Det är Valborg och vad händer då?

I normala fall brukar det vara liv i luckan utanför fönsterna så som det blir när man bor mitt i ett studenttätt område. Men idag är det märkligt stilla och lugnt. Allt är inställt i dessa coronatider och dessutom strilar ett kyligt regn ner utanför ovannämnda (oputsade) fönster. Det är liksom inte så mycket hälsa våren! över det hela snarare rotar man runt efter yllevantarna.

Men vad gör det, vi firar lite ändå för det är ju någon som fyller år idag! Och då menar jag inte kungen, som jag har för mig också fyller år på denna dag, den som är Loppans födelsedag. 4 år minsann!

Maken och jag har sjungit jamåhonleva för henne, då såg hon rätt tveksam ut får jag säga. Typ åh-herregud-har-de-blivit-skvatt-galna? Sen fick hon en Schmackos och det var betydligt bättre tyckte Loppan. Dock ingen tårta, fast det tror jag inte hon saknar.

Vi har varit ute och lubbat runt i regnet, för det får man ju även om det är födelsedag. Sen har vi tränat på "kryp". Kan ju vara bra att kunna, till exempel när man ska smyga på ekorrarna i Botan som är rackarns snabba av sig. Vi tränar in det med target stick, ja man blir lite svengelsk av sig när man tränar hund. Loppan är duktig på att följa target sticken och hon är också mycket duktig på "ligg!" så hon dimper ner prompt på kommandot. Sen har vi inte kommit så mycket längre än att ligga och dutta med nosen på targeten. Och få godis. Det sistnämnda är mycket viktigt tycker Loppan, för annars förstår hon faktiskt inte vitsen med att träna.

Idag tänkte jag att jag kan ju dokumentera vår träning så att det ser ut som att vi är ett ambitiöst team som har ett Mål och Syfte med det här med hunderiet. Förutom att ha kul ihop, vilket väl ändå är det viktigaste tycker jag.

Jag greppade mobilen, min target stick och kommenderade "ligg!".

Det var då jag insåg dilemmat med att jonglera runt med allt. Det viktigaste hade jag ju dessutom inte plats för i händerna; godiset? - Alltså, va e' det här för bluff? Här tränar man ambitiöst och får inget godis?! såg man att Loppan tänkte. Vi fick kalla in det tunga artilleriet, a.k.a. maken, till hjälp.

Och voila! Dutt, klick och godis! Jag medger, det ser kanske inte så himla imponerande ut och det kryps kanske inte så långt heller, om än alls - än så länge. Men ge det lite tid, så kommer ekorrarna i Botan att få en överraskning när Loppan ålar omkring efter dem.

Min lilla Loppa, snällaste och raraste hund man kan tänka sig. Ja, jo, rätt envis också och med en förmåga till selektivt hörande, men den bästa och raggigaste kompis man kan ha. Vi är liksom inte en sån där hundfamilj som har kadaverdisciplin på våra hundar. Varför skulle vi ha det? Vi har ju knappast det på oss själva menar jag.

4 år! Förhoppningsvis har vi många år kvar tillsammans.

Sysselsättning i virustider

Det är ju inte så att jag inte inser att jag är lyckligt lottad som vare sig är i karantän eller är svårartat angripen av Det Vedervärdiga Viruset. Men visst blir man rastlös av att inte kunna träffa vänner obehindrat, gå på kurs, gå ut och äta, traska runt på stan - allt det där som man tar för givet. Trots att jag egentligen kunde keepa både calm och carrya on as usual med det som jag vanligen gör, traska runt med raggig hund, sticka i övermått, läsa lite och äta bullar är ju sånt som osökt faller en in,  så tappar man onekligen sugen lite.

Nu är jag ju lite av den åsikten att har man en tappad sug, ja då ska man inte gräva ner sig under en filt och käka choklad oavbrutet (även om det kännas som ett ypperligt alternativ), nej då gäller det att aktivera sig. Så jag har gått ut hårt och putsat skor och planterat om blomma (i singular, allt med måtta), dammsugit i min skolåda och lite sisådär. Sen gav jag mig på att baka kardemummabullar, livet får ju onekligen en guldkant när det vankas en bulle. Okej, jästen var lite för gammal, men bara lite, och det vore väl skrutt till jäst om den kastar in handduken dagen efter bäst-före-datumet? Alltså bakade jag kalljästa kardemummabullar. Eller rättare sagt, jag bakade ojästa kanelbullar. De blev liksom små och kompakta och mer som kardemummaskorpor-wannabees. - Smakar lite torrt, va? sa maken som har en skarp analytisk förmåga när han fick njuta av min bakkonst vid eftermiddagsfikat. Fast de doftade gott i alla fall.

