Blomsterprakt

Nu är den på plats, den första självplockade buketten! Det är inte jag som har plockat, nej den har jag fått av Grynet som hälsade på hos mormor tillsammans med mamma och Pyret häromdagen när förkylningsbacillerna stod som spön i backen. Då kan man behöva muntra upp sig med blommor och blader. - Titta mormor, en vitsippa! sa Grynet och höll fram blomman mot mig. - Kanske en snödroppe? svarade jag, onödigt pedagogiskt, då. Och uppenbarligen totalt botaniskt felaktigt, fake news i blomstervärlden, typ. För en vitsippa är det, för det har Grynet bestämt. Snödroppe? Pah!

Vi torkade snor, pärlade, hostade, ritade, torkade mer snor och byggde torn. Det var full rulle! Sen behövde man ju ta igen sig en stund och titta lite på Pippi och sådär, så att man orkade pärla vidare igen. Ja just det, chokladmuffins hann vi också peta i oss, men de finns inte med på bild för de tog slut ganska pronto.

Sen åkte flickorna hem igen och det blev så tyst och tomt härhemma. Förutom en eller annan pärla som man hittade på golvet.

Igår, då var medelåldern lite högre här hemma. Då träffades gänget som åker till Shetland i höst, jo för jag åker tillbaka! En gång på Shetland, det räcker liksom inte. Och nu skulle ju några av mina stickkompisar åka och undrade om jag ville hänga på? - Say no more, sa jag och bokade in mig. Igår kom de hit och åt kanelbulle (årets första kanelbullebak, men säkerligen inte det sista om jag känner mig rätt), drack kaffe och pratade Shetland. Sen skulle vi sticka. Då uppdagades att den lilla terrierterroristen förstulet hade massakrerat en av besökarnas stickor och gjort processen kort med den. Nu råder det ju ingen brist på stickor i det här hemmet, så det löste sig ändå. Och ingen kan ju bli arg på en sån gullig liten hund, det går ju bara inte.

Fast därefter fick hon nöja sig med att tugga på sitt märben och sin zebra. Nån måtta får det ju ändå vara.

Sover vide ung?

En högst berättigad fråga. Och kanske inte direkt viden är uppe och steppar men när man traskar runt i Botan så inser man att även om "än så är det vinter" gäller i almanackan i alla fall, så ligger inte grönskan och snarkar i godan ro.

Det knoppas och blommar och spritter av liv - fast vi är i januari! - Men kära vänner, besinna er! har man lust att utropa. Vad händer om kung Bore vaknar till liv i februari-mars sådär och häver ner snö och minusgrader över oss? Snooza ett tag till!

Nu har jag ändå inte tagit med foton av vintergäck och snödroppar som ju brukar vara rätt morgonpigga av sig och som blommar rikligt nu, men kolla här! Så här ska det inte se ut i januari, även om vi befinner oss i Skåne. Okej, jag medger att det är lite fusk att ta med ett blommande kejsarolvon, för de brukar ju tycka att vintertid är en utmärkt årstid att prunka - men annars då? Ur led är tiden. Vincan ska sova sött och narcisserna ska inte titta upp och niga och säga att nu e' de vår. För det är det inte, basta.

Sen går man hem och tittar på sin balkong och eftersom jag var lite slarvig i höstas och inte tömde krukorna så har prästkragen bestämt sig för att det är väl en utmärkt idé att börja blomma nu.

Nog för att det är fint med vår - men vi kan väl ändå vänta ett tag till?

Och på tal om tider som är ur led och sådär så har jag stängt möjligheten att kommentera. Häromdagen drabbades nämligen min lilla fridfulla garn-å-hund-å-kanelbulleblogg av ett rejält spamutskick i kommentarsfältet - massor av kommentarer som uppmuntrade till att trycka på diverse suspekta länkar. Och jag känner bara att vofför, liksom? Det är ju inte så att jag har en jättegigantisk megablogg med massor av läsare så att det verkar lönt att skicka ut trevare om sexproblem och sånt. Och OM man nu ändå tycker att detta vore en god idé, varför lägga in dessa kommentarer i ca 10 år gamla inlägg? Det känns ju inte så särskilt lönt. Deras marknadsföringsansvarige har nog haft litet otur i tänket här. Men i alla fall, sånt vill jag inte ha in, och eftersom det är ganska tyst på kommentarsfronten i vilket fall som helst, så får det bli så här.

