Syjunta

 När jag var liten var min mamma med i en syjunta - ja det var hon väldigt länge faktiskt. Då var bakades det och fejades de gånger juntan var hos mamma. Och sen, sen pratades det ihärdigt i flera timmar. Jodå, jag tror nog att det syddes ett eller annat stygn också, men min fasta övertygelse är att det var det där med att träffas som var det viktigaste. Edla och Ester, mamma och Moster, Karin och vad-hon-nu-hette. Trevligt verkade det i alla fall vara!

Själv är jag inte med i någon syjunta, finns det ens sådana längre, förutom möjligen i kyrkans regi? Jag går ju på stickcafé emellanåt och det är väl ungefär samma, minus kakorna då. Men ibland träffas vi, syrran, jag och våra döttrar och syr något litet projekt och pratar mycket. Det var alldeles för länge sedan, faktiskt rätt så många år, men så i lördags var det dags! Vi hade valt ut ett lagom litet projekt, för det viktigaste, det var ju faktiskt att träffas!

Sen blev det ungefär som när jag var liten; jag städade i pysselrummet och bakade så att alla nödvändiga ingredienser skulle finnas. Och sen kom de, medförande symaskiner och vadd och tyger och gott humör! Vi saknade en sån där sladd med många uttag, som jag så trosvisst sagt att "det har vi!" och dottern lika trosvisst sagt att "bry dig inte, jag har en sån i min syväska" - jo för dottern är en sån som åker på sy-lan och då har man sladd med sig uppenbarligen. Nu hade dottern i ett onödigt städnit plockat ur sladden ur väskan och jag hittade ingen i vårt skåp. Men då ryckte maken ut och lånade generöst ut sin sladd-med-många-uttag och det var ju väldigt bra. Heder åt en sådan make.

Så då såg det väldigt proffsigt ut när bordet var fullt av symaskiner! Och sen, ja sen sydde vi och strök och proppade i vadd och muttrade lite över försvunna nålar. Efter ett tag gick vi upp och fikade, för sånt ska också till. Jobbar man hårt, ja då behöver man bränsle.

Vi var dock väldigt disciplinerade och gick snart ner i pysselrummet igen och sydde och hade oss, ända tills vi var klara. Och vad hade vi då sytt, kan man såklart undra?

Fullt av fina hjärtan! Vissa rent av med stickmotiv, minsann! Nu tycker jag att det inte behöver dröja så länge tills nästa gång för det här var ett väldigt trevligt sätt att tillbringa en lördagseftermiddag.

En generationsfråga

 Förvisso sprids det lite gråa hår här och där, och hängslamset verkar ha kommit för att stanna för gott, men emellanåt lider man ändå av illusionen att helt uråldrig är man väl ändå inte? Eller? Man tänker att när min egen mamma var i min ålder, ja då var hon ju gammal, men själv är man väl ändå, kanske inte direkt purung, men ändå inte jättegammal. Då kan man ju, när förnuftet slår till, tänka sig att ens egen mamma förmodligen kände likadant, fast med en generations förskjutning.

Häromkvällen blev det i alla fall väldigt uppenbart att vi inte alltid talar samma språk, de som verkligen är unga (eller ´'barnrumpor' som man också kan välja att kalla dem) och jag själv.

En alldeles vanlig torsdagskväll vid halv tolv var det ett himla liv ute på Malmö nations gård. Då ringer man jourtelefonen för att be dem dämpa sig. Till ens oskrymtade belåtenhet svarar raskt en kvinnlig röst med sitt förnamn och inget annat, men man är en rutinerad studentgranne så man inser att man ändå kommit till en störningsjour och man påtalar att en alldeles vanlig vardagskväll utan tillstånd till galej, ja då vore det nog bra om det var aningen tystare. - Jag kilar över och säger till, säger den unga kvinnan då, och vi önskar varandra ömsesidigt godnatt i allt samförstånd.

Tjugo minuter senare ringer jag upp igen, då ljudnivån inte dämpats det minsta. - Har det inte blivit tyst? säger hon då, och fortsätter med att informera mig om att jag är inte den enda som ringt. 

