I parallella världar

 Just nu lever maken och jag lite i parallella världar. Det är inte riktigt som i visan; jag är ute när gumman min är inne, jag går in när gumman hon går ut, tralala. Mest för att maken inte går så mycket ut nu när någon måste ta sitt ansvar och titta på OS. Och maken är inte den som backar när det ställs krav. Så Loppan och jag, vi roar oss lite på egen hand medan maken stupar i säng tidigt, tidigt - och går upp ännu tidigare.

Ibland stickar vi. Ja, dvs, jag stickar och Loppan håller mig sällskap. Min Fetlar Scarf i bästa shetlandsull växer sakta men säkert. Så när vintern kommer, och om Kung Bore slår till med full kraft, ja då kommer jag att vara beredd. En tubstickad halsduk i flerfärgsstickning, det blir varmt och gott om halsen det!

- Hur lång ska den vara? funderade jag lite för mig själv. Det är ju en bit kvar, det förstod jag, men det kunde ju vara bra att se den på en modell. Och vilken modell vore väl bättre än Loppan? - Kom och posera! sa jag till Loppan, men hon greps genast av en misstanke att jag tänkte göra något räligt, typ borsta tänderna eller så, så hon gömde sig bakom soffbordet. Med lock och pock fick jag fram henne, men man får väl medge att hon ser inte så värst entusiastisk ut, trots överflödet av shetlandsull.

Däremot var hon väldigt entusiastisk när vi var ute med Susanne och labbeLisa tidigare idag. Regnmolnen hängde tunga, men inte bangar vi för lite regn! Man kan ju inte bli mer än blöt menar jag. Det var inte läge för bad idag, så vi åkte till Krankesjön för att traska runt där. Förvisso hittade vovvarna en pöl av lite småstinkande slag som de raskt badade i, men Susanne och jag avstod. Brist på baddräkt. Däremot avstod vi inte från kaffe och bulle, det behöver man ju inte heller baddräkt för att trycka i sig.

Medan vi satt nere vi en av strandängarna såg vi hur det regnade både här och där, men just över oss kom det bara några stänk. - Vi blir säkert blöta på vägen tillbaka, sa vi till varandra, men hur det nu var, så blev det inte mer än någon droppe. - Vilken tur vi har! sa vi till varandra - ända tills vi hade ca 100 meter kvar. Då öppnade sig himlen, så vi sprintade likt ett par gaseller tillbaka till bilarna. Men då ska man tänka sig ett par synnerligen seniora gaseller som nog hade blivit ett lätt byte för savannens rovdjur. Nu rådde det lyckligtvis en brist på såväl lejon som tigrar så vi klarade oss helskinnade, men inte torra, tillbaka till bilarna.

Sen åkte Loppan och jag och köpte kattleksaker till släktens nya kattungar som vi hoppas få träffa så småningom. Loppan kastade längtansfulla blickar på leksakerna, men jag hindrade henne strängt från att sätta gaddarna i leksaksmössen. Men visst, en liten boll fick hon ju. Man vill ju inte vara orättvis och snål menar jag. Det kan väl också hända att matte är synnerligen svag för sin lilla Loppan. 

Men sen åkte vi hem och fortsatte sticka. Rät-å-avig, rät-å-avig. När vintern kommer, ja då är jag beredd.

I trädgården

 

Men titta! Vem sitter där? Jo ingen mindre än maken, minsann. Och det var i elfte timmen, för nu har maken gått in i Den Stora OS-bubblan. Den bubbla där han ramlar i säng orimligt tidigt och går upp innan Fan har fått på sig skorna. För jag kan väl aldrig tro att Fan kliver upp vid 3-tiden på morgnarna? Fast å andra sidan kanske även han är intresserad av att titta på alla som cyklar, fäktas, seglar, rider och har sig, vem vet?

Det här fotot togs i fredags när vi ansåg att det var på sin plats att fira invigningen med ett glas Pimms. Det går alltid att hitta en anledning att ta sig en Pimms så här på sommaren. Det var också saligt tyst, ty de maskiner som hackar och dånar från 7 på morgonen till 16 på eftermiddagen hade stämplat ut och tagit helg. Nu sägs det att hackandet ska upphöra från slutet av nästa vecka och det vore onekligen en välgärning. Hur mycket betong kan det finnas att bila upp, frågar man sig med visst fog.

