Inte så mycket popp idag

På den tid jag hade Huliganen var jag rätt van vid nattliga vandringar eftersom Huliganen hade känslig mage och otaliga var de nätter han väckte mig och påtalade att han måste ut och det pronto! Och man diskuterar inte med en hund med känslig mage, det gör man inte om man har någon form av självbevarelsedrift.

Därför har det varit så skönt att nu ha en hund som sover som en klubbad säl och som tycker att det där med morgonpromenad, det kan vara ett flytande begrepp. Alltså blev jag först alldeles förvirrad och konfys när jag väcktes av Loppan vid 3-tiden i morse. Hon är ju en mer finkänslig natur än Huliganen, så först trodde jag att hon bara ville ha en klapp av sin matte. Men nix, hon kom inte till ro och puttade ihärdigt på mig och jag är ju inte dummare än att jag lägger ihop två och två och kommer fram till =nattpromenad, varför vi kvart över tre traskade genom kyrkogården och sen vidare in i stan (varför jag valde kyrkogården har jag ärligt talat inget bra svar på, lite spökaktigt var det allt). Loppan gjorde vad hon skulle och verkade pigg och nyter, så vi knallade hem och jag dök ner i sängen igen. Då började vankandet igen. Tass-tass-tass, krypa under sängen, krypa ut underifrån sängen, putta på matte, sucka och vanka runt, runt. Upp igen. Ta Loppan i knäet och parkera sig i fåtöljen för att slumra där i stället. Då inser jag varför hon inte kan sova. Så fort hon lägger  sig ner så rycker det i henne. Inte krampaktigt utan mer som om hon hade hicka i bakbenen. Ryck-ryck-ryck. Då kan man ju inte sova. Ut igen. Så halv sex traskade vi genom Lundagård och skrämde en eller annan and som slumrade vid Universitetsfontänen, men morgonstund har guld i mund påtalade jag hurtigt. Kvart i sju var vi hemma igen och då verkade Loppan glad och pigg och hade återigen gjort både nr 1 och nr 2. Nu ska jag sova! tänkte jag då, pensionär som jag är. Men nä. benen ryckte vidare. Loppan och jag hamnade på hallmattan där jag låg och klappade henne sakta, sakta på magen, vilket Loppan verkade tycka var skönt. Halv åtta ringde jag veterinären, för att höra vad de tyckte. De tyckte att eftersom Loppan a) inte har feber, b) inte krampar, c) bajsar som hon ska och d) ville ha lite frukost, ja då var det lika bra att avvakta.

Och nu, nu bakar jag citronmuffins och är lite brist-på-sömn-groggy men noterar belåtet att Loppan har somnat och att bakbenen är stilla. Usch vad jag blir nojig när mina djur inte mår bra! Och jag undrar fortfarande vad det kan ha varit - håll nu alla tummarna för att hon fortsätter att låta bli att rycka. Lilla Loppan - inte skrämma matte på detta vis. Och dessutom behöver matte sin skönhetssömn.

Häromdagen, ja då var det i alla fall popp! så att det stod härliga till. Vi var vid havet med Lisa och Lisas matte och det yrde sand överallt! En eller annan gås jagades lite och Loppan övervägde ett tag också att ge sig ut i havet för att närmare bekanta sig med en svan. När vattnet nådde kortbeningen upp till bogarna vände hon dock in igen och svanen log ett överlägset leende och såg ut att tänkta "ha! där fick du, din lilla puttefnask!".

Igår, då var det mer kreativitet som stod på programmet. Pyret var här och greppade färgkritorna så att det yrde färgspån över hela köket. Sen ville Pyret läsa och lånade en tidning av mormor - hon var måttligt imponerad, inte var det i klass med Babblarna, inte, det syntes tydligt på kroppsspråket.

Vi var nere i Pysselrummet också en stund och det var ju himla trevligt tyckte Pyret. Nu fick hon ostört peta på alla sakerna Själv, nu när inte storasyster var med. Vi gick ner för att hämta Grynets extrakläder som mormor glömt därnere, och de kunde ju inte bara ligga där i sin påse, ånej. Måste undersökas. Såklart.

Nu är citronmuffinsen klara, Maria är på ingång för lite garnrelaterade aktiviteter, Loppan sover och jag, jag hoppas på lite mer popp imorgon. Mer popp och mindre ryck, då blir det bra.