Inte hade jag väl direkt tänkt att Loppan och jag skulle sitta här själva och fira 1:a advent, men det känns ändå som lite värt att fira eftersom när jag pratade med maken i telefon tidigare idag så meddelade han att han för första gången kände att det faktiskt gjorde lite mindre ont i ryggen. Och om inte detta är värt en saffransbulle så vet då inte jag vad som ska till!
Så det var ju en himla tur att jag faktiskt hade bakat ett gäng bullar! Härliga gula saffransbullar. Ska jag vara ärlig så var det på vippen att det blev alldeles vanliga bullar, säkerligen goda de också, men definitivt inte så adventsaktigt saffransgula. Jag hade mätt upp alla ingredienser. Smält smör. Mortlat socker och saffran. Rört ut jäst - ja allt det där som vill till för att det ska bli några bullar. Men så, när jag hällt i degvätskan så tänkte jag att "det ser inte så värst gult ut, minsann". Sen tänkte jag "undrar om det var gammal saffran?". Och sen tänkte jag inte så mycket mer, förutom att jag stirrade förbluffat på den inte-så-gula degvätskan medan jag mätte temperaturen. Men sen slog det mig att jamen-herredumilde-hur-dum-får-man-bli?! I morteln, ja där tronade fortfarande 1 gram saffran, välmortlat med lite strösocker. Och sen, ja då blev det gult vill jag lova!
När jag väl hade fått igång hjärncellen igen så gick den varm! Jag kom på att jag ringer minsann syrran, så kan vi väl ta en liten adventsfika ute i naturen? Himla bra idé tyckte både jag och syrran, så vi trotsade duggregn och lervälling och fräste iväg ut i naturen. Loppan och Poppy fräste runt på sitt sätt och sen när vi väl parkerat oss vid ett lagom bord så satt de under det, i skydd för regnet, och tyckte att det var väl lite snålt med tilldelningen av saffransbullar åt dem. De fick dock hundgodis så syrran och jag enades om att bullarna var till oss, och så fick vovvarna vara nöjda ändå. Tveksamt, om man frågar dem. Kanske inte direkt en traditionell adventsfika, men mycket trevlig.
Och ikväll har Loppan och jag suttit och stickat på en blå uggletröja och tittat på en julfilm på Netflix. Ganska förutsägbar och fånig, men det var Skottland och lite stickning och en gulliga terrieraktig hund och snö- so what´s not to like liksom? Fast ska jag döma av småsnarkandet nerifrån golvnivå så är kanske inte romantiska julkomedier, hur skotska de än är, riktigt Loppans melodi. Hon stickade ju inte heller, får jag väl erkänna, det var nog mest jag.
Så har det också kommit en liten adventshälsning från Kickan, vilket ju förhöjde adventsstämningen ännu mer än aldrig så många saffransbullar. Uppenbarligen är det sonen som köpt grandiademet. Man undrar ju lite vad det är för en märklig hjärna som tänkt ut denna design - men man måste ju erkänna att resultatet blev hjärtsnörpande gulligt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.