Kvällarna är ljusa och varma och inte kan man sitta inne och häcka när maken knallat i säng? Som tur är har man ju goda grannar som inte är avogt inställda mot att dricka ett glas vin (eller två) i sommarkvällen, så Loppan och jag hade trevligt sällskap igår kväll. Gästen är en avgjord favorit hos Loppan, så hon höll henne sällskap i soffan, nästan utan att försöka sno åt sig en chips från skålen på bordet. 

När gästen gått in till sig plockade Loppan och jag undan och sen var planen att ta en kvällspromenad och så skulle vi också stämma möte med Jon Blund. Då drog en spontanfest igång på Lunds nation, och ju mer alkoholen gick in, ju färre blev hämningarna mot att spela musik på allra högsta volym för öppna fönster.

Nu har ju alla studentnationerna i kvarteret en jourtelefon för prövade grannar, vilket faktiskt brukar fungera bra, så jag ringde upp för att vänligt men (väldigt) bestämt påtala att nu fick de nog dämpa sig. Men tänk, då svarade de inte? När jag kom upp i lägenheten var maken pin klarvaken och hade även han försökt ringa utan framgång han heller, och inte förrän efter ytterligare försök hittade vi på nationens hemsida att de bytt nummer på jourtelefonen. Då kan man ju, gammal och ordentlig som man är, tycka att det varit på sin plats att meddela berörda grannar detta faktum, eller åtminstone ha en telefonsvarare som informerade om det nya numret? Nänä - fast då slipper man kanske så många besvärliga samtal? Nåja, friden infann sig igen, och så småningom snarkade både maken, Loppan och jag ikapp, allt medan sommarnatten så småningom övergick i sommarmorgon. Vid det laget var maken redan uppe och skötte sina OS-plikter medan Loppan och jag tog det lite lugnare.

Imorgon är det måndag - och då drar det igång igen vid 7-snåret. Enda trösten är att även studenterna lär bli lite störda.

Kanske inte så mycket action

 ...men det behövs inte för att njuta av livet. Det har blivit lite svalare, men solen skiner ändå. Och ett färre antal grader, ja det gör ju att man kan ägna sig åt ylliga saker.

En präktig grå väst med spetsmönster (det får ju vara måtta på präktigheten), rejäla hundpromenader och lite knyppling på det, det är sånt som jag ägnar mig åt. Dessemellan spelar maken och jag lite golf, och när det inte är ohemult många grader, ja då följer Loppan med och håller koll så att vi puttar ordentligt och så där. Hon är en duktig golfhund, som ser precis lagom beklagande ut när man missar den där förargliga putten. Till och med när det dök upp en katt vid 9:ans tee häromdagen var hon tämligen återhållsam, möjligen beroende på att hon satt fast i min bagvagn. 

På fredag börjar dock OS, och då upphör omvärlden att existera för maken. Jodå, han noterar när jag utfordrar honom med mat och kaffe och ser vederbörligen tacksam ut för det, ja om jag inte råkar komma in mitt i något ohyggligt spännande, för då kan man dingla med en fläskkotlett mitt framför näsan och han märker den inte.

Eftersom det nu blir lite osocialt ett tag så tyckte maken ändå att vi kunde ju göra en utflykt igår? Utmärkt idé tyckte Loppan och jag, och så åkte vi till Båstad. Vad gör man där? Tja man tittar på gatan som heter precis som vår gata i stan och tycker att den är ju fin - även om jag hellre bor i Lund. Sedan åt vi lunch nere vid hamnen och maken åt pizza och jag åt varmrökt lax? Loppan? Tja, hon åt väl både lite lax och en liten bit pizza. Inte för att vi skämmer bort vår hund, ånej. Men hon såg lite sugen ut, det gjorde hon.

Sen tänkte vi åka till Torekov och äta glass, men si så blev det inte, ty vi hittade ingen p-plats i Torekov. Maken till trängsel! Så då blev det en liten promenad vid Hovs hallar i stället, och det var blåsigt men fint. Där har jag inte varit sedan jag var i 5-6-årsåldern, så nu passade jag på att se mig omkring ordentligt. Ja när jag inte passade Loppan som rysligt gärna ville rulla sig i komockorna som var strösslade längs stigen. Vi har olika åsikter om ifall det verkligen luktar gott med komockor, Loppan och jag. Sen blev det ändå glass, fast i Ängelholm och den smakade utmärkt.

Så inte går det någon nöd på oss den här sommaren, det kan man verkligen inte påstå.

