Märkliga saker som händer

 När man går där hemma och väntar och tänker, ja då händer det att man gör en del synnerligen märkliga saker, utöver det där med att nästan inte ha saffran i saffransbullarna. Och saffranslösa saffransbullar, det låter ju inte som en hit.

Helt plötsligt upptäckte jag att jag städade kylskåpet? Alltså, inget fel med det, men bara så där? I nästa stund for jag runt med dammvippan och dammade av elementen. Vi har sådana där gammaldags element där det kan samlas damm i mellanrummen. Inget fel med det heller, men visst blev jag förbluffad över mig själv. Nog för att det fanns damm men det brukar inte störa mig så mycket.

Sen befann jag mig uppspetad på en pall och putsade fönsterna i biblioteket och herrummet (ja, det heter så på ursprungsritningen, vilket maken tycker är synnerligen passande, och med tanke på att han har det lite tjorvigt nu så kan jag väl låta honom få som han vill). Detta är något som jag verkligen inte brukar ägna mig åt. Det finns mycket som jag hellre ägnar mig åt, och därför har vi fönsterputsare på våren som gör ett så himla mycket bättre jobb än undertecknad. Men nu har det byggts (ja innan byggföretaget gick i konkurs) i kvarteret och det har dammat. Och vill man sätta upp adventsljusstakar framför grådassiga fönster? Det kan vara så att jag blivit lite mer julstädningsmänniska på äldre dar, för helt plötsligt tyckte jag att näe, det kan man värkeligen inte göra.

Droppen kom dock när jag helt plötsligt gick och shoppade ett datumljus. Det har vi inte haft sedan barnen var små, och då var vi aldrig i fas med ljus och rätt datum. Himla stressmoment! Antingen fick ljuset brinna för länge eller så hade man 5 dar att bränna ikapp. Är detta befrämjande för julefriden, jag bara undrar?

Och då, då tänkte jag att "herregud, besinna dig människa! Detta är inte sunt. Du måste kunna dämpa oron på vettigare sätt, till exempel genom att surfa och shoppa på nätet". Så då gjorde jag väl det.

Igår till exempel, ja då ropade jag in en Christinadyna (knypplingdynornas Rolls Royce) på auktion. Så vips har jag fem knyppeldynor, som det kan gå. Det kan hända att en eller annan får flytta till ny ägare.

Och så kom jag plötsligt på att jag måste vidga mina vyer! Hitta nya hobbies! Men vad? Svaret är (tror jag) broderi. Men det ska vara rara broderier i fina färger. Så jag surfade runt och vips! så hade jag beställt hem "Sweater weather" och "Christmas Rose" och broderigarn och linne och en gullig liten förvaringslåda. Jag är en sucker för förvaringslådor. Så nu får vi se om det går bra.

Ja just det, jag har också köpt mig en jättebra lampa med förstoringsglas och massor av ledlampor, blir bra till både knyppling och broderier tänker jag.

Men nu får nog snart maken komma hem, känner jag. Så att jag kan ägna mig åt att laga mat åt honom och inte shoppa bort all ångest på nätet. Så det är ju en himlans tur att maken verkar få komma hem på fredag. Det längtar vi efter, Loppan och jag. Jag är helt säker på att maken längtar efter att få se mina broderier också. Så jag lägger väl ut en liten sneak peek här, eftersom jag vet att han läser min blogg. Puss på dig maken!

I morse vaknade vi också upp till ett winter wonderland. Ja ända tills man klev ut i slasket som dessutom snart regnade bort. Men om man inte blir alldeles varm av hjärtat av denna bild på två små flickor som ser snö för första gången på länge, ja då vet då inte jag vad som ska till.

Och snart är det fredag! Det där med fredagsfeeling har fått en helt ny innebörd.

1:e advent

 Inte hade jag väl direkt tänkt att Loppan och jag skulle sitta här själva och fira 1:a advent, men det känns ändå som lite värt att fira eftersom när jag pratade med maken i telefon tidigare idag så meddelade han att han för första gången kände att det faktiskt gjorde lite mindre ont i ryggen. Och om inte detta är värt en saffransbulle så vet då inte jag vad som ska till!

