Det är Valborg och vad händer då?

I normala fall brukar det vara liv i luckan utanför fönsterna så som det blir när man bor mitt i ett studenttätt område. Men idag är det märkligt stilla och lugnt. Allt är inställt i dessa coronatider och dessutom strilar ett kyligt regn ner utanför ovannämnda (oputsade) fönster. Det är liksom inte så mycket hälsa våren! över det hela snarare rotar man runt efter yllevantarna.

Men vad gör det, vi firar lite ändå för det är ju någon som fyller år idag! Och då menar jag inte kungen, som jag har för mig också fyller år på denna dag, den som är Loppans födelsedag. 4 år minsann!

Maken och jag har sjungit jamåhonleva för henne, då såg hon rätt tveksam ut får jag säga. Typ åh-herregud-har-de-blivit-skvatt-galna? Sen fick hon en Schmackos och det var betydligt bättre tyckte Loppan. Dock ingen tårta, fast det tror jag inte hon saknar.

Vi har varit ute och lubbat runt i regnet, för det får man ju även om det är födelsedag. Sen har vi tränat på "kryp". Kan ju vara bra att kunna, till exempel när man ska smyga på ekorrarna i Botan som är rackarns snabba av sig. Vi tränar in det med target stick, ja man blir lite svengelsk av sig när man tränar hund. Loppan är duktig på att följa target sticken och hon är också mycket duktig på "ligg!" så hon dimper ner prompt på kommandot. Sen har vi inte kommit så mycket längre än att ligga och dutta med nosen på targeten. Och få godis. Det sistnämnda är mycket viktigt tycker Loppan, för annars förstår hon faktiskt inte vitsen med att träna.

Idag tänkte jag att jag kan ju dokumentera vår träning så att det ser ut som att vi är ett ambitiöst team som har ett Mål och Syfte med det här med hunderiet. Förutom att ha kul ihop, vilket väl ändå är det viktigaste tycker jag.

Jag greppade mobilen, min target stick och kommenderade "ligg!".

Det var då jag insåg dilemmat med att jonglera runt med allt. Det viktigaste hade jag ju dessutom inte plats för i händerna; godiset? - Alltså, va e' det här för bluff? Här tränar man ambitiöst och får inget godis?! såg man att Loppan tänkte. Vi fick kalla in det tunga artilleriet, a.k.a. maken, till hjälp.

Och voila! Dutt, klick och godis! Jag medger, det ser kanske inte så himla imponerande ut och det kryps kanske inte så långt heller, om än alls - än så länge. Men ge det lite tid, så kommer ekorrarna i Botan att få en överraskning när Loppan ålar omkring efter dem.

Min lilla Loppa, snällaste och raraste hund man kan tänka sig. Ja, jo, rätt envis också och med en förmåga till selektivt hörande, men den bästa och raggigaste kompis man kan ha. Vi är liksom inte en sån där hundfamilj som har kadaverdisciplin på våra hundar. Varför skulle vi ha det? Vi har ju knappast det på oss själva menar jag.

4 år! Förhoppningsvis har vi många år kvar tillsammans.