Sommarvärme

 Minus ett medelhav, lite dammiga cypresser, vingårdar och olivträd så kunde man lika gärna befunnit sig någonstans där, vid Medelhavet. Värmen dallrar och svetten forsar. Loppan och jag promenerar framåt i mycket maklig takt - ja förutom när vi träffar labbeLisa och badar i Saxtorp förstås. Men även det var med ett uns mindre frenesi än vanligt.

Allt går i manãna-tempo, och man är innerligt tacksam för att man inte är byggjobbare som ska bila bort betongpfundament inne på Lunds nations gård. Däremot är man inte tacksam för att de trots allt gör det, för oväsendet är inte att leka med.

 En kväll är vi ute i Torna Hällestad och grillar med goda vänner och träffar doodlen Flora. Hon är i det där härliga valpstadiet när det är full rulle med hopp och studs och vassa små valpbissingar som rätt vad det är hoppar upp och grabbar tag i tåtarna på ens skärp så man håller på att tappa brallorna - för att i nästa ögonblick ligga och snarka bakom stolen. Loppan är en utmärkt valpbesökare, vänlig, men tämligen ointresserad så det blir inte så vansinnigt mycket ståhej. Ja förutom när katterna kom i närheten, eller en djärv och oförvägen igelkott. 

Andra kvällar sitter man på balkongen i en varm sommarnatt och njuter av tillvaron. Så skönt att vi nu har våra nya balkonger på plats! Loppan gillar också att ligga där och hålla koll på tillvaron från sin upphöjda position. Balkongen är ett utmärkt ställe att sitta och läsa på, att sticka, att dricka te och äta bulle och dricka ett glas vin  - jag vet, för jag har gjort en empirisk studie av alla variabler.

Ytterligare en annan kväll blir vi bjuda på grillad lax hemma hos Grynet och Pyret - det skulle komma lite åska och regn, men det blev väl ungefär 15 fjuttiga droppar och sen var det bra med det regnet. Loppan behövde ju vatten, och Pyret bar ut det mycket försiktigt och koncentrerat, för att inte spilla.

Grynet hade varit och klippt lugg, och det var hon jättefin i! Vi läste också boken om hur man tar hand om katter, nu när det ska komma två kattungar i familjen! Det blir spännande, och det är ju jättebra att man förbereder sig ordentligt med hur man ska ordna med mat och klösträ och kattlåda och det ena med det andra. De här kattungarna kommer att få det bra!

Men idag är det fredag, och jag har suttit i Botan med Maria och druckit kaffe och försmäktat i värmen. Sen var det dags att tvätta, och sen skulle maken och jag gå och äta en glass, för glass, det är gott. Då kom regnet och åskan, och det till den milda grad att flöt längs gatorna och piskade mot rutorna. Då blev det ingen glass, för man vill ju gärna kunna sitta ner och njuta av den, inte se den regna bort mitt framför ens ögon. Temperaturen sjönk också till lite mer behagliga grader, men nu skiner solen igen och värmen är definitivt tillbaka. Det kan nog bli så att det blir lite mer balkonghäng i kväll känns det som.

Ibland får man ta sin tillflykt till alkohol

 Nu vill jag ju inte ha en sån blogg som uppmuntrar till droganvändning, fylleri och allmänt elände och misär. Men ibland så krävs det faktiskt att man tar till lite starkare doningar.

Jag är en sån där som slarvar bort saker. Plånböcker. Glasögon (inte om de sitter på näsan, detta har faktiskt inte skett. Hitills). Nycklar. Böcker. Stickbeskrivningar. Stickor. En minnesvärd gång en bankväxel på 125 000 kronor (som jag sedermera hittade i soptunnan, hel, men skrynklig). Detta är inte något som jag är stolt över och jag anstränger mig verkligen att bli en bättre person. En sån som inte far runt som en hysterika och skriker "var e' den?! Jag hade den ju nyss!!??". Alltså har jag numera avskaffat plånbok (man har ju ändå inga kontanter), jag har en skål på hyllan i hallen där nycklarna bor. För det mesta. Jag har sagda nycklar i en specifik ficka i väskan. Ja, jo, visst förlägger jag mobilen - men den kan man ju faktiskt ringa efter, så det löser sig.

Igår åkte vi alltså för att hälsa på Kickan med vidhängande föräldrar. Det var maken som körde, för jag behövde slumra en liten stund. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det nog vore en bra idé om jag tog med mina bilnycklar också, de som alltså ska ligga i skålen på hyllan i hallen. För tänk om maken skulle slarva bort sin nyckel? Tänk så underbart då att fiska fram min och säga att "åh, det löser sig kära du!".

