Och nu är vi igång igen!

Vårens knypplingskurs har börjat! Jag har avslutat Vågkrus, vilket maken drog en innerlig suck av lättnad över. Men jag får säga att förutom det initiala kastandet av knyppelpinnar så har jag varit en sinnebild av blid och vänlig knypplerska när jag vågat och krusat på. Den blev inte perfekt, men så mycket bättre och det är som  med handbollsmålvakter (vilket jag läste om i tidningen idag, så det är ingen förstahandsinformation direkt. Handbollsspelare är så inte jag), de blir bättre med erfarenhet och ålder. Gäller säkert även för knyppling tänker jag.

Nu är jag inne på Rosenmandel. Mandlar skulle man ju kunna tro är små mandelformade pladuskor, men nix, de är kvadratiska av en outgrundlig orsak. Först läser man instruktionen och tänker att jahaja, det ser ju lite pilligt ut, men inte oöverstigligt svårt. Sen visar Malin (instruktören) mig hur man gör den första mandeln som blir så kvadratisk och tjusig som allra helst. Sen gör jag något som mest liknar en glasstrut? Förvisso är det gott med glass, men inte här känner jag. Qué?! utropar jag som en eldig toreador och stirrar förvånat på glasstruten. Då får jag rådet att man måste sträcka hela tiden på de yttersta pinnarna som man håller mellan lill- och ringfinger. Jag mandlar på och se på sjutton, det artar sig till en liten fyrkant. Jag klappar mig i andanom på axeln, för jag kan ju inte släppa taget om pinnarna. Då ringer mobilen. Jag hamnar i beslutsångest, att svara eller inte svara, det är sannerligen frågan. "Okänt nummer" står det och jag tänker att det kan ju vara viktigt. - Om jag lägger ner pinnarna så innerligt försiktigt, så går det nog, säger jag uppmuntrande till mig själv. Famous last words. Framför mina blickar upplöses mandeln till ett allmänt trassel. Så nu har jag lärt mig det, släpp aldrig taget om mandeln innan den är låst genom nästa slag. Vem som ringde? En försäljare, så klart. Som jag gjorde processen kort med.

De första hundra mandlarna får man se som övning, sa Malin uppmuntrande och nu har jag gjort tre så det är en bit kvar. Man kan nog benämna mina mandlar som lätt anarkistiska, de tänker liksom utanför boxen - men med god vilja så kan man nog ändå tycka att de börjar närma sig själva idén om mandlar, om än i ocentrerad form. Så nu är det bara 97 kvar.

Jag har också stickat klart min Anna Cardigan. Och blockat. Sen är det ju det där med att sy i knappar och det är ju märkligt, för vissa saker tar liksom alltid emot. Knappisyning är för mig ett sånt moment. Jag kastar mig inte med ett jubelrop över knapparna, men å andra sidan vill jag ju ha koftan klar så jag ilade iväg till den lokala knappaffären (Bernts för de som känner till Lund) och inhandlade efter viss beslutsvånda 8 knappar.

Och vips! så var koftan klar. Den är gul. Den sitter inte åt i halsen (däremot något kring höfterna vilket ju lätt avhjälps genom att inte knäppa nedersta knapparna, man får inte vara dum när man är stickerska) och alla knapparna är på plats. Ibland är jag så ordentlig att jag förbluffar mig själv.