Det var ju inte så här det skulle bli

 

Planen var ju att denna helg, ja då skulle man möjligen ha lite ont i fötterna efter att ha varit på supé på Grand hotel i fredags, iförd högklackat, spetsklänning och diplomerad make. Jo för maken, han fick ju stipendium igen! Av Lunds Vetenskapssocietet, minsann, och det skulle vara festivitas och klang och jubel och talman Andreas Norlén skulle närvara. Nu har han väl en del annat att syssla med i dessa förvirrade statsministerutnämningstider, så jag vet inte om han faktiskt kom? Någon som inte kom, det var vi. I söndags drabbades nämligen maken av något som jag absolut inte kan rekommendera att man drabbas av, nämligen en rälig infektion i ryggraden. Tro mig - detta vill man inte vara med om. I början trodde vi naivt att det kanske var ett nytt diskbråck, det fick ju maken för ett antal år sedan, men efter att damen på 1177 varmt rekommenderat ett besök på akuten så åkte vi väl dit. Hon rekommenderade i och för sig också att vi skulle ringa efter ambulans, men det örat lyssnade inte maken på. Alltså körde jag honom till akuten. Utanför akuten får man, märkligt nog, inte parkera ens den kortaste lilla stund. Men eftersom Den-som-spar-han-har hade sparat kryckorna på vinden sedan sist så löste det sig ändå på något vis. Så det var ju tur att det inte var Vad-ska-vi-med-den-gamla-skiten-till-ut-med-den som hade varit framme.

Sen fick jag hämta hem maken vid halv två på natten, med stränga order om att om han fortfarande hade feber på morgonen så skulle han komma tillbaka. Då kan man ju undra varför han inte fick stanna, eftersom han var febrig även på natten? Mycket riktigt blev det en förnyad tur till akuten-utan-parkering-utanför på morgonen, och sen, ja sen kom maken inte hem. Nä, för det var som sagt inget diskbråck, och en ryggradsinfektion, den kräver något helt annat än "två alvedon och ring om det inte blir bättre".

Det här, det har inte varit roligt. Allra minst för maken, som är utlokaliserad till MAS i Malmö och som har jätteont, men det har varit så tyst och tomt här hemma. Inte för att maken direkt sprätter runt och babblar i ett, men han pryder onekligen sin plats här hemma, det gör han.

Det har varit sömnlösa nätter och många funderingar. Men vilken tur man har familj och vänner! Jag har bjudits på kvällsmat och promenader, det har ringts och pratats och det känns fint att ha ett sånt vänligt skyddsnät omkring sig.

I måndags till exempel, då klev en glåmig mormor in till Grynet och Pyret och åt kvällsmat och spelade memory. Inte samtidigt. Jag spelade mot Pyret och hon kom på en helt ny taktik; när det är ens tur, ja då går man igenom alla korten och se! man får ett par! Pyret jublade och vann stort och mormor blev bums mycket gladare och tänkte att det där, det kommer man undan med när man är snart 4 och supergullig. Hennes lika supergulliga storasyster spelade lite mer enligt reglerna, men så är hon ju också 5 och ett halvt år drygt.

Men så igår, då fick jag äntligen träffa maken igen. Inte på avdelningen, ånej, tydligen löper man större risk att ha med sig någon infektion innanför dörren än utanför, så maken rullades ut i en ocharmig hisshall och så fick vi pratat en stund och jag fick lämnat över lite nödvändiga grejer. En bok om Gustav Vasas döttrar till exempel, sånt tycker maken om. Och jag ska inte vara försmädlig om försiktighetsprinciper, i dessa dagar med omikronvarianter och allt annat virus som susar runt så ska man verkligen vara på sin vakt. Men jag kan ju tycka att det hade varit trevligare med något annat litet besöksrum ändå. Här vill jag också flika in att MAS, det är rena labyrinten att ta sig in på området. Och när man väl gjort det OCH hittat en parkeringsplats OCH lokaliserat sig via Google maps, ja då är det nästan stört omöjligt att ta sig fram, för det byggs överallt och är avspärrat överallt, så de där 100 meterna som jag skulle ha att gå, ja de tog närmare 20 minuter. Och när jag väl kom fram var porten låst och det var upptaget i porttelefonen. Då kan det hända att jag svor en eller annan ramsa.

Men sen fick jag träffa maken och det lenade, det gjorde det. Fast den där rakborsten han också velat ha, den ser ut att behövas. 

Det som också lenade, det var att få fint besök på förmiddagen. Kickan med föräldrar, no less! Och det bästa man har, det sätter man på bordet, så där satt Kickan en stund. Dock hade vi ätit upp saffransmuffinsen redan, det tyckte Kickan var lite snålt. Sen visade hon sina nya färdigheter; stå och studsa till exempel. Att få träffa en knubbig och gosig babyflicka och hennes föräldrar, ja det gör underverk för en farmors tilltufsade själ!

Ännu mer len blev själen efter att jag varit hos Grynet och Pyret och suttit i deras fina nyrenoverade kök, bjudits på kvällsmat och ett glas vin, ja det blev faktiskt saffransbulle också för det bakade Pyret och mamma. Grynet, hon hade tänkarmössan på och skapade en ny slags dörrklapp inför söndagens besök av hennes bästis. Mormor stickade på en blå uggletröja, smuttade på sitt vin och Loppan, hon ville mest släppas upp på övervåningen och umgås lite med katterna. Det fick hon inte. Det tackade nog katterna för. 

Sen blev vi hemskjutsade av dottern och nu, nu är det snart dags att ta morgonpromenaden och hämta bilen. Sen blir det nog lite saffransbullebak här också, det är ju ändå 1:e advent. Lusten att adventspynta och baka var rätt låg får jag säga, ända tills dottern pratade allvar med mig, och sen insåg jag plötsligt att herregud, maken kommer ju hem igen så småninom, även om det verkar dröja ett tag till, och då måste det ju glittra och tindra och finnas saffransbullar. Så är det ju bara.

Men nog är det märkligt, förra gången maken fick stipendium och skulle gå på galej, ja då fick han rosfeber. Och nu, när ära och jubelrop skulle hävas över honom igen, ja då fick han ryggradsinfektion.

Så jag tycker att nästa gång de vill ge honom stipendium så får han tacka nej. Det är alldeles för farligt. Möjligen kan de bara skicka pengarna, utan att bjuda på supéer och ceremonier.