt lägga lite tyg över en kudde och köra ner gaffeln och sedan låtsas att det var ett lår som gaffeln satt i. Sen kom jag dock på att det var ju inte låret gaffeln skulle landa i, utan handen och nog för att jag är glad för min blogg och är villig att gå rätt långt för att få en bra bild - men att gå så långt som att köra in en gaffel i handen, njae...

Jag är kanske lite väl känslig här, men faktum är att jag har en gång kört en potatisskalare in i handen och tillbringat ett antal timmar på akuten i sällskap med en synnerligen nerblodad kökshandduk, så det får helt enkelt bli en vanlig, ofejkad gaffel.

I alla fall - skulle Eskil komma i min närhet, ja då är jag beredd. Och har jag ingen gaffel inom räckhåll så får det väl bli potatisskalaren då.