- Jag får gå över igen och försöka få dem tysta säger hon sedan.

 - Du får nog göra mer än 'försöka' säger jag då vänligt. - Du kanske kan dra ur sladden till musiken?

Då blir det tyst i (luren' höll jag på att skriva, vilket bevisar att alldeles purung är jag nog inte) telefonen menar jag, och sen säger hon allvarligt att "det är ingen sladd, det är bluetoothanslutning".

Ett litet tag tänker jag säga att "jamen, dra ur bluetoothen då, och ta av tratten från vevgrammofonen när du ändå håller på", men sen inser jag att det är nog inte lönt, det är en generationsklyfta mellan oss.

Men det blir tyst och det är ju ändå det jag var ute efter. Med eller utan bluetooth.

Nu är det inte mössväder längre

Solen, den bara skiner och skiner och det gör den himla rätt i tycker jag. Förvisso är nätterna fortfarande kalla, men dagarna är sådär tidigvåraktigt härliga. Det är till och med så att utemöblerna har fått komma fram från sin vinterförvaring under presenningen och de första fikastunderna har ägt rum. Nu ser man inte så mycket av vare sig kaffet eller citronmuffinsen - men tro mig, de fanns där.

Den första al fresco-stickningen är också avklarad. Allt blir liksom så mycket härligare när det kan ske utomhus i vårsolen! Jag stickar förvisso yllevantar, men rätt vad det är så behöver man sådana igen och då är det ju bra att vara förberedd!

För övrigt försöker Loppan och jag att vara ute i det fria så mycket som möjligt,  för när vårspruttet sätter in, ja då vill man bara ut!

Någon gång är vi ute med Becky och visar henne att Lund inte bara handlar om studenter och gamla hus, nej fika ute i naturen med varm choklad och chokladkaka efter en promenad, det är nog så viktigt. "Fika" förresten, visst är det ett bra ord? Och ett som Becky anammat. Viktigt, det där. Det gäller ju att lära sig den nödvändigaste vokabulären.

Andra gånger, som i morse till exempel, rände vi runt med de långbenta aussiesarna. Då blir det ingen fika, men massor av prat och spring. Och ett eller annat magplask. Loppan? Ser man inte henne glida fram i en vägvinnande crawl? Nja, hon nöjde sig med att klampa ner i en bäck och bli rejält lerig om mage och tassar och det var hon nöjd med. Ända tills matte kom rännandes och ville tvätta underredet när vi kom hem igen. Vi har lite olika åsikter om intorkad lera nämligen.

Den medhavda mössan, ja den fick ligga i fickan. Vantarna med. En väldigt härlig promenad, det där!

Nu är det ju så att det är inte bara jag som tagit av mössan, nej minsann. Här i Lund har det också hänt saker, saker som inte skett på många år. 

När man tagit sina promenader i Lundagård har man sett att det börjat hända saker vid Domkyrkan. Enligt legenden om jätten Finn kommer ju kyrkan aldrig att bli helt färdig och det verkar ju stämma. Och nu är det dags för plank och byggnadsställningar igen. Nu tror jag väl inte att det är jätten Finn som vaknat ur sin förstening och börjat skaka ner kyrkan, nej i stället är det Zettervalls torn som måste repareras lite. 

Och då blir tornen av med sina mössor. Det kan ju vara skönt nu när det som sagt är vårsol ute, även om de ser lite rumphuggna ut när de blivit av med sina huvar. Eller, om man nu ska vara lite mer anatomisk av sig, snarare halshuggna. 

Sen kan man ju inte låta bli att undra hur man bar sig åt då när hela konkarongen byggdes, utan liftar och kranar och sånt? Men uppenbarligen gick det ju och när det är dags för renovering igen om en 150 år eller så, kanske man har ännu snitsigare metoder? Och kanske man går tillbaka till lite mer hur kyrkan såg ut före Brunius och Zettervall gick loss på den då i slutet av 1800-talet? Det lär jag inte få veta och kanske jag inte bryr mig så mycket om det heller om jag ska vara ärlig. Lite spännande att få se det hela nu är det i alla fall.

