Sysselsättning i virustider

Det är ju inte så att jag inte inser att jag är lyckligt lottad som vare sig är i karantän eller är svårartat angripen av Det Vedervärdiga Viruset. Men visst blir man rastlös av att inte kunna träffa vänner obehindrat, gå på kurs, gå ut och äta, traska runt på stan - allt det där som man tar för givet. Trots att jag egentligen kunde keepa både calm och carrya on as usual med det som jag vanligen gör, traska runt med raggig hund, sticka i övermått, läsa lite och äta bullar är ju sånt som osökt faller en in,  så tappar man onekligen sugen lite.

Nu är jag ju lite av den åsikten att har man en tappad sug, ja då ska man inte gräva ner sig under en filt och käka choklad oavbrutet (även om det kännas som ett ypperligt alternativ), nej då gäller det att aktivera sig. Så jag har gått ut hårt och putsat skor och planterat om blomma (i singular, allt med måtta), dammsugit i min skolåda och lite sisådär. Sen gav jag mig på att baka kardemummabullar, livet får ju onekligen en guldkant när det vankas en bulle. Okej, jästen var lite för gammal, men bara lite, och det vore väl skrutt till jäst om den kastar in handduken dagen efter bäst-före-datumet? Alltså bakade jag kalljästa kardemummabullar. Eller rättare sagt, jag bakade ojästa kanelbullar. De blev liksom små och kompakta och mer som kardemummaskorpor-wannabees. - Smakar lite torrt, va? sa maken som har en skarp analytisk förmåga när han fick njuta av min bakkonst vid eftermiddagsfikat. Fast de doftade gott i alla fall.

Nej då är det tur att man kan knalla ut i skogen med syrran och Zoya som vi gjorde häromdagen. Solen sken och himlen var blå, björkarna vajade, vovvarna var glada och vare sig virus eller hårda bullar kunde lägga sordin på stämningen.

Andra dagar kan man ta morgonpromenaden i Botan och njuta av blomprakten. Vi var inte de enda, en and hade placerat sig mitt i grönskan och såg ut att tycka att det var rätt fint, det där som blommar. Eftersom Loppan och jag är tämligen laglydiga, för det mesta i alla fall, höll vi oss utanför repen som ska skydda tulpanprakten från att trampas ner, men såna petitesser brydde sig anddraken inte om. Märkligt att de heter drake, förresten - ser inte så skrämmande ut tycker jag.

Sen kan man ju gå hem till sin egen lilla plätt och rensa lite kirskål (ständigt denna kirskål!) och titta på sina egna tulpaner. Inte lika många och inte lika färgkoordinerade - men vi hade det ganska skönt där i solen, Loppan och jag. Faktiskt roligare än att putsa skor.

På tal om att putsa så är det hög tid att putsa fönsterna märker man nu när vårsolen obevekligt avslöjar att det där med att putsa, det har inte skett sedan förra våren. Nu skulle man ju kunna tro att det vore ett lagom projekt att bita i, nu när jag behöver sysselsätta mig. Fast så stort behov har jag inte av det - vi har rätt många fönster som ska delas och putsas emellan och som är gamla och vackra och som sitter ganska högt upp, över marken alltså - så jag tror att det får bli professionella putsare som de andra åren, då blir det så mycket bättre. Man kommer hem och knallar in och bländas nästan av hur ljust det är och lite förvirrat tror man att alla fönsterna är borttagna för så klart ser man ut. Och i den illusionen hade man inte levat om undertecknat farit runt med fönsterputstrasan.

Jag tror jag håller mig till tulpanerna och kirskålen. Och vem vet, en vacker dag blir det kanske (jästa) bullar också?