Mera träd!

 Det har ju varit lite träd här i bloggen på sistone; trädkronor i motljus mot vårhimmel och vinterhimmel. Snön har försvunnit, men det är minsann inte slut på trädbilderna än. Nänä. De här bilderna skulle inte få en naturfotograf att gråta av förtjusning, eller en ornitologi att utbrista i "vilken tjusig ugglebild, hörredu!", men faktum kvarstår att detta är bilder på några av kattugglorna som nu får varenda fågelskådare inom en icke föraktlig radie att bege sig till Botan för att glo på ugglorna, som outgrundligt glor tillbaka.

Det säkraste sättet att få syn på dem är att spana efter folk med kameror med seriösa objektiv/bamsekikare som står i flock och skådar uppåt. Men faktum är att man kan få syn på dem alldeles av sig själv - som när Sigge, Sigges matte, Loppan och jag traskade runt en morgon och där satt hon, mamma Uggla, i silhuett mot himlen. Klart man hivar upp sin mobil då och tar en egentligen fullständigt fånig bild där man mest bara ser en liten plupp i grenklykan. 

- Finns det en uggla, finns det säkert fler sa Sigges matte och jag till varandra och spejade oss omkring. Sigge och Loppan struntade komplett i våra bevingade vänner och ägnade sig åt mer näraliggande saker i marknivå.

Och si på rackarn, i trädet jämte satt två att de tre ungarna! Först satt de på var sin gren och Sigges matte undrade om de kunde flyga, men den frågan fick vi snart svar på när den ena ungen majestätiskt svävade över till den andra. Sedan tittade ugglorna och vi högtidligt på varandra ett tag innan Sigge och Loppan bestämt påtalade att nu, nu var det dags att gå vidare.

Det börjar, trots svinigt kalla nätter, ändå kännas avgjort våraktigt och det tittar upp narcisser och tulpaner i varenda rabatt - i alla fall gröna blad. Men krokusen har slagit ut! Idag kunde jag inte hålla mig längre, idag var det dags! De första penséerna är nu inköpta och nerpregade i balkonglådor - inte i alla lådor, man får dra ut lite på det roliga, men startskottet har gått och det känns väldigt skönt.

Loppan och jag har också börjat på vårens första kurs, i hooper. Himla roligt, det tyckte både Loppan och jag, för att inte tala om norwichterrierna Anna och Ilya som emellanåt var riktigt duktiga och emellanåt sprätte runt som nypoppade popcorn av ren glädje över att vara igång igen och att träffas. Det kan också ha varit en strategi för att hålla värmen, för så fort solen gick ner blev det rejält kallt. Som härdad hundmänniska är man ändå iförd fodrade byxor, yllevantar och dito mössa, så man klarar sig.

Sen var Loppan trött och belåten och agerade ryamatta resten av kvällen.