Att gratulera en 6-åring

 Idag fyller Grynet 6 år -är det klokt det?! Det var ju alldeles nyss hon var ett litet, litet gryn och nu är hon stor och skriver och läser och är klok som en bok.

Det är ju härligt med födelsedagar och i all synnerhet som vi fick träffa hela familjen - det kryllade av barn och barnbarn och ingifta och syrran  och vovvar. Och en oförsiktig katt, som raskt ångrade att den tänkt chilla i sovrummet när Loppan är på besök.

Men först kom Kickan och hennes föräldrar hem till oss för litet lunch innan kalaset drog igång. Det var alldeles för länge sedan de varit hos farmor och farfar och Kickan var först litet avvaktande, men alldeles väldigt intresserad av det där raggiga som i sin tur var lika intresserad av henne. Jag försökte ta en bild på hela familjen, men att få dem att titta på fotografen var liksom inte att räkna med.

Sen kom Kickan loss! Hon demonstrerade sina nya färdigheter att gå med vagn - och då fick man dra in tårna när hon susade förbi! Man kan också passa på att beundra de nya bissingarna. 1-7 och 1-8, sa sonen lite tandläkarmärkvärdigt. - Eller de i mitten längst ner, sa jag då, som inte bryr mig så mycket om det rent tekniska. Viktigast är ju att det är två små vita risgryn som tittar fram!

Sen provades de nya skorna och då blev det helt plötsligt svårt att gå. Lite som när unghästar får på benskydd för första gången, fast i mindre skala så att säga. Kickan verkade dock inte avogt inställd till pjucksen.

Men så var det dags att åka på kalas! Vi packade bilarna fulla med alla attiraljer som ska till när man åker runt med bebis, samt paket till självaste födelsedagsgrisen. Och vilken födelsedagsfest det blev!

Det var presenter! Tårta! Solsken! Vimplar! Ballonger!  Alla ingredienser för ett lyckat kalas. Loppan var lite besviken för att hon inte fick leka med katterna, men hade säkert roligt ändå. 

Sen blev det tårtdags och Grynet visslade ut ljusen - det hade inte hennes mormor kunnat göra för hon kan nämligen inte vissla. Och har jag inte lärt mig det på 65 år så känns det som att oddsen för att jag någonsin ska lära mig det är tämligen dåliga. Nåja, det kan man leva med. Har man liksom så fullt med rara barnbarn, ja då behövs det inga visslingar. 

Man fick passa på att gulla lite med Kickan när det gavs chans till det, för faster lade beslag på sin lilla brorsdotter och introducerade bland annat den dansande alpackan. Lite skum, tyckte Kickan. Det kan man ju hålla med om, en pastallfärgad alpacka som vickar på rumpan till musik?

Medan de ägnade sig åt alpackan gjorde de stora flickorna masker och blev jättefina! Det kan hända att även mormor fick prova en mask, men det finns inte fotodokumenterat. Jag känner att det gör nog inget för eftervärlden, men man får medge att denna tjusiga giraff, det är något som ska dokumenteras!

Jag tror att Grynet var mycket nöjd med sitt kalas, men man kan ju bli lite trött ändå och behöva ta igen sig i mammas famn en stund innan vi gick loss på lasagne och fruktsallad. Inget dåligt kalas!

Så småningom var all mat uppäten, det började bli kväll och vi tog farväl av födelsedagsbarnet och hennes familj. Födelsedagsbarnet tog den sista bilden på sina legofödelsedagsmuffins och det är ju onekligen ett fint motiv! Sen åkte vi hem och tog det lite lugnt i soffan, mätta och nöjda. 

Det är svindlande att ta ett foto på sina barn med deras respektive barn - och tänka på att när vi flyttade in i huset 1984, ja då fanns bara dottern - och se så många det blivit nu! Med viss hjälp förstås, men i alla fall. Då är man verkligen lyckligt lottad.