Och nu är vi igång igen!

Vårens knypplingskurs har börjat! Jag har avslutat Vågkrus, vilket maken drog en innerlig suck av lättnad över. Men jag får säga att förutom det initiala kastandet av knyppelpinnar så har jag varit en sinnebild av blid och vänlig knypplerska när jag vågat och krusat på. Den blev inte perfekt, men så mycket bättre och det är som  med handbollsmålvakter (vilket jag läste om i tidningen idag, så det är ingen förstahandsinformation direkt. Handbollsspelare är så inte jag), de blir bättre med erfarenhet och ålder. Gäller säkert även för knyppling tänker jag.

Nu är jag inne på Rosenmandel. Mandlar skulle man ju kunna tro är små mandelformade pladuskor, men nix, de är kvadratiska av en outgrundlig orsak. Först läser man instruktionen och tänker att jahaja, det ser ju lite pilligt ut, men inte oöverstigligt svårt. Sen visar Malin (instruktören) mig hur man gör den första mandeln som blir så kvadratisk och tjusig som allra helst. Sen gör jag något som mest liknar en glasstrut? Förvisso är det gott med glass, men inte här känner jag. Qué?! utropar jag som en eldig toreador och stirrar förvånat på glasstruten. Då får jag rådet att man måste sträcka hela tiden på de yttersta pinnarna som man håller mellan lill- och ringfinger. Jag mandlar på och se på sjutton, det artar sig till en liten fyrkant. Jag klappar mig i andanom på axeln, för jag kan ju inte släppa taget om pinnarna. Då ringer mobilen. Jag hamnar i beslutsångest, att svara eller inte svara, det är sannerligen frågan. "Okänt nummer" står det och jag tänker att det kan ju vara viktigt. - Om jag lägger ner pinnarna så innerligt försiktigt, så går det nog, säger jag uppmuntrande till mig själv. Famous last words. Framför mina blickar upplöses mandeln till ett allmänt trassel. Så nu har jag lärt mig det, släpp aldrig taget om mandeln innan den är låst genom nästa slag. Vem som ringde? En försäljare, så klart. Som jag gjorde processen kort med.

De första hundra mandlarna får man se som övning, sa Malin uppmuntrande och nu har jag gjort tre så det är en bit kvar. Man kan nog benämna mina mandlar som lätt anarkistiska, de tänker liksom utanför boxen - men med god vilja så kan man nog ändå tycka att de börjar närma sig själva idén om mandlar, om än i ocentrerad form. Så nu är det bara 97 kvar.

Jag har också stickat klart min Anna Cardigan. Och blockat. Sen är det ju det där med att sy i knappar och det är ju märkligt, för vissa saker tar liksom alltid emot. Knappisyning är för mig ett sånt moment. Jag kastar mig inte med ett jubelrop över knapparna, men å andra sidan vill jag ju ha koftan klar så jag ilade iväg till den lokala knappaffären (Bernts för de som känner till Lund) och inhandlade efter viss beslutsvånda 8 knappar.

Och vips! så var koftan klar. Den är gul. Den sitter inte åt i halsen (däremot något kring höfterna vilket ju lätt avhjälps genom att inte knäppa nedersta knapparna, man får inte vara dum när man är stickerska) och alla knapparna är på plats. Ibland är jag så ordentlig att jag förbluffar mig själv.

Söndagsskönt

Det är mycket som är skönt. Att jag stickat färdigt mina Knut-vantar till exempel. Soligt gula, och det passar ju bra en dag som idag när solen skinit (jamen, hur märkligt ser inte det ut, då? 'skinit'??) som besatt. Det är märkligt, ibland stickar jag bara i grönt men nu, nu tycks det mest vara gula maskor på stickorna. Som i min Annas Cardigan som ännu inte är färdigt, men med lite mer Vinterstudion så blir det nog snart. Observera hur elegant jag liksom lite sådär slumpmässigt har arrangerat stickningen bredvid tulpanvasen. Det ser inte riktigt så ut i mitt rum, där är det mer något som kan benämnas som 'stökigt'. Eller "kreativt kaos' om man är lite välvilligt inställd.

