Medan Kickan och hennes familj befann sig på BB åkte maken och jag till Halmstad för att ta emot en soffa som skulle levererats tidigare, men som nu prompt skulle anlända precis när Kickan också skulle anlända. Hur tänkte de där? Det finns ju tider när det passar utmärkt att ta emot soffor, och det finns tider när det verkligen inte passar! Alltså åkte maken och jag iväg för att ta emot det som vi kunde ta emot - nämligen soffan. Kickan kunde vi ju inte vara behjälpliga med. Vi fick dock stanna till en stund på vägen, för sonen skickade en ljuvlig bild på det lilla underverket och sånt måste ju beskådas ordentligt, inte bara sådär lite i förbifarten.
När vi kom fram rusade Loppan ur bilen och förväntade sig att bli emottagen med pukor och fanfarer - men vadnu? Ingen hemma?! Märkligt på min ära, tänkte Loppan som inte riktigt förstått att hon stod i begrepp att bli hundfaster.
Så småningom anlände i alla fall soffan i stora emballage och maken och jag skruvade ihop efter bästa förmåga - vi tänkte att Kickans föräldrar nog hade annat att pyssla med än att komma loss med insexnyckeln när de väl kommit hem.
Sen åt vi en utmärkt räkmacka i Grötvik och sen tog vi en promenad längs prins Bertils stig, jo för det var en liten, liten bit vi missat när vi bodde i Halmstad i våras under vår badrumsrenoveringsexil. Loppan, hon struntar väl i att man ska vara ordentlig och avverka minsta lilla meter på avsedd sträcka, men hon njöt av att få kuta längs stranden och som bonus dessutom fara ut i havet och sätta sprätt på en eller annan sjöfågel. Under tiden gick maken och jag och tittade på bilderna vi fått och tänkte att det kommer att bli så himla roligt när vi väl får träffa den nyaste lilla familjemedlemmen - som har världens rundaste kinder, en begrundande blick med glimten i ögat och pyttesmå tår. Man kan bli småfjollig för mindre.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.