Jag inser att vi har det tämligen lättvindigt här i Skåne. Inga större restriktioner, sjukvården går inte på knäna, vi har inte utegångsförbud. Men ändå börjar det liksom skava lite i själen nu, det här har ju pågått ett bra tag och inte verkar det lugna ner sig inom kort. Till och med Trump säger ju i sin visdom att Sverige och svenskarna är tappra, men lider. Vad nu han vet om det.
I början kände jag nog mest att har man gått igenom Hongkonginfluensan och lite andra pandemier så blir det här väl lite same same - men det som skrämmer mig nu är hur hela samhället påverkas. Och så grubblar man. Gör man tillräckligt? Gör man för mycket? Borde man isolera sig mer? Eller mindre? Jag längtar efter att träffa min familj, men är man ansvarslös då, även om man känner sig pinfrisk?
Jag tycker inte om att känna mig som en velpotta så då får man försöka mota velandet och oron i grind. Jag stickar, såklart. Men till och med det kan kännas lite enahanda i längden (jag vet, det är som att svära i kyrkan). Maken och jag har kollat igenom alla avsnitt av the Crown och jag får väl erkänna att jag fått en något nyanserad bild av prince Charles. Det skulle han säkert uppskatta, om han finge reda på det.
En eller annan bulle eller chokladbit har också slunkit ner, av rent terapeutiska skäl såklart.
Men det enda som verkligen hjälper, det är att a) ta ett styck hund, b) bege sig ut i grönskan och c) njuta av vårkänslor som faktiskt spritter hos både hund och en själv.
Ibland har man tur och kan traska runt, med de reglementsenliga 2 metrarna emellan, tillsammans med en vän och hennes vovvar. Vovvarna, de struntar högaktningsfullt i avståndet, men jag tänker att de nog håller sig friska ändå.
Ibland är man ute själv bland vitsippor och fågelsång och Loppan yr lite runt fötterna på en av ren och skär vårkänsla. Helt själva var vi inte, för vi fick på lite avstånd besök av ett gäng dovhjortar, varav några vita. Sådana har jag bara sett på bild förut, men nu var de där plötsligt, IRL alltså. Jodå.
Det kan ju var så att de inte syns riktigt, för de höll också ett rejält avstånd, säkerligen påverkade av all Covid-19-information som sköljs över en hela tiden.
Okej, jag medger, jag kommer inte att vinna några pris som årets naturfotograf, men när nu motiven vägrar att stå stilla och säga "omelett!", vad gör man då?
Loppan och jag, vi åkte i alla fall hem, maken kastade en blick på sin maka och insåg att även om livsandarna hade spruttat på sig, så behövdes kanske ytterligare lite botemedel mot coronadepression.
- ska vi gå ner på torget och köpa glass? sa han, denne begåvade man.
Så då gjorde vi det, och tänk, då stötte vi på dottern och Grynet som varit och köpt Paw Patroltyg och bums så kändes livet värt att leva igen.
Det är tur man har hund. Och make. Och familj. Och glass.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.