Man kan notera att jag har en liten knyppling på gång. På onsdag drar kursen igång och jag tänkte att jag skulle ta och ge mig på Vågkrus, som orsakade mig ett eller annat sammanbrott under kursen i höstas. - Men varför?! utbrast maken som hade mina knypplingsrelaterade utbrott i friskt minne. - Därför att jag måste knäcka det j"%&!! spetseländet, svarade jag, mer rakt-på-sak än stilistiskt elegant.

Det började inte så bra, jag tappade ett antal av knyppelpinnarna som raskt trasslade in sig i varandra och eftersom det är tråd 90/2 (= jämrans tunn tråd) så ville de inte trassla ut sig igen. Mycket olikt mig så försökte jag ändå ta det med lämpor och lirkade och trasslade innan sinnet rann över och jag slängde en näve knyppelpinnar över rummet. Det hjälpte in heller på upptrasslandet, kan jag meddela. Så det slutade med att jag fick spola på 11 nya par knyppelpinnar, ackompanjerat av makens kommentarer om att han tyckte att skulle jag inte göra något annat? För knyppling ska väl vara roligt? Men jag har ibland ett synnerligen envist drag så jag väste ur ena mungipan att nu, nu står det mellan Vågkrus och mig. En av oss måste ge vika. Och det kan vara så, att jag faktiskt, kanske, måhända lyckas knörpla ihop en liten stump med Vågkrus och i så fall så kommer jag aldrig mer att knyppla just denna spets, även om den är söt. Det tror jag maken uppskattar. Han verkar tycka att det är lite jobbigt när jag är rödglödgad och det pyser ur öronen på mig.

Jomen. En annan sak som är bra med den här söndagen är att imorgon är det måndag och då ska jag äntligen få påbörjat rotfyllningen av min vrenskande tand. Det verkar ju knäppt att längta efter att någon ska borra i evigheters evighet i en, men det ska bli skönt att slippa ha ont. För det hoppas jag ska bli resultatet. Egentligen skulle rotfyllningen ha påbörjats i fredags, men då skulle helt plötsligt min tandläkare åka skidor? Varför, liksom? Det är halt och man får nära-döden-upplevelser OCH ens stackars patienter får vänta. Nä, tandläkare ska inte åka skidor, det är min fasta övertygelse.

I stället kan man åka till havet och det var just vad syrran, Zoya, Loppan och jag gjorde idag! Lundåkrabukten är inget att hurra för när det gäller tilltalande strandnatur, så vi åkte ner till Falsterbo. Där var det sol! Och hav! Och glada hundar! Precis vad som behövdes.

Vi gick lite hit, och sen gick vi lite dit. Loppan tog ett litet bad, och sen hade hon sand i mustascherna, men det verkade inte bekymra henne så värst. Märkligt nog tog jag inte mer en något fåtal foton, men som tur var tog syrran nedanstående foto. För rätt vad det var som vi traskade runt där, så drog Loppan som en avlöning mot en skuttig hund som kom emot oss. - Jamen, det ser ju ut som en aussie! sa jag upphetsat till syrran och tänk, det vara precis vad det var. Så himla lik Loppan (ja inte överallt, för det var en liten gosse, men så närgången behöver man ju inte vara), lika skuttig, lika busig och med samma glimt i ögonen.

Enda sättet att få dem på samma foto vara att muta med godis, för dessemellan for de runt som skållade råttor. Tur man alltid är iklädd frolic när man går  ut! För nu, nu har jag både Loppan och Morris på samma bild.

Sjöluften suger, så nu ligger sagda Loppa och snarkar fridfullt, själv börjar jag så smått fundera på kvällsmat och sen, ja sen kan man ju alltid sticka lite till. Kanske rentav lite svart och rött den här gången?! Tanken svindlar.

Hundpromenader

Och vips! så har det gått en vecka till. Man skulle ju kunna tro att man skulle ha tid att blogga dagligen och stundligen när man inte har ett lönearbete att gå till, men märkligt nog verkar det där med tid vara en bristvara när man är en glad pensionär. Det är ull som ska stickas. Teckningar som ska ritas. Knyppling som ska begrundas. Och så ska det gås ut med liten raggig hund. Tänk så skönt att kunna göra det när det är ljust! Det är mycket som är väldigt behagligt när man inte behöver ranta iväg till jobbet ideligen, ideligen, men i all synnerhet att kunna traska runt med Loppan lite när det faller en in.