Sen gullade vi ju intensivt med Kickan, och sedan passade vi på att hälsa på några kompisar innan vi styrde kosan mot Lund.

När jag skulle gå ut med Loppan på sista kvällspromenaden tänkte jag, ordentlig som jag är, att nu, nu plcokar jag fram nyckeln ur väskan och lägger i härför avsedd skål. - Åh vilken ordentlig och rekorderlig person jag är! sa jag beundrande till mig själv. Ända tills jag insåg att nä minsann, det fanns ingen bilnyckel i väskan. Hade jag inte lagt den där? undrade jaga för mig själv, men jag såg ju för min inre blick hur jag plockat nyckeln ur skålen och lagt den i väskan. Hm. Ingen panik än, nyckeln låg väl i fickan på västen. Eller i byxfickan. Eller möjligen, om jag nu drömt det där om skål-nyckel-väska, i friluftsbyxorna jag haft på fredagen när jag var ute med syrran och Poppy. Då hade jag nyckeln i benfickan med blixtlås. Jag kände på dessa brallor. Platt. Tomt. Nyckelfritt. Då ungefär började paniken och jag for runt i vanlig stil och ylade "jag är en usel människa! Totalt hopplös vad gäller nycklar!". Maken försökte titta på fotbollsfinalen, men tyckte att vi kunde väl leta senare. Men tja, nyckeln var borta. Jag somnade sorgmodigt och vaknade med känsla av att världen vore en så mycket mer ordentlig plats om inte jag besudlade den med mitt usla ordningssinne. - Är du säker på att du la nyckeln i väskan? undrade maken, och ja, jo, nästintill helt säker var jag. 

Maken kunde inte heller hitta nyckeln. SMS utgick till familj och vänner och sen åkte Loppan och jag och badade med labbeLisa och Susanne, och jag beklagade mig även för dem hur hopplöst det är när man tappat nycklar.

När vi kom hem letade vi lite till och sen plockade jag som en sista utväg ner friluftsbrallorna från galgen. Fickorna kändes fortfarande tomma;  men från ficklocket ramlade en bilnyckel fram.

- Så bra! sa maken uppmuntrande, - nu blev du väl glad?

- Glad?! sa jag och bröt ihop igen. - Man kan väl inte vara glad när man är en sån fullblodsidiot som för sin inre syn ser hur man plockat nycklar ur skålar och lägger i skålar, när den hela tiden låg i en byxficka. Och sen blir man rabiat över hur usel man är, ja då är man ju inte riktigt tillräknelig! sa jag med viss emfas.

Och det var då som maken tyckte att en Aperol Spritz, det var nog precis vad som krävdes. Och tänk, det hade han fullständigt rätt i. För tillfället ligger bilnyckeln i sin skål. Men var den befinner sig imorgon, ja det är en helt öppen fråga.

Thank heaven for little girls

...sjöng en gammal farbror vid namn Maurice Chevalier. Och nog för att det kan tänkas lite misstänkt att en gubbe sjunger så, men själva andemeningen vill man verkligen skriva under på, i all synnerhet nu när vi har inte mindre än tre ljuvliga barnbarnsflickor. 

Hela helgen har varit underbart full av dessa flickor! Först kom Grynet och Pyret på övernattningsbesök. Kommer man på en lördag, ja då går man till godisaffären och köper lördagsgodis. Det är sen gammalt. I alla fall har vi gjort det en gång tidigare, och då är det ju en tradition. Och traditioner, det är bra grejer det! 

När vi sedan hade ätit upp godiset, och ätit kvällsmat, som av en ren slump visade sig vara köttbullar och pasta för flickorna (mormor och morfar fick nöja sig med risotto med kantareller och rökt sidfläsk), och lagt pussel, och läst lite, ja då var det dags att borsta tänderna och ta på pyjamas.

Mormor öppnade Pyrets resväska och tittade lite förvånat på innehållet. - Jag har packat en massa saker - förutom pyjamas! sa Pyret belåtet då. Nåja, man kan väl sova i en pippiklänning också, gick utmärkt visade det sig. 