Så det var ju en himla tur att jag faktiskt hade bakat ett gäng bullar! Härliga gula saffransbullar. Ska jag vara ärlig så var det på vippen att det blev alldeles vanliga bullar, säkerligen goda de också, men definitivt inte så adventsaktigt saffransgula. Jag hade mätt upp alla ingredienser. Smält smör. Mortlat socker och saffran. Rört ut jäst - ja allt det där som vill till för att det ska bli några bullar. Men så, när jag hällt i degvätskan så tänkte jag att "det ser inte så värst gult ut, minsann". Sen tänkte jag "undrar om det var gammal saffran?". Och sen tänkte jag inte så mycket mer, förutom att jag stirrade förbluffat på den inte-så-gula degvätskan medan jag mätte temperaturen. Men sen slog det mig att jamen-herredumilde-hur-dum-får-man-bli?! I morteln, ja där tronade fortfarande 1 gram saffran, välmortlat med lite strösocker. Och sen, ja då blev det gult vill jag lova!

När jag väl hade fått igång hjärncellen igen så gick den varm! Jag kom på att jag ringer minsann syrran, så kan vi väl ta en liten adventsfika ute i naturen? Himla bra idé tyckte både jag och syrran, så vi trotsade duggregn och lervälling och fräste iväg ut i naturen. Loppan och Poppy fräste runt på sitt sätt och sen när vi väl parkerat oss vid ett lagom bord så satt de under det, i skydd för regnet, och tyckte att det var väl lite snålt med tilldelningen av saffransbullar åt dem. De fick dock hundgodis så syrran och jag enades om att bullarna var till oss, och så fick vovvarna vara nöjda ändå. Tveksamt, om man frågar dem. Kanske inte direkt en traditionell adventsfika, men mycket trevlig.

Och ikväll har Loppan och jag suttit och stickat på en blå uggletröja och tittat på en julfilm på Netflix. Ganska förutsägbar och fånig, men det var Skottland och lite stickning och en gulliga terrieraktig hund och snö- so what´s not to like liksom? Fast ska jag döma av småsnarkandet nerifrån golvnivå så är kanske inte romantiska julkomedier, hur skotska de än är, riktigt Loppans melodi. Hon stickade ju inte heller, får jag väl erkänna, det var nog mest jag.

Så har det också kommit en liten adventshälsning från Kickan, vilket ju förhöjde adventsstämningen ännu mer än aldrig så många saffransbullar. Uppenbarligen är det sonen som köpt grandiademet. Man undrar ju lite vad det är för en märklig hjärna som tänkt ut denna design - men man måste ju erkänna att resultatet blev hjärtsnörpande gulligt.

Det var ju inte så här det skulle bli

 

Planen var ju att denna helg, ja då skulle man möjligen ha lite ont i fötterna efter att ha varit på supé på Grand hotel i fredags, iförd högklackat, spetsklänning och diplomerad make. Jo för maken, han fick ju stipendium igen! Av Lunds Vetenskapssocietet, minsann, och det skulle vara festivitas och klang och jubel och talman Andreas Norlén skulle närvara. Nu har han väl en del annat att syssla med i dessa förvirrade statsministerutnämningstider, så jag vet inte om han faktiskt kom? Någon som inte kom, det var vi. I söndags drabbades nämligen maken av något som jag absolut inte kan rekommendera att man drabbas av, nämligen en rälig infektion i ryggraden. Tro mig - detta vill man inte vara med om. I början trodde vi naivt att det kanske var ett nytt diskbråck, det fick ju maken för ett antal år sedan, men efter att damen på 1177 varmt rekommenderat ett besök på akuten så åkte vi väl dit. Hon rekommenderade i och för sig också att vi skulle ringa efter ambulans, men det örat lyssnade inte maken på. Alltså körde jag honom till akuten. Utanför akuten får man, märkligt nog, inte parkera ens den kortaste lilla stund. Men eftersom Den-som-spar-han-har hade sparat kryckorna på vinden sedan sist så löste det sig ändå på något vis. Så det var ju tur att det inte var Vad-ska-vi-med-den-gamla-skiten-till-ut-med-den som hade varit framme.

Sen fick jag hämta hem maken vid halv två på natten, med stränga order om att om han fortfarande hade feber på morgonen så skulle han komma tillbaka. Då kan man ju undra varför han inte fick stanna, eftersom han var febrig även på natten? Mycket riktigt blev det en förnyad tur till akuten-utan-parkering-utanför på morgonen, och sen, ja sen kom maken inte hem. Nä, för det var som sagt inget diskbråck, och en ryggradsinfektion, den kräver något helt annat än "två alvedon och ring om det inte blir bättre".