Huvudbonader

 Idag har det varit rätt mulet och rått. Lite regn i luften. Typiskt mössväder, med andra ord. Då passar det ju bra att jag i förmiddags blev klar med en Hipstermössa i mörkbrunt. Den hade jag egentligen stickat till maken, som de få gånger han använder mössa har en som sonen hade i yngre tonåren. Den mössan har gjort sitt, det har jag bestämt. Alltså stickade jag en mössa till maken. Men sen tyckte jag att den passade ju mig rätt så bra...och jag gillar brunt... så maken fick prova den, och jag lovade att sticka en grå till honom innan jag la beslag på mössan själv. Så kan det gå.

Jag har inte enbart varit iklädd beslagtagen brun mössa, nej minsann, idag har jag även iklätt mig illgrön badmössa, för maken och jag cyklade till simhallen för första gången efter det att han drabbades av sin ryggbacillusk. Kan inte direkt påstå att jag känner mig som ett fashion statement i min gröna badmössa, men den håller i alla fall håret ur ansiktet när jag simmar och det är ju bra så.

Nu kan man tro att det kanske skulle komma lite bilder på en eller annan mössa, men då tar man fel. Fel, fel, fel!

Däremot kan det komma en eller annan hundbild för det piggar ju alltid upp. Igår till exempel, då lockade Loppan och jag med oss syrran och Poppy ut till Knivsåsen. Då sken solen! Och när man är ute i naturen och solen skiner, ja då kan man bli sugen på både kaffe och kanelbulle, så då var det ju tur att jag packat med det i en ryggsäck, och lika mycket tur att det när vi gått en bit längs skåneleden stötte på väderbitna men rejäla bord och bänkar så att man kunde sitta där i solen och prata och dricka kaffe medan hundarna lullade runt och ägnade sig åt sitt. Ja när de inte påpekade att det var ju väldigt snålt på hundgodisfronten, så det så.

- Titta hit och säg "omelett" så kan det nog bli lite torkat ankbröst, försökte jag muta då. Med föga framgång. Fast det blev ankbröst ändå, var det någon som trodde något annat?

Sen kom Loppan på att hon behövde ju inte fjäska för att få lite att äta, hon är ju en självförsörjande hund vid det här laget, så hon gav sig ut på sorkjakt. Jaktlyckan var dock liten, för att inte säga obefintlig. Det tyckte hennes matte var så skönt, att det kan hända att det blev någon liten bit frolic bara därför. Man vill ju inte att ens väg ska kantas av små sorklik.

Så småningom var det dags att dra sig tillbaka till bilen efter en solig eftermiddag ute i naturen. Utan minsta mössa på skulten för så varmt var det igår. Det var ju bra, då behövde jag inte ha dåligt samvete för att jag själviskt lagt beslag på det som var ämnat åt maken.

Mera träd!

 Det har ju varit lite träd här i bloggen på sistone; trädkronor i motljus mot vårhimmel och vinterhimmel. Snön har försvunnit, men det är minsann inte slut på trädbilderna än. Nänä. De här bilderna skulle inte få en naturfotograf att gråta av förtjusning, eller en ornitologi att utbrista i "vilken tjusig ugglebild, hörredu!", men faktum kvarstår att detta är bilder på några av kattugglorna som nu får varenda fågelskådare inom en icke föraktlig radie att bege sig till Botan för att glo på ugglorna, som outgrundligt glor tillbaka.

Det säkraste sättet att få syn på dem är att spana efter folk med kameror med seriösa objektiv/bamsekikare som står i flock och skådar uppåt. Men faktum är att man kan få syn på dem alldeles av sig själv - som när Sigge, Sigges matte, Loppan och jag traskade runt en morgon och där satt hon, mamma Uggla, i silhuett mot himlen. Klart man hivar upp sin mobil då och tar en egentligen fullständigt fånig bild där man mest bara ser en liten plupp i grenklykan. 

- Finns det en uggla, finns det säkert fler sa Sigges matte och jag till varandra och spejade oss omkring. Sigge och Loppan struntade komplett i våra bevingade vänner och ägnade sig åt mer näraliggande saker i marknivå.