Sen läste mormor för Pyret. Sen ville Pyret inte sova. - Då får du sitta med oss i soffan när jag läser kapitelböcker för Grynet, men då får du vara tyst, sa mormor då. Sen läste mormor för Grynet om LasseMajas detektivbyrå. Pyret pratade på. När Grynet och mormor sagt att hon fick vara lite tystare, ja då knallade Pyret in till morfar och sa: - morfar, jag kan inte vara tyst!. Då läste morfar för Pyret, och tänk då somnade hon gott och sov sen hela natten. Mormor gick också och la sig, men Pyret och morfar som är ena riktiga nattugglor var uppe ett tag till.

På morgonen hämtade mamma sina flickor, och farfar (alias morfar-farfar enligt flickorna) och jag fräste iväg till Halmstad för att få träffa Kickan! Åh, vi var så förväntansfulla, äntligen skulle vi få pilla på de där små händerna och klappa på de små runda kinderna!

Äntligen var vi framme och efter att med nöd och näppe ha avhållit oss från att springa ner varandra så stod vi där och fick äntligen gulla så mycket som vi någonsin kunde. Jodå, vi hälsade på föräldrarna också och gratulerade dem, man är väl ingen ouppfostrad barbar heller, men sen kastade vi oss över Kickan. Först fick jag hålla, men jag kände hur det kliade i fingrarna på farfar att få hålla, han också. Och nog såg Kickan ut att passa fint in i farfars famn! Kickan hade varit vaken hela förmiddagen, men nu sov hon mycket beslutsamt. Trots att hon gick ur famn i famn så snusade hon belåtet vidare.

En väldigt fin dag var det också, så vi åt lunch ute på verandan. Åh, det är härligt med sommarliv! I all synnerhet med sommarliv med en liten bebis i grannskapet. Nog för att det var gott med mat, men man såg ju till att äta upp lite raskt så att man kunde få sitta där och mysa med en småslumrande Kicka i famnen. 

Sen blev det lite action minsann! Barnvagnspromenad no less! Sonen, alias pappa, farfar, Loppan, Kickan och jag traskade iväg ut på promenad. Farfar fick också köra vagnen, det vill jag framhäva. Fast sonen fick inte göra det, han har ju alla chanser i världen senare, så det så. Kickan sov lugnt vidare och farfar och jag vaktade noga så att inga illasinnade myggor försökte sig på att bita henne. 

Sen fick det ju bli lite fotograferande till, för bebisbilder, ja det kan man inte få för mycket av! Och Kickan, hon sov lugnt vidare. - Jaja, låt dem bara hållas, tror jag att hon tänkte. Ibland kom det små ljud från henne, och då sa alla förtjust "hörde ni! är det inte gulligt?!"

Farfar och jag ville ju också vara med på bild - och farfar kunde ju inte låta bli att rätta till Kickans mössa som kommit lite på sniskan. Men herregud, allting klär en skönhet - och det är precis vad hon är, vår lilla Kicka. Visst är det fantastiskt ändå, att man väntar och längtar och undrar vem det är som döljer sig därinne, och så helt plötsligt (eller jaja, några timmar tog det väl) så är hon här, och det känns som det mest naturliga i världen. Det kunde inte vara någon annan, Kickan hör till i den här familjen, så är det bara. Hon har kusiner och mor- och farföräldrar och moster och faster och en hel släkt som längtat efter henne. Och nu är hon äntligen här!

Liten sommarutflykt

 Medan Kickan och hennes familj befann sig på BB åkte maken och jag till Halmstad för att ta emot en soffa som skulle levererats tidigare, men som nu prompt skulle anlända precis när Kickan också skulle anlända. Hur tänkte de där? Det finns ju tider när det passar utmärkt att ta emot soffor, och det finns tider när det verkligen inte passar! Alltså åkte maken och jag iväg för att ta emot det som vi kunde ta emot - nämligen soffan. Kickan kunde vi ju inte vara behjälpliga med. Vi fick dock stanna till en stund på vägen, för sonen skickade en ljuvlig bild på det lilla underverket och sånt måste ju beskådas ordentligt, inte bara sådär lite i förbifarten.

När vi kom fram rusade Loppan ur bilen och förväntade sig att bli emottagen med pukor och fanfarer - men vadnu? Ingen hemma?! Märkligt på min ära, tänkte Loppan som inte riktigt förstått att hon stod i begrepp att bli hundfaster.

Så småningom anlände i alla fall soffan i stora emballage och maken och jag skruvade ihop efter bästa förmåga - vi tänkte att Kickans föräldrar nog hade annat att pyssla med än att komma loss med insexnyckeln när de väl kommit hem.

