Thank heaven for little girls

...sjöng en gammal farbror vid namn Maurice Chevalier. Och nog för att det kan tänkas lite misstänkt att en gubbe sjunger så, men själva andemeningen vill man verkligen skriva under på, i all synnerhet nu när vi har inte mindre än tre ljuvliga barnbarnsflickor. 

Hela helgen har varit underbart full av dessa flickor! Först kom Grynet och Pyret på övernattningsbesök. Kommer man på en lördag, ja då går man till godisaffären och köper lördagsgodis. Det är sen gammalt. I alla fall har vi gjort det en gång tidigare, och då är det ju en tradition. Och traditioner, det är bra grejer det! 

När vi sedan hade ätit upp godiset, och ätit kvällsmat, som av en ren slump visade sig vara köttbullar och pasta för flickorna (mormor och morfar fick nöja sig med risotto med kantareller och rökt sidfläsk), och lagt pussel, och läst lite, ja då var det dags att borsta tänderna och ta på pyjamas.

Mormor öppnade Pyrets resväska och tittade lite förvånat på innehållet. - Jag har packat en massa saker - förutom pyjamas! sa Pyret belåtet då. Nåja, man kan väl sova i en pippiklänning också, gick utmärkt visade det sig. 

Sen läste mormor för Pyret. Sen ville Pyret inte sova. - Då får du sitta med oss i soffan när jag läser kapitelböcker för Grynet, men då får du vara tyst, sa mormor då. Sen läste mormor för Grynet om LasseMajas detektivbyrå. Pyret pratade på. När Grynet och mormor sagt att hon fick vara lite tystare, ja då knallade Pyret in till morfar och sa: - morfar, jag kan inte vara tyst!. Då läste morfar för Pyret, och tänk då somnade hon gott och sov sen hela natten. Mormor gick också och la sig, men Pyret och morfar som är ena riktiga nattugglor var uppe ett tag till.

På morgonen hämtade mamma sina flickor, och farfar (alias morfar-farfar enligt flickorna) och jag fräste iväg till Halmstad för att få träffa Kickan! Åh, vi var så förväntansfulla, äntligen skulle vi få pilla på de där små händerna och klappa på de små runda kinderna!

Äntligen var vi framme och efter att med nöd och näppe ha avhållit oss från att springa ner varandra så stod vi där och fick äntligen gulla så mycket som vi någonsin kunde. Jodå, vi hälsade på föräldrarna också och gratulerade dem, man är väl ingen ouppfostrad barbar heller, men sen kastade vi oss över Kickan. Först fick jag hålla, men jag kände hur det kliade i fingrarna på farfar att få hålla, han också. Och nog såg Kickan ut att passa fint in i farfars famn! Kickan hade varit vaken hela förmiddagen, men nu sov hon mycket beslutsamt. Trots att hon gick ur famn i famn så snusade hon belåtet vidare.

En väldigt fin dag var det också, så vi åt lunch ute på verandan. Åh, det är härligt med sommarliv! I all synnerhet med sommarliv med en liten bebis i grannskapet. Nog för att det var gott med mat, men man såg ju till att äta upp lite raskt så att man kunde få sitta där och mysa med en småslumrande Kicka i famnen. 

Sen blev det lite action minsann! Barnvagnspromenad no less! Sonen, alias pappa, farfar, Loppan, Kickan och jag traskade iväg ut på promenad. Farfar fick också köra vagnen, det vill jag framhäva. Fast sonen fick inte göra det, han har ju alla chanser i världen senare, så det så. Kickan sov lugnt vidare och farfar och jag vaktade noga så att inga illasinnade myggor försökte sig på att bita henne. 

Sen fick det ju bli lite fotograferande till, för bebisbilder, ja det kan man inte få för mycket av! Och Kickan, hon sov lugnt vidare. - Jaja, låt dem bara hållas, tror jag att hon tänkte. Ibland kom det små ljud från henne, och då sa alla förtjust "hörde ni! är det inte gulligt?!"

Farfar och jag ville ju också vara med på bild - och farfar kunde ju inte låta bli att rätta till Kickans mössa som kommit lite på sniskan. Men herregud, allting klär en skönhet - och det är precis vad hon är, vår lilla Kicka. Visst är det fantastiskt ändå, att man väntar och längtar och undrar vem det är som döljer sig därinne, och så helt plötsligt (eller jaja, några timmar tog det väl) så är hon här, och det känns som det mest naturliga i världen. Det kunde inte vara någon annan, Kickan hör till i den här familjen, så är det bara. Hon har kusiner och mor- och farföräldrar och moster och faster och en hel släkt som längtat efter henne. Och nu är hon äntligen här!