Nej då är det tur att man kan knalla ut i skogen med syrran och Zoya som vi gjorde häromdagen. Solen sken och himlen var blå, björkarna vajade, vovvarna var glada och vare sig virus eller hårda bullar kunde lägga sordin på stämningen.

Andra dagar kan man ta morgonpromenaden i Botan och njuta av blomprakten. Vi var inte de enda, en and hade placerat sig mitt i grönskan och såg ut att tycka att det var rätt fint, det där som blommar. Eftersom Loppan och jag är tämligen laglydiga, för det mesta i alla fall, höll vi oss utanför repen som ska skydda tulpanprakten från att trampas ner, men såna petitesser brydde sig anddraken inte om. Märkligt att de heter drake, förresten - ser inte så skrämmande ut tycker jag.

Sen kan man ju gå hem till sin egen lilla plätt och rensa lite kirskål (ständigt denna kirskål!) och titta på sina egna tulpaner. Inte lika många och inte lika färgkoordinerade - men vi hade det ganska skönt där i solen, Loppan och jag. Faktiskt roligare än att putsa skor.

På tal om att putsa så är det hög tid att putsa fönsterna märker man nu när vårsolen obevekligt avslöjar att det där med att putsa, det har inte skett sedan förra våren. Nu skulle man ju kunna tro att det vore ett lagom projekt att bita i, nu när jag behöver sysselsätta mig. Fast så stort behov har jag inte av det - vi har rätt många fönster som ska delas och putsas emellan och som är gamla och vackra och som sitter ganska högt upp, över marken alltså - så jag tror att det får bli professionella putsare som de andra åren, då blir det så mycket bättre. Man kommer hem och knallar in och bländas nästan av hur ljust det är och lite förvirrat tror man att alla fönsterna är borttagna för så klart ser man ut. Och i den illusionen hade man inte levat om undertecknat farit runt med fönsterputstrasan.

Jag tror jag håller mig till tulpanerna och kirskålen. Och vem vet, en vacker dag blir det kanske (jästa) bullar också?

Cave canem

Fast det blir ju fel. Inte behöver man varna för hunden, inte. Tvärtom ska man vara väldigt glad att man har hund i dessa tider, så att man kommer ut i naturen där det är sådär hjärtskärande vårigt att man känner sig som en kalv på grönbete. Dock minus ystra skutt. Ystra skutt kan nog passa bra för kalvar och lurviga vovvar, men Loppans matte traskar fram i mera lagom takt. Det är ju det där med knän och sådär.

En dag är man på kurs och Loppan är duktig som vanligt och matte behöver skärpa till sig, också som vanligt. Sen tar syrran, Zoya, Loppan och jag en promenad när vi är på hemväg. Loppan och Zoya ränner ner i varenda bäck de hittar och syrran och jag spankulerar fram och pratar om livet och meningen med det hela.

 En annan dag promenerar maken, Loppan och jag vid Höje å och rätt vad det är undrar jag var Loppan är? Det är inget som yr runt benen på en? Jag vänder åter och ganska snart får jag syn på Loppan som råkat halka ner i ån. Det är ganska brant och väldigt lerigt och hon står där med framtassarna uppe, men bakbenen halkar liksom bara runt. - Men du store tid Loppan! säger jag då, - kom hit!. Loppan försöker nog, men det går inte. Jag inser att här behövs lite hjälp, och helst utan att man själv halkar ner i ån. Då kommer Den Räddande Ängeln, aka maken och försöker först bara greppa tag i Loppans halsband. Rätt snabbt inser han att även han löper en överhängande risk att få ett lerbad, så han lägger sig handlingskraftigt på knä och hivar upp Loppan som blir så glad att hon far runt som en lersprutande missil. Hon är nämligen lerig. I övermått. - När vi kommer hem blir det till att duscha, säger jag då. Det örat lyssnar inte Loppan på, hon tänker att matte är så gammal och glömsk så det kommer hon nog inte ihåg. Men se, det gör matte och ovan skådas en nyduschad Loppa. - Skulle nu detta vara nödvändigt, va?! ser man att hon tänker.