Just idag var jag, syrran, Zoya och Loppan ute i Järavallen, bara sådär en solig (jajamensan!) fredagseftermiddag. Sol, det är man ju inte direkt bortskämd med, så det gäller att ta tillfället i akt, tjuren vid hornen, hoppa över bäcken medan man ropar 'hej!' och allt vad det är. Solen den sken, som sagt, och då vill man ju inte sitta inne och med beklämmande tydlighet inse hur oputsade ens fönster är.

Då vill man ut i naturen, bland tallar och mossa och granar och sånt. Frisk luft!

Åh, det kändes som rena tomteskogen, och ser man på - rätt vad det var så stötte vi på ett litet tomtebo. Tyckte tomten såg lite sliten ut... men det är kanske inte så märkligt såhär efter jul när ob-tillägget borde ha slagit i taket.

Vare sig Loppan eller Zoya var särskilt intresserade av tomten, men när Loppan hittade ett fint litet hål, då blev hon mäkta intresserad. Om det satt en sork därinne så undrade den säkert vad det var för ett lurvigt monster som tittade in.

Igår var Loppan och jag också ut och rantade runt i spenaten. Det regnade inte då heller, men man får ju säga att väta, det kan komma såväl nerifrån som uppifrån. Men det var skönt ändå och vi hade det rätt behagligt där vi strosade fram bland rotvältor och mossa.

Loppan, hon har insett att matte har en förkärlek för att ta foton när hon balanserar på stubbar och stenar så hon hoppar glatt upp - jo för då vankas det godis och det kan jag säga, att det tog inte så lång tid för henne att lära sig. Så fort det är något som sticker upp där ute i skogen, ja då far Loppan upp som rena parkour-vovven. Det gäller att ha fickorna laddade med frolic med andra ord.

En annan promenad i veckan gick vid Höje å. Den har liksom svämmat över sina bräddar ut över närområdet och jag tänker att ja, jo, det är väl bra om de där vattenreservoarerna fylls på - men kan det inte räcka nu? Det verkar ju som att det svämmar över, typ? Inte för att man ska klaga, i Australien hade man säkerligen gärna fått lite av vårt idoga regnande, men måste det vara så snefördelat? Det blir ju mest 50 nyanser av lerbrunt av det hela. Till och med hunden. Fast hon är ju makalöst gullig, lerig eller ej, där hon står och smyger bakom nyponbusken.

Nu ska det dock inte promeneras mer för tillfället, för nu ska det lagas mat.

Födelsedagsvimmel

Igår fyllde maken ett försvarligt antal år. Då vimlade vi inte så mycket, utan tog det ganska lugnt. Förvisso sjöng jag på morgonen och lagade lammstek (dock inte på morgonen, fullt så märkliga frukostvanor har vi inte), men annars var det ett tämligen stillsamt firande. Vi tog nämligen igen oss lite från Pyrets 2-årskalas som gick av stapeln i lördags, och då, då var det klackarna i taket!

Födelsedagståget var på plats och allt annat som ska till, det var också på plats. Ballonger och presenter och tårta och hundar som var mäkta intresserad av allt som försiggick.

Grynet var en förträfflig storasyster som hjälpte till att öppna presenter och som provade dem så att de funkade som de skulle, lite som en sån där provsmakare som forntida härskare hade som fick testa i förväg så man inte blev förgiftad. Nu är det ju förvisso ingen som vill förgifta Pyret, men det är själva principen jag vill åt.

Tårta, var det ja! Med massor av bär och två ljus precis som de ska vara. Pyret blåste (med viss hjälp) ut båda ljusen och sen sjöng vi under Grynets kompetenta ledning jamåhonlevautihundradeår och hurrade så taket lyfte sig. Mycket god tårta! Och väldigt fint dekorerad av Grynet.

Sen var det dags för the hard stuff - presenterna!

Pyret fick pussel och lektält och trehjuling och böcker och massor av fina saker som blev uppskattade alltihop. Hon och Grynet lekte intensivt i flera timmar så att Bamsehuset for runt som vore det jordbävning, och man fick hålla in tårna när Grynet fräste fram på trehjulingen som värsta Formel 1-föraren. I en mer miljövänlig version, ingen bensin och inget däckslitage! Det tycker jag man borde tänka på för framtiden, tänk om man fick se Lewis Hamilton jaga Verstappen genom chikanerna på trehjuling, det hade väl varit en riktig nagelbitare?