Sen åt vi en utmärkt räkmacka i Grötvik och sen tog vi en promenad längs prins Bertils stig, jo för det var en liten, liten bit vi missat när vi bodde i Halmstad i våras under vår badrumsrenoveringsexil. Loppan, hon struntar väl i att man ska vara ordentlig och avverka minsta lilla meter på avsedd sträcka, men hon njöt av att få kuta längs stranden och som bonus dessutom fara ut i havet och sätta sprätt på en eller annan sjöfågel. Under tiden gick maken och jag och tittade på bilderna vi fått och tänkte att det kommer att bli så himla roligt när vi väl får träffa den nyaste lilla familjemedlemmen - som har världens rundaste kinder, en begrundande blick med glimten i ögat och pyttesmå tår. Man kan bli småfjollig för mindre.

Det var ju något annat vi väntade på

 Något som slår luktärter alla dar i veckan. Och egentligen inte "något", utan "någon". Mitt under fotbollen igår anlände en liten kicka, och maken tappade raskt allt intresse för Italien versus Spanien (jag var personligen sublimt ointresserad av matchen), och han och jag satt och oh:ade och ah:ade över fotot på den nya lilla familjemedlemmen. Än så länge har vi mest sett ett litet ansikte, men det bådar gott. Vi är så nyfikna på vem du är?

Så innerligt efterlängtad, och så varmt välkommen! Lilla Kickan, alla har längtat efter dig; mamma, pappa, kusinerna Grynet och Pyret och lille Knatte, faster, farbror, moster och morbror,  mormor och morfar och farfar och jag. 

Så härligt! Nu är du här!

Den som väntar på något gott

 ...får uppenbarligen vänta. Och vänta. Men så händer det helt plötsligt!

Förra sommaren var jag och syrran på luktärtssafari hos luktärtsgurun Cecilia Wingårdh. Man blev hänförd! Trots en, ur luktärtssynpunkt, ganska pissig sommar så prunkade det, högt som lågt. Mest högt. - Man får lära sig att svetsa, så man kan göra tillräckligt höga stöd, sa Cecilia. Nu har jag inte direkt någon trängtan efter att lära mig svetsa, så jag köpte några sorter som inte skulle ränna iväg mer än 150-180 cm sådär. Sen fick fröna ligga i frysen, för det tycker de tydligen om. I våras fick de komma ut igen, och jag och dottern och svärdottern delade på dem. Jag sådde och de grodde! Men så bra! tänkte jag och planterade i sinom tid ut dem i vår lilla trädgård. Och sen väntade jag. Och väntade. Dotterns och svärdotterns frodades och växte och det var ju kul för dem, tänkte jag generöst. Måhända med aningen avundsjuka inblandat. Det kom foton på luktärtsbuketter i alla möjliga fina färger. - Kul! tänkte jag igen, måhända med aningens mer avundsjuka inblandat.

Men så, härom morgonen när jag kom ut, ja då bara fanns de där! Ca 20 cm över markytan, så man behövde inte få nackspärr när man tittade upp, ja då blomstrade äntligen mina luktärter. Luktärter ska hållas kort, så jag plockade raskt av de två rara ärterna och tog in dem och satte dem triumferande i vas. - Ska du plocka av blommorna när de äntligen blommar? frågade maken förbryllat då. Han är ju inte så insatt i luktärternas liv och leverne.

Det visade sig ändå att jag hade rätt i mitt plockande för idag kunde jag återigen skapa mig en liten luktärtsbukett. Med betoning på liten.

Och varför kommer det nu en bild på matkassar i detta blommiga inlägg? Jo för maken och jag har idag varit och handlat på Coop, och det var ju en ny upplevelse för jag säga, nu när de är hackade och inte kan ta betalt, så nu fick man handla med app. Och tänk, det gick bra det med! Maken och jag kände oss oerhört moderna och med vår tid. Lugnt och skönt var det inne i butiken också. Men lite skrämmande är det ändå att samhället är så sårbart. Nu får vi se om det blir app-handling framöver också, nu när den är nedladdad och klar.

Och vad övrigt är, är lite stickning, lite trädgårdshäng och en raggig vovve. Och det är ju inte det sämsta. Dock bör man inte sticka spetsstickning när man nyss spelat golf och är lite trött. Då får man sticka baklänges och det är faktiskt inte riktigt lika roligt.