Det här, det har inte varit roligt. Allra minst för maken, som är utlokaliserad till MAS i Malmö och som har jätteont, men det har varit så tyst och tomt här hemma. Inte för att maken direkt sprätter runt och babblar i ett, men han pryder onekligen sin plats här hemma, det gör han.

Det har varit sömnlösa nätter och många funderingar. Men vilken tur man har familj och vänner! Jag har bjudits på kvällsmat och promenader, det har ringts och pratats och det känns fint att ha ett sånt vänligt skyddsnät omkring sig.

I måndags till exempel, då klev en glåmig mormor in till Grynet och Pyret och åt kvällsmat och spelade memory. Inte samtidigt. Jag spelade mot Pyret och hon kom på en helt ny taktik; när det är ens tur, ja då går man igenom alla korten och se! man får ett par! Pyret jublade och vann stort och mormor blev bums mycket gladare och tänkte att det där, det kommer man undan med när man är snart 4 och supergullig. Hennes lika supergulliga storasyster spelade lite mer enligt reglerna, men så är hon ju också 5 och ett halvt år drygt.

Men så igår, då fick jag äntligen träffa maken igen. Inte på avdelningen, ånej, tydligen löper man större risk att ha med sig någon infektion innanför dörren än utanför, så maken rullades ut i en ocharmig hisshall och så fick vi pratat en stund och jag fick lämnat över lite nödvändiga grejer. En bok om Gustav Vasas döttrar till exempel, sånt tycker maken om. Och jag ska inte vara försmädlig om försiktighetsprinciper, i dessa dagar med omikronvarianter och allt annat virus som susar runt så ska man verkligen vara på sin vakt. Men jag kan ju tycka att det hade varit trevligare med något annat litet besöksrum ändå. Här vill jag också flika in att MAS, det är rena labyrinten att ta sig in på området. Och när man väl gjort det OCH hittat en parkeringsplats OCH lokaliserat sig via Google maps, ja då är det nästan stört omöjligt att ta sig fram, för det byggs överallt och är avspärrat överallt, så de där 100 meterna som jag skulle ha att gå, ja de tog närmare 20 minuter. Och när jag väl kom fram var porten låst och det var upptaget i porttelefonen. Då kan det hända att jag svor en eller annan ramsa.

Men sen fick jag träffa maken och det lenade, det gjorde det. Fast den där rakborsten han också velat ha, den ser ut att behövas. 

Det som också lenade, det var att få fint besök på förmiddagen. Kickan med föräldrar, no less! Och det bästa man har, det sätter man på bordet, så där satt Kickan en stund. Dock hade vi ätit upp saffransmuffinsen redan, det tyckte Kickan var lite snålt. Sen visade hon sina nya färdigheter; stå och studsa till exempel. Att få träffa en knubbig och gosig babyflicka och hennes föräldrar, ja det gör underverk för en farmors tilltufsade själ!

Ännu mer len blev själen efter att jag varit hos Grynet och Pyret och suttit i deras fina nyrenoverade kök, bjudits på kvällsmat och ett glas vin, ja det blev faktiskt saffransbulle också för det bakade Pyret och mamma. Grynet, hon hade tänkarmössan på och skapade en ny slags dörrklapp inför söndagens besök av hennes bästis. Mormor stickade på en blå uggletröja, smuttade på sitt vin och Loppan, hon ville mest släppas upp på övervåningen och umgås lite med katterna. Det fick hon inte. Det tackade nog katterna för. 

Sen blev vi hemskjutsade av dottern och nu, nu är det snart dags att ta morgonpromenaden och hämta bilen. Sen blir det nog lite saffransbullebak här också, det är ju ändå 1:e advent. Lusten att adventspynta och baka var rätt låg får jag säga, ända tills dottern pratade allvar med mig, och sen insåg jag plötsligt att herregud, maken kommer ju hem igen så småninom, även om det verkar dröja ett tag till, och då måste det ju glittra och tindra och finnas saffransbullar. Så är det ju bara.

Men nog är det märkligt, förra gången maken fick stipendium och skulle gå på galej, ja då fick han rosfeber. Och nu, när ära och jubelrop skulle hävas över honom igen, ja då fick han ryggradsinfektion.

