I parallella världar

 Just nu lever maken och jag lite i parallella världar. Det är inte riktigt som i visan; jag är ute när gumman min är inne, jag går in när gumman hon går ut, tralala. Mest för att maken inte går så mycket ut nu när någon måste ta sitt ansvar och titta på OS. Och maken är inte den som backar när det ställs krav. Så Loppan och jag, vi roar oss lite på egen hand medan maken stupar i säng tidigt, tidigt - och går upp ännu tidigare.

Ibland stickar vi. Ja, dvs, jag stickar och Loppan håller mig sällskap. Min Fetlar Scarf i bästa shetlandsull växer sakta men säkert. Så när vintern kommer, och om Kung Bore slår till med full kraft, ja då kommer jag att vara beredd. En tubstickad halsduk i flerfärgsstickning, det blir varmt och gott om halsen det!

- Hur lång ska den vara? funderade jag lite för mig själv. Det är ju en bit kvar, det förstod jag, men det kunde ju vara bra att se den på en modell. Och vilken modell vore väl bättre än Loppan? - Kom och posera! sa jag till Loppan, men hon greps genast av en misstanke att jag tänkte göra något räligt, typ borsta tänderna eller så, så hon gömde sig bakom soffbordet. Med lock och pock fick jag fram henne, men man får väl medge att hon ser inte så värst entusiastisk ut, trots överflödet av shetlandsull.

Däremot var hon väldigt entusiastisk när vi var ute med Susanne och labbeLisa tidigare idag. Regnmolnen hängde tunga, men inte bangar vi för lite regn! Man kan ju inte bli mer än blöt menar jag. Det var inte läge för bad idag, så vi åkte till Krankesjön för att traska runt där. Förvisso hittade vovvarna en pöl av lite småstinkande slag som de raskt badade i, men Susanne och jag avstod. Brist på baddräkt. Däremot avstod vi inte från kaffe och bulle, det behöver man ju inte heller baddräkt för att trycka i sig.

Medan vi satt nere vi en av strandängarna såg vi hur det regnade både här och där, men just över oss kom det bara några stänk. - Vi blir säkert blöta på vägen tillbaka, sa vi till varandra, men hur det nu var, så blev det inte mer än någon droppe. - Vilken tur vi har! sa vi till varandra - ända tills vi hade ca 100 meter kvar. Då öppnade sig himlen, så vi sprintade likt ett par gaseller tillbaka till bilarna. Men då ska man tänka sig ett par synnerligen seniora gaseller som nog hade blivit ett lätt byte för savannens rovdjur. Nu rådde det lyckligtvis en brist på såväl lejon som tigrar så vi klarade oss helskinnade, men inte torra, tillbaka till bilarna.

Sen åkte Loppan och jag och köpte kattleksaker till släktens nya kattungar som vi hoppas få träffa så småningom. Loppan kastade längtansfulla blickar på leksakerna, men jag hindrade henne strängt från att sätta gaddarna i leksaksmössen. Men visst, en liten boll fick hon ju. Man vill ju inte vara orättvis och snål menar jag. Det kan väl också hända att matte är synnerligen svag för sin lilla Loppan. 

Men sen åkte vi hem och fortsatte sticka. Rät-å-avig, rät-å-avig. När vintern kommer, ja då är jag beredd.