Det är något som poppar

Man kan ju inte bara gå genom livet och äta tårta, lite annat får man ägna sig åt som man inte vill tillbringa resten av livet som en spärrballong. Något som då osökt faller en in, och där man får lite motion på köpet, det är att träna med sin hund.

Igår var vi till exempel ute med väninnan och hennes två aussisar av vallhundstyp. Först rände vi Måryd runt och motionerade tungorna i en god stund, sedan tränade vi uppsökande i sökruta eftersom väninnan är av brukshundstyp och nu har anmält sig till tävling. Loppan har inte ägnat sig åt sökrutor tidigare, men nu, nu var det dags att söka lite kände jag, titt som tätt är man av med nycklar och mobiler och löst som fast och då kan det ju vara bra att ha en sökhund. Men vad skulle hon leta efter? Väninnan har en bil som är knökfull av hundträningsattiraljer, så där valde jag ett litet lamm och en pip-flodhäst. Flodhästar som piper, det borde väl få den lilla terriern att tända till, tänkte jag. Alltså stegade vi upp en 25x50 metersruta medan vi diskuterade portugisisk sjukvård och sen tog jag med Loppan ut och visade var jag droppade flodhästen. Loppan blev bums intresserad och hade gärna satt gaddarna i flodhästen pronto. - nänä, nu ska vi göra det här rätt, sa jag och släpade tillbaka Loppan innan jag kopplade loss henne och kommenderade henne att hämta flodhästen. Och vankas det flodhästar, och i synnerhet sådana som piper, ja då är Loppan på hugget! Däremot var hon inte lika övertygad om vitsen med att lämna tillbaka flodhästen till matte, men med hjälp av mutor så gick det. Sen var det dags för lammet, och det var kanske inte lika motiverande, men väninnan löpte rask ut och lämpade av lammet medan hon viftade frestande med det och det är rätt häftigt att se när polletten trillar ner; först lommade Loppan runt lite planlöst,  men sen såg man hur hon kopplade: a) någon har slängt en pryl ute i naturen, b) prylen är rätt kul ändå även om den inte är en pipig flodhäst och c) jag kutar ut och hämtar den för då d) blir det jubel och hurrarop och e) viktigast av allt, jag får godis!

Sen var Loppan nöjd resten av dagen och slumrade sött.

Idag var det dags för mer organiserad träning. Agility stod på programmet och vi är väldigt mycket nybörjare men en av oss är i alla fall stark, snabb och balanserad så det finns ändå ett visst fog för att ägna oss åt denna sport. Den som inte är stark, snabb och balanserad ägnar sig i stället åt att lyckas drämma hissdörren rakt i pannan igår, så hon ståtar med en rejäl bula i sagda panna som är ganska öm. Det ska ändå en viss talang till att slå sig själv nästan medvetslös med en hissdörr tröstar jag mig med.

Syrran, som såvitt jag vet inte har haft någon närkontakt med hissdörrar, kunde inte vara med eftersom hon golvats av en förkylning i stället, så Loppan och jag fick åka till kursen själva. Och där måste vårkänslorna ha slagit till, för Loppan for som en välpoppat popcorn över hela planen, rakt genom de tre olika stationerna, hon hoppade hinder åt fel håll, hon for runt och stal godis ur belöningsskålarna, hon var som ett enda megastort störningsmoment hela hon. Men roligt hade hon. Och sin matte lyssnade hon inte på, vilket kan bero på att matte stod dubbelvikt av skratt, vilket kanske inte rätt metod att uppfostra en poppande terrier på, men kan man bli annat än glad av att se sådan livslust?

Nu har vi ätit pasta och nu är Loppan trött och sover gott - och det ska matte snart göra också.