Så jag tycker att nästa gång de vill ge honom stipendium så får han tacka nej. Det är alldeles för farligt. Möjligen kan de bara skicka pengarna, utan att bjuda på supéer och ceremonier.

Nu har covidpasset kommit till användning

 Maken och jag kände att det var dags att pröva våra vingar lite, att skåda nya vyer, dricka lite vin - eller ja, lite och lite, det är ju en definitionsfråga -, få lite kulturella influenser och köpa en handväska. Det kan hända att den där sista punkten, den var kanske mest min. 

Alltså printade vi ut våra covidbevis och drog iväg. Det blev tåget, trots att jag skrev det där om att pröva vingarna, men det gick bra det med. Vi klev på i Lund och cirka en timme senare klev vi av i Köpenhamn. Raskt styrde vi kosan mot Glyptoteket. Listigt tänkte vi slå två flugor i en smäll; både lite lunch och lite konst att titta på. Glyptoteket har en fin vinterträdgård där det finns ett litet café och där, där tänkte vi inmundiga vår lunch. Nu visade det sig att vid den tiden vi ville äta, ja då fanns det mest kakor och en eller annan  scones, men det gick bra det med.

En eller annan scones senare knallade vi runt och tittade på tavlor. "Oväder över Mont Blanc" till exempel. Den hade gärna fått hänga hemma hos mig. Sedan tittade maken på lite statyer, utan att märka att han hade en Best alldeles vid sidan om. Fast som Best betraktad var den ju ganska gullig och allt gick bra.

Förresten kan man ju undra vem det var som betraktade vem? Man kände sig onekligen lite uttittad.

Sen var det dags att gå till hotellet och styrka sig med en liten ansjovismacka och ett glas vin. Nu gällde det att krafterna stod en bi, för nu var det dags för en mycket viktig punkt på agendan. Det är ju så när man traskar runt i storstäder, man kanske grips av lite lust att shoppa? Och då är det ju en rasande tur att man råkar, liksom av en slump, passera en Mulberry-butik. 

- Vi går in! sa jag raskt, och maken var inte omedgörlig. En stund senare hade en liten Mulberry fått en ny matte, och maken stod roat i bakgrunden och tittade på när den unge mannen vippade in bytet i tjusigt vikt silkespapper, stoppade kvittot i ett litet snitsigt kuvert, knöt rosetter och stoppade om och in, ungefär som den där scenen i The Holiday när Rowan Atkinson ger paketinslagning ett helt nytt och omständligt ansikte. Dock fick jag ingen torkade lavendel strösslad ner över väskan, men det gjorde inte så mycket.

Sen kan det hända att vi hamnade på en liten vinbar och jag satt nöjt och sippade på mitt vin medan jag mumlade "my precioussss" kärleksfullt till Mulberrypåsen. När jag inte mumlade kärleksfullt till väskan tittade jag minst lika kärleksfullt på maken.

Efter en liten välbehövlig paus på hotellrummet var det dags att lufta Mulberryn och ge sig ut i ett julpyntat skymningsköpenhamn. Vi hade bokat bord på restaurang Möntergade och det hade vi gjort himla rätt i. Maken åt pepparbiff och jag åt and och så skulle vi ju bestämma vin, och det fanns några bra alternativ i menyn. - Önskar ni kanske titta i det Store Vinkort? undrade kyparen sedan och det var väl klart att vi ville. Fast då blev det svårt att välja, 50 sidor fullproppade med viner i mycket litet typsnitt - tur att vi inte redan gått loss på vinet! Efter diverse hummande och ha:ande (och efter det att jag tyckt att "har de något från Romanée Conti? Va?", vilket de hade till det facila priset av 20 000-30 000 danska kronor flaskan) så valde maken en Crozes Hermitage som inte alls var svårdrucken får jag säga.

Sen strosade vi tillbaka till hotellet, synnerligen mätta (det kan hända att det blivit lite ost eller creme brulée också) och jag tänkte att imorgon vill jag nog inte ha någon frukost. Men som man kan missta sig, för visst ville jag det, och det var väl tur för sen promenerade vi iväg igen för att titta på lite fler tavlor. Vi gick genom parken vid Rosenborgs gulliga lilla slott, för vi skulle till Hirschsprungska samligen och där har vi varit för ett antal år sedan. - Det är där de har kotavlor, upplyste jag maken om, och han såg lätt förvirrad ut och undrade vad jag dillade om?