Nu kan man ju tro att Loppan tar lärdom av detta. Typ, "akta dig för vattendrag, för annars får man duscha". Men nä. Idag var vi ute på Revinge hed med kompisarna och det var soligt och skönt och det rände hundar runt fötterna på en och livet, det var ganska gott. Vi passerade ett antal mer eller mindre leriga pölar och med gemensamma krafter lyckades aussisarnas matte och jag hålla hundarna på terra firma - men till slut kom vi till en liten lagom bäck och då gick det inte längre. Och förresten var den klar och fin och Loppan luktade inte dy efteråt, så det blev ingen dusch när vi kom hem. Nästan så man blev lite sugen på att doppa fötterna själv - fast då hade man säker klivit i en komocka när man kom upp igen, så det fick vara.

Det har kommit in ytterligare en hund i vårt liv! En tax, minsann. Taxar, det är också roliga hundar. Kommer kallad, men ej strax. Född till slav är ingen tax. Jojomensan, den inställningen känner man igen, Huliganen hade nog lite taxtakter i sig han också, förutom de korta benen. Den här taxen är dock rätt medgörlig och ganska nätt i formatet. Jag var tvungen att köpa lite stoppning och det kan hända att det var att ta i att köpa 1 kg stoppning, men nu var det det som fanns. Jag får väl sticka en hel kennel med taxar så går den nog åt.

Spik i foten?

Nej minsann, men spik i boken har vi haft. Nu kan man ju tro att en man som är så bokälskande som maken skulle vara ytterst främmande för att gå loss med spik och hammare på böcker. Böcker ska man vårda och samla, helst i ett orimligt antal.

Men en bok, den kan man både borra och spika en handsmidd spik i - självaste avhandlingen! Igår var det spikning och det kändes verkligen både märkligt och högtidligt. Nu är den klar! Inte ett kommatecken kan ändras, inga excelfiler kan fifflas till, nu är det bara själva disputationen som ska gå av stapeln också och hur det ska gå till, ja det får vi se när den dagen kommer. Troligen en blandning av gammalt hederligt husförhör och något modernt digitalt tjosan-fräsan.

Maken hamrade med stor ackuratess, påhejad av familjen, handledaren, professorn, doktorander och andra intresserade som på behörigt coronaavstånd beskådade det högtidliga ögonblicket. Man skulle ha kunnat skriva att "inte ett öga var torrt", men då hade man ljugit och det kan man ju inte göra så här när man är lite akademisk av sig. Man är ju inte Trump, menar jag. Men applåder blev det och vi enades om att makens avhandling var den stiligaste av alla som var uppspikade på tavlan.

Sen gick vi upp och bubblade lite och gick loss på nötter och chips, ska det va', så ska det. Och här någonstans glömde hovfotografen bort att ta fler foton, men det viktigaste kom ju på bild ändå. Ja, jo, maken såklart - men nu pratar jag om Boken! Nu hänger den på spikningstavlan och är det så att man är i närheten så kan man ta sig dit och avnjuta lite lärdom. Själv rekommenderar jag Appendix 3 som är en nagelbitare av rang.

Inte helt över ån än

Man ska ju inte ropa hej före det. Innan man är över alltså. Och helt klart är det inte, köket. Men så nästan att det liksom inte går att komma närmare utan att slå huvudet i kaklet. Bildligt talat, alltså. Jag brukar inte dänga huvudet i kaklet och skulle jag göra det så vore det en ren olyckshändelse. Men nu verkar jag ha kommit ifrån ämnet?

Köket alltså. När vi flyttade in så insåg jag att köket var rätt litet, och fläkten var skitful och jag var van vid ett stort kök med massor av arbetsytor. Jag tänkte att man vänjer sig nog. Även vid det gräsliga kaklet. Att jag aldrig skulle vänja mig vid den Vedervärdiga Fläkten stod helt klart. Men jag vande mig aldrig vid att det var som att hålla på med någon slags spel där man flyttar runt alla brickor för att skapa plats om ni förstår vad jag menar. Skulle man  hacka något så var vips arbetsytan belamrad och man fick ta bordet och stolarna och allt annat till hjälp för att ställa saker på.

Och till slut så tappade jag faktiskt lusten att laga mat. (Inte att baka bullar dock, där kunde jag fortfarande ta mig i kragen). Maken insåg att nä, nu får vi ta tag i det här. Ha en hustru som bara blänger på kastrullerna? Inte bra.

