Maken läser högt för mig. Och det där med muscher.

Maken har ju en eller annan bok, och ibland läser han högt ur dem för mig, vare sig jag riktigt vill eller inte. Men okej, ett eller annat guldkorn kan man ju få sig till livs, så jag klagar inte. Bildning är bildning, om än i dammiga gamla böcker så att säga.

Igår satt vi nere i pysselrummet ett tag, jag broderade och maken satt och läste lite i sin gedigna samling av inbundna gamla årgångar av Rekordmagsinet. Han mös och pös och kunde inte avhålla sig från att läsa klämkäcka rim om 40-talets idrottsmän för mig och jag nickade lite förstrött medan jag höll på med min senaste garnhobby (och medan jag var innerligt tacksam att det inte var de gamla riksdagsprotokollen han fått för sig att avnjuta).

Min nya hobby var det ja. Syrran och jag, vi gjorde en liten utflykt till Hemslöjden i Landskrona, för jag hade fått för mig att jag nog behövde köpa mig ett yllebroderi? Stickningen kommer nog alltid att vara prio 1, men ibland blir man lite trött i axlar och armbågar av avigandet och rätandet. Så då tänkte jag att man kan ju alltid använda sig av lite broderimuskler i stället?

Och ja, jag kom hem med ett broderi, eller rättare sagt två. En liten (ganska stor faktiskt) nåldydna att börja öva på och en alldeles underbar kudde med glada får i modern design men med gamla tekniker. Och en bok som heter "Brodera på ylle!". Denna erbjöd jag mig generöst att läsa lite ur för maken i gengäld, men han tyckte att det kunde vi ju ta en annan dag. En mycket "annan" dag.

Nu kan man ju undra vad en räkmacka har med yllebroderier att göra, eller för den delen Rekordmagasinet. Låt mig genast räta ut frågetecknet! Denna räkmacka (som jag inte erbjöd mig att dela, vare sig med maken eller någon annan) inmundigades i Kävlinge, där syrran generöst bjöd mig på en förträfflig fika på väg hem från Landskrona. Bra dag det där! Både ylle och fika, då har man bockat av några punkter högt upp på bästa-listan. Syrran? Ja hon skulle inte köpa något yllebroderi. Hon är på alla sätt en förträfflig syster, men hon hyser en märklig avoghet mot ylle som hon påstår kliar. - Jag ska inte köpa något yllebroderi! sa hon bestämt. Och om hon verkade falla för frestelsen ändå så skulle jag nämna detta uttalande för henne. Hon kom hem med en nåldyna hon med, en tupp i glada färger. Det är något magiskt, övertalande, hänförande med garn, så är det bara.

Maken har dock läst andra böcker. Så härom morgonen kom han uttraskandet i köket där jag satt i allsköns ro med mina hallon och min yoghurt och undrade upprört "var inte David Bowie engelsman? Va?" - Jooo, det tror jag väl, sa jag tveksamt för när man plötsligt rycks ur sina funderingar på mönster och garner så blir man ju lite överrumplad. Då visade det sig att maken hållit på och läst sina födelsedagsböcker (Englands historia, band 1 och 2 av historieprofessor Dick Harrison). Han har myst och pyst sig igenom medeltid och andra tider och var nu framme i modern tid, ja det vill säga 60- och 70-talen och för oss i mogen ålder är ju detta modernt så det förslår. Där hade historieprofessorn skrivit om att England var ledande inom ungdomskulturen under denna period, och det fanns uppenbarligen också en lång och gedigen (?) lista på artister som erövrat världen och som härstammade från Storbritannien. Det var Beatles och Rolling Stones och Elton John och fullt av andra storheter. The Yardbirds och the Kinks till exempel om nu någon kommer ihåg dessa band. Men ingen David Bowie!!!! Alltså. Hmpff!! Har man läst min blogg under några år så kan man förledas att tro att maken mest gillar Ulf Peder Olrog, som han (kanske inte helt seriöst) brukar framhålla som en musikalisk peak, men nu är det faktiskt så att maken hyser en stor förkärlek för David Bowie. Ziggy Stardust, Spiders from March, the thin white duke...  en stor del av makens ungdom och uppväxtår har jag tyckt mig förstå. Men nu finns han inte  med i denna Hall of Fame. Jamen, Harrison, ack Harrison, vofför gör du på detta viset? Gör maken besviken? Va? Hur har du det med källforskningen egentligen, undrar man med emfas.

Men nä, nu lämnar vi denna fadäs, för annars blir man bara upprörd och lissen i ögat. Nu tycker jag vi pratar muscher i stället. Eller bobbles som engelsmännen säger. (De som frambringat David Bowie, du Harrison). Jo för jag har begått min musch-premiär. Här har jag framlevt i 62 år utan att sticka minsta lilla musch, men nu är denna brist avhjälpt! Detta är Pyrets kofta, som visar sig bli ganska stor. Inte alls någon liten käck vårkofta för 2019 således, vilket kanske är lika bra med tanke på att det är ylle vi snackar här. Jag har kommit längre än så här, men sitter nu i den där gastkramande Hamlet-sitsen; to dra up, or not to dra upp? Den blir liksom inte bara lite lagom stor, själva bålen känns oproportionerligt stor och det kan vara mönstret som inte är det mest mest välskrivna mönster jag stickat efter, eller så är det mig det är fel på. Så måhända får jag ta och bita i de sura muscherna och dra upp en bit.

Medan jag grunnar på detta kan jag ju fortsätta brodera lite på min nåldyna. Och tänka på Grynets gröna kofta som är både klar och godkänd av mottagaren. Stackars Pyret däremot, hon är fortfarande alldeles koftlös men verkar glad ändå.