Först tittade vi på specialutställningen som hette En ängels kyss och som handlade om sjuka flickor i sen 1800-talskonst. Märkligt förvisso och det var många bleka anleten och stora vita kuddar. Men så fanns där också en tavla av Anna Ancher som hette "En vaccination" och den kändes rasande aktuell även om det handlade om smittkoppsvaccination - för Danmark införde denna vaccination redan 1810 och det var alls inget tvång att ta den, men man fick inte konfirmera sig, gifta sig, gå i skolan eller göra militären om man inte hade vaccinerat sig eller hade övervunnit sjukdomen. Måste varit ett kraftigt incitament att göra det. Nu krävdes det bara covidbevis för att gå på vinbar, gå på restaurang, gå på museum - och det kändes också som ett bra incitament får jag säga.

Sen tittade vi på lite Edvard Munch, lite Skagenmålare, men sen, sen kom korna! I sista rummet innan vi var färdiga räknade jag till inte mindre än fem kotavlor och då hade det varit ett antal tidigare. Här nöjer jag mig med att presentera ett litet urval, för kor i all ära, det hade ju varit ännu roligare om det varit australiska terriers, men dessa var sorgligt frånvarande.

Sen var det dags att promenera iväg mot sista punkten på programmet som var Afternoon Tea på Perchs Tesalon. Fast vi hann ju klämma in ett glas vin till vid Kultorvet, här gällde det att få ut mesta möjliga av vår utlandsresa! Perchs var väldigt trevligt och väldigt gott och klokt nog var det inget överflöd av kakor - det är ju ändå sconesen och snittarna som man mest vill åt och mätt blev man så det räckte!

Efter det kände vi att vi nog inte orkade äta mer så då kunde vi lika gärna ta tåget hem. Och hem kom vi trots hot om ersättningsbussar, inställda tåg och en oerhörd trängsel på det tåg som slutligen gick. 

När vi gick genom Lundagård lyste fullmånen över Kungshuset och det kändes ändå skönt att komma hem. Borta bra, men hemma är liksom ändå hemma. Och nu är det ju också hem till en ny svart Mulberry. Jag köpte också en julgranskula på Glyptoteket och en blå teburk på Perchs. Maken? Han fick visst ingenting, förutom en glad fru och det verkade han nöjd med.

Imorse hämtade jag hem Loppan som kamperat hos syrran och Poppy och hon var så nöjd med sin semester. Men nu är alla hemma och snart blir det kvällsmat, för trots att man inte trodde det igår så är man nog ändå lite småhungrig nu.

Saker man kan undra över

 När Grynet och Pyret var här i helgen var det ju full aktivitet, och då händer det att man hamnar vid mormors skrivbord och sitter och ritar en stund. På skrivbordet har mormor, förutom massor av nödvändiga och andra icke-så-nödvändiga, för att inte säga synnerligen onödiga, saker (de flesta av handarbetskaraktär) ett genomskinligt skrivbordsunderlägg. Under detta ligger en eklektisk (ett finare ord för helt ogenomtänkt och oplanerad) samling av foton. Ett av dottern när hon rider sin häst, ett av mormor när hon gick på bröllop 2007 iförd en tjusig hatt inköpt i Sheffield, ett av mormors mamma som brud 1950, en del av barnbarnen samt ett par små bröllopsfoton på maken och undertecknad.

- Vem är det där? undrade Pyret och tittade intresserat på vårt bröllopsfoto. En ganska förståelig fråga, med tanke på att maken och jag då var 25 och 23 år gamla och kanske inte direkt såg ut som idag, ett antal kilon och många gråa hår senare.

- Det är ju morfar och jag när vi gifte oss, svarade jag. Pyret tittade en stund till på fotot och kom med en följdfråga.

- Vem är vem?

- Hon i lång vit klänning är mormor och den andre i blå kostym är morfar, upplyste jag det vetgiriga barnet då och tänkte att dotterdottern inte satt fast i några gamla konventioner om vem som iför sig klänning på bröllop eller vem som tycker att en blå kostym är det tjusigaste man kan tänka sig.