 Så då började vi fundera. Planera. Hur skulle man göra med serveringsgången? Var skulle spisen vara? Vasken? Vi var runt och tittade hos diverse köksfirmor som ritade förslag och någon glömde bort att rita in en ugn och någon tyckte att man kunde väl sätta kylskåpet och vinkylen i mitt garnrum?! Men till slut hittade vi rätt och efter att ha flyttat runt på funktioner och hyllor och vad man kunde behöva så beställde vi ett kök från Kvänum och sen var det bara att vänta på att det skulle vara dags.

Och rätt vad det var flyttade det in massor med lådor och paket men inga platta, för skåpen kom hopmonterade. Då flyttade vi ut. Det var som i en gammal västern, lägenheten var inte stor nog för alla lådorna och oss. Vi åkte ju dock dit och tittade med jämna mellanrum för att se hur det hela framskred. Väldigt spännande var det och vi var ju också spända på att se  hur det blev med alla dessa val vi fått göra. Man kan inte tro hur mycket man måste välja, men det gäller allt från knoppar till lådinredning och färg. Och bänkskiva. Och så ska man bli överens också fast man inte vet riktigt själv vad man tycker när man står där med färgprov på en liten skiva och ska föreställa sig den färgen i hela köket.

Ca tre veckor skulle det ta, sas det. Inklusive att plocka ner det gamla köket. Efter 3,5 vecka flyttade vi hem igen och då hade vi skåp. Ingen vask, ingen spis, ingen bänkskiva. Inte direkt no nothing men direkt färdigt kunde man väl inte kalla det. Men vi hade skåp! Och vi diskade på toaletten och kände redan att det skulle bli bra, det här.

Och rätt som det var (nåja, det tog några ampra telefonsamtal) hade vi bänkskiva. Vatten. En spis. En ny kakburk med lingonmönster. Och maken kunde lägga in premiärflaskan i vinkylen! Ett högtidligt ögonblick.

Varje dag närmade vi oss fullbordan, men det är ju som det är med renoveringar, det är alltid något ytterligare som ska göras. En mjukfog som ska fogas. En list som ska dit. Lite elarbete. Men så kom det högtidliga ögonblicket när jag kunde premiärbaka och då kände jag att jomen, nu kan man nog ändå säga att köket är klart. Alla hyllor är uppe. Klockan Karlsson hänger på väggen. Pelargonerna står i fönstret. Vi är jättenöjda med färgen (Pigeon av Farrow and Ball) som har en märklig förmåga att skifta i färg beroende på hur ljuset faller. Ibland är den grågrön. Ibland nästan lite gråblå. Ibland gröngrå. Vitrinskåpen i serveringsgången är de gamla som målats om i samma färg och som fått nya knoppar.

Vi är jättenöjda med vårt nya kök - och jag hoppas innerligt att jag ska slippa vara med om fler totala köksrenoveringar. Nu vill jag bara njuta av det här köket där jag trivs förträffligt.

Det som inte är helt klart? Nja, det är ju den där dimmerfunktionen på den nya ledbelysningen i taket. Det sägs att det ska bli klart nästa vecka. Kanske. Men herregud, Lunds domkyrka renoveras ju fortlöpande och den är ju 900 år gammal.

Med en enkel tulipan

Idag fyller dottern år och eftersom det är som det är så får det bli en liten distanstulpan när vi tjoar vårt grattis! Jag har pratat med dottern och hört att hon fått fina presenter som Grynet hjälpt till att välja - vad vi mer pratade om är lite oklart för Grynet och Pyret var också högst deltagande i telefonsamtalet och då blir det livligt och roligt men kanske något osammanhängande.

Det ser ut som att det är soligt och skönt ut, men det är minsann en ren chimär. Loppan och jag traskade runt imorse och tänk, då haglade det på oss. Va?! På en fölsedag, så ska det väl inte vara? Annars är det rätt lugnt och stillsamt. Lite stickning (en dashing dachshound ligger och blockas), lite läsning, någon kopp kaffe och sådär. I helgen träffade vi dock familjen för första gången på alldeles för länge och det var så himla roligt att få prata och leka och rita påskäggsskattkarta och äta mat och dricka lite vin.

