Vasst och vått

Vi kan ju börja med det våta; våren var ju på ingång för flera veckor sedan, nästan i tidigaste laget. Tyckte man då. Sen, sen kom syndafloden. Man bara väntar sig att se Noaks ark komma guppandes ner för gatan, full av sjölejon och valar och kanske en eller annan liten aussie. Ändå hör man att grundvattendepåerna behövs fyllas på mer? Det kan ju vara så - men måste de fyllas på just när Loppan och jag står tillsammans med syrran och Zoya ute på i en skånsk lervälling och ska träna agility? Igår var det nosework och då var vi till en del inne i ett stall och det tackade vi för.

Idag har i alla fall Loppan och jag traskat runt vid Höje å, lite senare än den vanliga morgonpromenaden eftersom vi hade gäster igår kväll och det var himla trevligt - men kanske inte så värst främjande när det gäller att hurtigt skutta ur sängen i arla morgonstund. Upp kom vi i alla fall och ut i naturen vadade vi. Eller plaskade. Det var liksom lite blandat plask och vad kan man säga. Vlask? Plad?

Det var liksom lite mer Amazonas över det hela, eller Florida kanske? Man bara väntade sig att få se en eller annan alligator kasta sig med ett vrål upp ur träsket... som tur var, var det enda man såg en något fuktig liten terrier och en eller annan pippifågel. När vi var lagom blöta och lagom leriga åkte vi hem till maken som satt bekvämt i soffan och tittade på när Ebba Andersson tog silvermedalj på 10-kilometern. Han tittade på våra fuktiga uppenbarelser och rös litet lätt och såg ut att tycka att valet att inte gå på promenad var mitt-i-prick.

På tal om soffa så får ju inte Loppan vara i vår soffa, även om hon kastar trånande blickar alltemellanåt. Fotpallen, ja den har ju blivit hennes, men soffan, där stöter hon på patrull. "Någon liten princip måste vi ju ändå få ha" säger vi till Loppan, som ser ut att tycka att principer är ett synnerligen onödigt påfund. Men så skaffade vi ju en soffa till... en bäddsoffa i pysselrummet. "Hurra!" sa Loppan och annekterade den raskt. Och inte kan man köra ner henne då, man kan ju inte vara hur principfast som helst, tycker jag. Måtta i allt.

Hon har delat den med Grynet och då får ju båda plats. Men så en kväll så låg maken där och läste Rekordmagasinet och bredde ut sig över hela soffan utan att skämmas det minsta. - Va' e' det här nu då, får han verkligen göra så, Matte? sa Loppan. Fast sen insåg hon att finns det hjärterum så finns det stjärterum och det var kanske ändå rätt så mysigt att dela soffan med husse.

Själv håller jag på att maska av kanten på schalen jag stickat i finaste Exquisite och då tänkte jag mig att sticka in lite pärlor bara för att ytterligare addera ett antal timmars jobb. Jag virkar in pärlorna med en synnerligen tunn virknål som kommer från mamma - den är så tunn så jag tror att det enda man kunnat virka med den måste ha varit sytrådstunt. Säkerligen spetsar och annat... hu! säger jag bara. Men nu kommer nålen till heders igen!

Den är som sagt både tunn och vass... och då kommer man ju osökt att tänka på Eskil. Lårtafsaren Erlandsson alltså. Man undrar ju vad det är med sådana här gamla dinousarier, sitta vid middagar och ta sig friheten att tafsa kvinnor på låren? Uppenbarligen verkar han ha favoriserat (om man nu ska se det så) moderatkvinnor, så han verkar ha nischat in sig ytterligare i sina perversiteter.

Men skämt åsido, man tror kanske att sådant här vore ett passerat stadium, men faktum är att jag har en väninna som på ett bröllop för några år sedan var med om just det här, att hennes bordskavaljer var där och tafsade under bordsduken och låtsades som ingenting. Nu har hon i normala fall skinn på näsan, men så vill man väl inte ställa till med en scen på en bröllopsmiddag, så man försöker väl flytta undan handen, igen och igen när karlslusken låtsas som ingenting och fortsätter.

Nu har jag dock lösningen, när man inte vill ställa sig upp och vråla "vad gör du din eländiga slusk!?!", om man nu tycker att det lägger sordin på en finare middag, man tar helt enkelt sin gaffel och sticker den i näven på slusken som inte kan hålla sina händer i styr och sen ler man milt och säger att hoppsan, hejsan, jag slant visst. Då borde väl poletten ramla ner, tänker jag. I särskilt envisa fall får man kanske slinta ett par gånger till, men sen borde väl budskapet gå fram.

Här hade jag egentligen tänkt lägga en bild som var lite fejkad sådär, jag hade tänkt lägga lite tyg över en kudde och köra ner gaffeln och sedan låtsas att det var ett lår som gaffeln satt i. Sen kom jag dock på att det var ju inte låret gaffeln skulle landa i, utan handen och nog för att jag är glad för min blogg och är villig att gå rätt långt för att få en bra bild - men att gå så långt som att köra in en gaffel i handen, njae...

Jag är kanske lite väl känslig här, men faktum är att jag har en gång kört en potatisskalare in i handen och tillbringat ett antal timmar på akuten i sällskap med en synnerligen nerblodad kökshandduk, så det får helt enkelt bli en vanlig, ofejkad gaffel.

I alla fall - skulle Eskil komma i min närhet, ja då är jag beredd. Och har jag ingen gaffel inom räckhåll så får det väl bli potatisskalaren då.