Nu vill jag ju inte ha en sån blogg som uppmuntrar till droganvändning, fylleri och allmänt elände och misär. Men ibland så krävs det faktiskt att man tar till lite starkare doningar.
Jag är en sån där som slarvar bort saker. Plånböcker. Glasögon (inte om de sitter på näsan, detta har faktiskt inte skett. Hitills). Nycklar. Böcker. Stickbeskrivningar. Stickor. En minnesvärd gång en bankväxel på 125 000 kronor (som jag sedermera hittade i soptunnan, hel, men skrynklig). Detta är inte något som jag är stolt över och jag anstränger mig verkligen att bli en bättre person. En sån som inte far runt som en hysterika och skriker "var e' den?! Jag hade den ju nyss!!??". Alltså har jag numera avskaffat plånbok (man har ju ändå inga kontanter), jag har en skål på hyllan i hallen där nycklarna bor. För det mesta. Jag har sagda nycklar i en specifik ficka i väskan. Ja, jo, visst förlägger jag mobilen - men den kan man ju faktiskt ringa efter, så det löser sig.
Igår åkte vi alltså för att hälsa på Kickan med vidhängande föräldrar. Det var maken som körde, för jag behövde slumra en liten stund. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det nog vore en bra idé om jag tog med mina bilnycklar också, de som alltså ska ligga i skålen på hyllan i hallen. För tänk om maken skulle slarva bort sin nyckel? Tänk så underbart då att fiska fram min och säga att "åh, det löser sig kära du!".
Sen gullade vi ju intensivt med Kickan, och sedan passade vi på att hälsa på några kompisar innan vi styrde kosan mot Lund.
När jag skulle gå ut med Loppan på sista kvällspromenaden tänkte jag, ordentlig som jag är, att nu, nu plcokar jag fram nyckeln ur väskan och lägger i härför avsedd skål. - Åh vilken ordentlig och rekorderlig person jag är! sa jag beundrande till mig själv. Ända tills jag insåg att nä minsann, det fanns ingen bilnyckel i väskan. Hade jag inte lagt den där? undrade jaga för mig själv, men jag såg ju för min inre blick hur jag plockat nyckeln ur skålen och lagt den i väskan. Hm. Ingen panik än, nyckeln låg väl i fickan på västen. Eller i byxfickan. Eller möjligen, om jag nu drömt det där om skål-nyckel-väska, i friluftsbyxorna jag haft på fredagen när jag var ute med syrran och Poppy. Då hade jag nyckeln i benfickan med blixtlås. Jag kände på dessa brallor. Platt. Tomt. Nyckelfritt. Då ungefär började paniken och jag for runt i vanlig stil och ylade "jag är en usel människa! Totalt hopplös vad gäller nycklar!". Maken försökte titta på fotbollsfinalen, men tyckte att vi kunde väl leta senare. Men tja, nyckeln var borta. Jag somnade sorgmodigt och vaknade med känsla av att världen vore en så mycket mer ordentlig plats om inte jag besudlade den med mitt usla ordningssinne. - Är du säker på att du la nyckeln i väskan? undrade maken, och ja, jo, nästintill helt säker var jag.
Maken kunde inte heller hitta nyckeln. SMS utgick till familj och vänner och sen åkte Loppan och jag och badade med labbeLisa och Susanne, och jag beklagade mig även för dem hur hopplöst det är när man tappat nycklar.
När vi kom hem letade vi lite till och sen plockade jag som en sista utväg ner friluftsbrallorna från galgen. Fickorna kändes fortfarande tomma; men från ficklocket ramlade en bilnyckel fram.
- Så bra! sa maken uppmuntrande, - nu blev du väl glad?
- Glad?! sa jag och bröt ihop igen. - Man kan väl inte vara glad när man är en sån fullblodsidiot som för sin inre syn ser hur man plockat nycklar ur skålar och lägger i skålar, när den hela tiden låg i en byxficka. Och sen blir man rabiat över hur usel man är, ja då är man ju inte riktigt tillräknelig! sa jag med viss emfas.
Och det var då som maken tyckte att en Aperol Spritz, det var nog precis vad som krävdes. Och tänk, det hade han fullständigt rätt i. För tillfället ligger bilnyckeln i sin skål. Men var den befinner sig imorgon, ja det är en helt öppen fråga.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.