Pyret funderade en stund till och kom sedan med utlåtandet att "morfar var inte så stor då, när fotot togs". Om hon syftade på ålder eller omfång, ja det frågade faktiskt inte mormor. Men det har hon grubblat på efteråt.

Ibland får man hjälp. Ibland inte.

Ikväll fick jag till exempel laga maten själv. Igår? Ja det var en helt annan femma! Bästa hjälpen hade jag, som med stor fermitet med en matkniv skar till falukorven till Stroganoffen, som hällde i grädden och rörde runt med schvung och entusiasm. Löken fick dock mormor hacka, ska det svida i ögonen är det ju klokt att låta någon annan hacka.

Under tiden satt Grynet och morfar och tittade på gamla videofilmer från när Grynets och Pyrets mamma galopperade runt och hoppade med sin häst Flisan. Mormor ovetandes hade morfar även rotat fram filmer där mormor i lite mer sansat tempo red runt. Fotot är courtesy of Grynet som fått fatt i mormors mobil. Grynet börjar nämligen till mormors oskrymtade belåtenhet bli lite hästintresserad. Visst vore det härligt med en liten ponnytjej! Eller två. Eller varför inte tre?!) - Pappa säger att hästar bits, sa Grynet, men vi enades om att det gör de inte alls om man inte är dum mot dem.

Programmet har varit fullt under helgen, ända sedan flickorna drog in som två små stormvindar i lördags lunch. Vi har pysslat. Så klart! Vi har ätit köttbullar. Med pasta. Mycket viktigt.

Så småningom var det dags för pyjamas och sen tänkte mormor lite naivt att det var dags för kvällssaga och sen möte med Jon Blund. Ja, jag sa ju att det var naivt. I stället introducerade morfar Formel 1 för flickorna som tyckte att det var oerhört roligt. Ännu roligare var det med skidskytte för där kunde man kolla på flaggorna vilket land skytten kom ifrån. Grynet hejade på den som vann, sa hon, och det var ju ett salomoniskt beslut. 

Till slut somnade i alla fall alla (utom studenterna som partajade på Lunds nation som om det inte fanns en morgondag) och sen var det söndag. Söndag, det var ju Fars Dag och det var väl klart att pappa skulle få ett fint foto på flickorna, så på morgonpromenaden där vi träffade flera av Loppans kompisar, ja då fick vi till några riktiga pangfoton. Pappa blev mycket glad över att se sina fina flickor!

Efter en liten plättpaus gav vi oss ut igen. I Tunaparken har man gjort en fin lekplats med ett klätterslott! En stor succé! Flickorna spänstade raskt upp i slottet, och mormor som saknar klättergener i sin genuppsättning, vankade runt som en orolig höna nedanför. Men nu fanns det ju mycket mer man kunde göra! Gunga på snigel, studsa i en behagligt låg studsmatta och sen gick morfar och flickorna och tittade på skyltarna som berättade om det riktiga Tuna slott som låg i parken en gång i tiden. Grynet räknade mycket listigt ut var slottet legat, eftersom hon kände igen trädet som låg bredvid slottet på fotot och det var ju makalöst klokt uttänkt, förutom att det gamla trädet fällts och inte fanns längre. Vem kunde tro att man skulle luras på detta sätt?

Sen hittade flickorna en hög med stammar man kunde klättra lite till på, inte vill man försitta ett klättertillfälle? Mormor, som just lyckats med konststycket att ramla på platta land, ja hon rantade åter runt och kluckade ängsligt att de skulle vara försiktiga. Trots att det var hon som inte kan hålla ordning på fötterna, såklart att flickorna klarade det galant!

Sen gungades det lite till och plockades löv och grävdes lite innan vi blev lite frusna allihop och fick åka hem och värma oss med lite eftermiddagsfika innan det var dags för den där Stroganoffen.

Så småningom var det dags för kvällsdiskussionen om utifall att det verkligen var dags att sova redan? - Det är ljust ute, påpekade Pyret och gick inte riktigt på mormors förklaring att det inte var ljus, utan en lampa bakom gardinen. Men mormor som visste att vi skulle upp tidigt och åka till förskolan lyckades så småningom trumfa igenom att det faktiskt var dags att sova. Och sov, det gjorde även studenterna som väl var lagom utfestade efter natten före.

Ikväll fick jag som sagt laga mat ensam, och det kändes onekligen lite tomt.