Jag inser att nu sätter man kanske kaffet i halsen när man läser rubriken - inte vilja sticka?! Qué??!! Men jo, så är det ändå. Trots att måndagar innebär stickcafé så var det faktiskt alldeles för fint väder för att man skulle vilja fraternisera med ull, hur shetländskt härligt rivig den än är.
- Nu åker vi ut i naturen, Loppan! sa jag och grabbade hund, regnstövlar (ja, jo, det regnade inte, men det har regnat och man är väl inte dum heller) och for ut i naturen.
What's not to like, liksom?
Knotiga träd mot blå himmel? Jajamen
Spännande trädstammar att undersöka? Apselut
Kan man annat än bli lätt om hjärtat när man halkar runt på en något lerig äng och himlavalvet är så där stort som det är här i Skåne, solen gassar och himlen är reklamaktigt blå? Loppan fräste runt, hit och dit på ett något osystematiskt vis, det får jag medge, men full av livsglädje.
Emellanåt jagade hon sork. Det brukar hon göra, då står hon stilla med huvudet på sned och lyssnar - och så gör hon ett jämfotahopp rakt upp och hoppas landa på en oförsiktig sork. Det har inte varit en lyckosam taktik. Hittills. Men rätt som jag stod där och njöt av tillvaron hörde jag ett litet pip - och sen var det tyst. Loppan hade fångat en sork. Den hade ställt tofflorna, kan man säga.
- Men Loppan, sa jag förbluffat, du är ju en bortskämd stadshund, inte har du väl ihjäl små sorkar?
Loppan påtalade att visst ville hon gärna vara bortskämd, men hon är härstammar också från en lång rad av australiska gårdshundar som har ihjäl skallerorm på löpande band, sådetså. Sen ville Loppan äta upp sorken. Det fick hon inte för matte. Då tyckte Loppan att matte var sjåpig, men det var faktiskt inte så mycket av hänsyn till sorken, som för att matte tänkte att sorken kunde hämnas genom att smitta Loppan med någon rälig inälvsparasit som sorken fått på sina upptäcktsfärder i centralasien. Jag menar, det kan ju ha varit en mycket äventyrslysten sork som backpackat runt världen.
- Nu går vi och tar en selfie istället, sa jag. - titta nu beundrande på din matte, Loppan! - Vasadu, sa du, "beundrande?", sa Loppan då och gjorde som hon ville. I vanlig ordning.
Sen ville vi inte åka hem, så vi vandrade hit. Och dit. Och fram och tillbaka. Det var porlande bäck! Svampiga träd. Och världens raraste lilla blodtörstiga best.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.