Nu är det snart dags att klä sig varmt och ge sig ut i snålblåsten igen med Loppan. Sen kan man med gott samvete sitta inne igen med en kopp te och en chokladbit. Klart man ska äta choklad när det är födelsedag! Jag hoppas att dottern på sitt håll också får lite choklad. Kanske bäst jag äter en bit för henne också när jag ändå håller på?

När man är lite rastlös i själen

Jag inser att vi har det tämligen lättvindigt här i Skåne. Inga större restriktioner, sjukvården går inte på knäna, vi har inte utegångsförbud. Men ändå börjar det liksom skava lite i själen nu, det här har ju pågått ett bra tag och inte verkar det lugna ner sig inom kort. Till och med Trump säger ju i sin visdom att Sverige och svenskarna är tappra, men lider. Vad nu han vet om det.

I början kände jag nog mest att har man gått igenom Hongkonginfluensan och lite andra pandemier så blir det här väl lite same same - men det som skrämmer mig nu är hur hela samhället påverkas. Och så grubblar man. Gör man tillräckligt? Gör man för mycket? Borde man isolera sig mer? Eller mindre? Jag längtar efter att träffa min familj, men är man ansvarslös då, även om man känner sig pinfrisk?

Jag tycker inte om att känna mig som en velpotta så då får man försöka mota velandet och oron i grind. Jag stickar, såklart. Men till och med det kan kännas lite enahanda i längden (jag vet, det är som att svära i kyrkan). Maken och jag har kollat igenom alla avsnitt av the Crown och jag får väl erkänna att jag fått en något nyanserad bild av prince Charles. Det skulle han säkert uppskatta, om han finge reda på det.

En eller annan bulle eller chokladbit har också slunkit ner, av rent terapeutiska skäl såklart.

Men det enda som verkligen hjälper, det är att a) ta ett styck hund, b) bege sig ut i grönskan och c) njuta av vårkänslor som faktiskt spritter hos både hund och en själv.

Ibland har man tur och kan traska runt, med de reglementsenliga 2 metrarna emellan, tillsammans med en vän och hennes vovvar. Vovvarna, de struntar högaktningsfullt i avståndet, men jag tänker att de nog håller sig friska ändå.

Ibland är man ute själv bland vitsippor och fågelsång och Loppan yr lite runt fötterna på en av ren och skär vårkänsla. Helt själva var vi inte, för vi fick på lite avstånd besök av ett gäng dovhjortar, varav några vita. Sådana har jag bara sett på bild förut, men nu var de där plötsligt, IRL alltså. Jodå.

Det kan ju var så att de inte syns riktigt, för de höll också ett rejält avstånd, säkerligen påverkade av all Covid-19-information som sköljs över en hela tiden.

Okej, jag medger, jag kommer inte att vinna några pris som årets naturfotograf, men när nu motiven vägrar att stå stilla och säga "omelett!", vad gör man då?

Loppan och jag, vi åkte i alla fall hem, maken kastade en blick på sin maka och insåg att även om livsandarna hade spruttat på sig, så behövdes kanske ytterligare lite botemedel mot coronadepression.
- ska vi gå ner på torget och köpa glass? sa han, denne begåvade man.

Så då gjorde vi det, och tänk, då stötte vi på dottern och Grynet som varit och köpt Paw Patroltyg och bums så kändes livet värt att leva igen.

Det är tur man har hund. Och make. Och familj. Och glass.

Back in business

Alltså, jag har ju värmt upp med att baka lite shortbread. En eller annan muffins. Men ett kök är ju inte invigt förrän man bakat kanelbullar, det säger ju sig själv. Så jag har väntat och väntat. På jäst och på att få en ugn och en arbetsbänk.

Förvisso är köket inte helt färdigt. Det saknas en eller annan mjukfog, belysning i vitrinskåpet och golvet ska fräschas upp. Men sånt, det är ju petitesser och nu hade jag verkligen inte tålamod att vänta längre. Mjukfog eller ej, nu skulle det bli bullar och därmed basta!

Så jag kavlade och smetade på fyllning och jäste - ja det vill säga, det var ju inte jag som jäste, utan bullarna. Såklart. Och när de hade jäst alldeles lagom länge, två timmar närmare bestämt eftersom det är kalljästa bullar, ja då åkte de in i ugnen och kom sedan ut och luktade jättegott.

Så nu blir det nybakta bullar till kvällsfikat och i nästa vecka kanske vi får en mjukfog eller två.