Och si på rackarn, i trädet jämte satt två att de tre ungarna! Först satt de på var sin gren och Sigges matte undrade om de kunde flyga, men den frågan fick vi snart svar på när den ena ungen majestätiskt svävade över till den andra. Sedan tittade ugglorna och vi högtidligt på varandra ett tag innan Sigge och Loppan bestämt påtalade att nu, nu var det dags att gå vidare.

Det börjar, trots svinigt kalla nätter, ändå kännas avgjort våraktigt och det tittar upp narcisser och tulpaner i varenda rabatt - i alla fall gröna blad. Men krokusen har slagit ut! Idag kunde jag inte hålla mig längre, idag var det dags! De första penséerna är nu inköpta och nerpregade i balkonglådor - inte i alla lådor, man får dra ut lite på det roliga, men startskottet har gått och det känns väldigt skönt.

Loppan och jag har också börjat på vårens första kurs, i hooper. Himla roligt, det tyckte både Loppan och jag, för att inte tala om norwichterrierna Anna och Ilya som emellanåt var riktigt duktiga och emellanåt sprätte runt som nypoppade popcorn av ren glädje över att vara igång igen och att träffas. Det kan också ha varit en strategi för att hålla värmen, för så fort solen gick ner blev det rejält kallt. Som härdad hundmänniska är man ändå iförd fodrade byxor, yllevantar och dito mössa, så man klarar sig.

Sen var Loppan trött och belåten och agerade ryamatta resten av kvällen.

Om snö och hundar

 Igår, ja då var man ute och fotograferade björkar mot blå himmel och lade ut texten om vårkänslor och det ena med det andra.

Idag?

Ja idag vaknade man högeligen oväntat till det här.

Vintrigt, liksom. Och kallt. Här gällde det att ikläda sig lager med ylle när man traskade runt på morgonrundan. Vi mötte en del av kärngänget; det var lille Urax och glada Pims och lockige Sam som Loppan verkligen har en crush på. Eller om det är 'för'? Jaja, det må vara som det vill med prepositionerna, när Loppan möter Sam blir hon rent mjuk i knäna av ren kärlek, och det är en ömsesidig känsla. Vem bryr sig om grammatik då?

Så småningom kom dock solen fram ändå, och man tänkte att det nog skulle bli fin dag i alla fall. Maken och jag greps rentav av sådana vårkänslor att vi tänkte att man kanske skulle spela lite golf ändå? Det visade sig att en stor del av närområdet tänkte samma sak, så det blev lite lunch på golfklubben och sen en runda i skogen i stället och det gick ju minst lika bra. Inga förtretligheter med slicear och sneda puttar och sånt.

När vi satt där vid vår lunch, ja då plingade det i mobilen och det ramlade in en hel radda med foton. Det visade sig att det minsann inte bara var vi som var ute i snö med hund (även om snön i vårt fall vid det laget var ett minne blott). Nejnej, Grynet och Pyret och deras föräldrar var ute och åkte hundspann! Det är tämligen sällan jag blir avundsjuk, men jag får erkänna att just det här, ja det blev jag nog lite avundsjuk på. Att få fräsa runt i solen och snön på ett fjäll efter ett gäng spänstiga hundar, nog vore det väl underbart?

Men tills detta blir verklighet, ja då får man nöja sig med att titta på bilderna. Nog ser det härligt ut? Jag kastade en fundersam blick på Loppan. Hon må vara lite kort i rocken, men hon är ganska stark. Och en liten släde kanske hon orkat dra? Tänk vad våra hundkompisar i Botan hade blivit förvånade om vi kom fräsande runt hörnet i en snitsig släde! Men sen kom jag på att a) det är inte direkt massor av snö här i Skåne, och b) man får faktiskt inte lov att framföra fordon i Botan. Det står förvisso inget om hundspann, men jag tror nog ändå inte att det skulle ses med blida ögon om vi körde ner tulpaner och dahlior när vi fräste fram. Så vi nöjer oss med att titta på fotona och glädjas åt att flickorna och deras föräldrar fick en sån fin dag bland massor av hundar ute i snön.