När vi hade lekt oss riktigt trötta serverades vi födelsedagsmiddag; tacos med massor av goda och smakrika tillbehör och vi åt till vi blev fyrkantiga och kände att det där med att fira en tvååring, det går inte av för hackor!

Nu är det måndag, och än är det inte riktigt färdigfirat. Ikväll ska maken och jag äta på Mat och Destillat, det har blivit en egen födelsedagstradition. Inte så många presenter, inga trehjulingar eller pussel, tror jag i alla fall, men god mat och en fin kväll ska det förhoppningsvis bli.

Medan man väntar i telefonkö

....kan man ju skriva ett litet blogginlägg. Förvisso fick jag valet att bli uppringd...men jag är alltid lite misstänksam mot att man då kanske hamnar längst ner i kön och blir uppringd när alla är jättetrötta och inte alls har lust att svara på frågor.

Vad jag väntar på? Jag har beställt några böcker och efter att ha fått orderbekräftelse och hela konkarongen så kom det sen ett mail om att jag inte genomfört köpet och att jag bara skulle betala så blir allt så bra, så bra. Nu är jag som sagt en misstänksam figur och undrar om detta är ett blatant försök att få mig att betala dubbelt - man kanske vill öka sin vinstmarginal på min bekostnad?

Böckerna jag beställt är enkla hur-man-lär-sig-rita-steg-för-steg. För barn. Men till mig. Grynet tycker om att rita och jag själv befinner mig snäppet över huvudfotingarnas nivå, så jag tänkte att det gäller att ligga i så man ligger lite i förkant och inte får medlidsamma blickar av sitt artistiska barnbarn.

Jamen kolla bara på denna fina regnbågskatt som Grynet ritade - för  en månad sedan. Hon har ju säkert uppnått nya konstnärliga höjder nu, så nu får jag liksom steppa upp lite.

Annars har veckan varit ganska lugn. Och grå. Och regnig. Det är märkligt hur stora mängder lera man lyckas dra in, både själv och via Loppan, man tycker ju att det borde ta slut någon gång på leran? Så då får man ägna sig åt lite inomhusaktiviteter. Baka till exempel, vilket jag i friskt och överdådigt mod gjorde igår, vilket resulterade i att jag råkade välta upp och ner på muffinsplåten ner i ugnen, alltså innan muffinsen var bakade. Jag borde ha begripit bättre, igår var en sån dag när det mesta strulade och då ska man nog inte ställa sig och baka muffins.

Häromdagen var inte en sån dag. Häromdagen var en sån dag när den nyblivna 2-åringen kom och sov över själv hos mormor och morfar, jo för resten av familjen skulle gå och se på Frost 2 och det tycker man nog inte är så himla kul när man är två. Då har man träningsläger hos mormor och morfar i stället; fotboll sparkades och hinder hoppades. Pyret är liksom en mix av Susanna Kallur och Zlatan (fast sötare). Vad månde bliva?

Fast vi var ju i Pysselrummet också, fattas bara annat. Det var synnerligen roligt att få pilla på allt själv, utan en storasyster som också ville hålla på med pärlor och lera och sånt, nu var det fri tillgång på allt!

Så småningom var det läggdags och sen var det morgon och mamma kom och hämtade, fast inte förrän vi hunnit med frukost såklart. Sen gick mormor och vilade sig en stund. Mormor är nämligen inte 2 år, utan lite till.

På stickfronten har jag överraskat mig själv med att visa nya, oanade drag. En sån som börjar - och avslutar! Jomen, två projekt har jag lagt upp till så här i början av 2020 OCH dessutom färdigställt. Kanske inte de största projekten, men ändå. En gul mössa och gula kattvantar, eftersom hundvantarna som Grynet fick i julklapp var lite för små. Nu hoppas vi på att kissekatterna är av lagom storlek.

Nu ska man ju inte tro att jag är sysslolös på garnfronten bara för att jag varit så oväntat ordentlig och färdigställt projekt - det finns en del UFO att fortsätta med avigandet och rätandet på. Bland annat en gul kofta och gula vantar till mig. Jag tycks vara inne i Min Gula Fas, lite som van Gogh och solrosorna. Förutom att jag har öronen kvar och att van Gogh var konstnärligt lagd och det är, som ovan nämts, inte undertecknad.

...och nu får jag sluta, för nu kom jag fram i kön!