Septemberfredag

 OK, jag erkänner. Jag tänkte först ha rubriken "septemberlördag", ända tills jag insåg att nehejnej, idag är inte lördag, det är fredag och inget annat. Tillhör man det arbetande folket vet man såklart sånt, man rasslar raskt av sig "fredag" utan att darra på manschetten om man blir tillfrågad om vilken dag det är. Likaså hade man en rätt klar bild av vilket veckonummer det var, drar jag mig till minnes. Men det var då det, innan man gled in i en behaglig pensionärsalmanacksdimma. Spela roll, liksom, om det är vecka 35 eller 42 eller något helt annat nummer för den delen. Jodå, det är ju rätt bra ändå att veta att det är fredag, för då ska det ju ändå lagas lite extra gott och drickas lite vin och sådär.

Men vad har man annars hittat på denna fredag? Det har regnat. Ihärdigt. Och då är man ju glad att man har sin rejäla gröna regnkappa med randigt foder, den som man köpte, då 2013. Då traskade Huliganen och jag ut iklädda den gröna regnkappan (i alla fall jag), nu var det Loppan och jag som trotsade regnet, iförda samma härligt gröna regnkappa. Jaja, det är ju såklart fortfarande jag som har regnkappan på mig - men det måste man väl begripa utan att jag skriver det specifikt? Den är lite sliten nu, men jag gillar ändå min gröna regnkappa. Med randigt foder och allt. När vi inte trotsat vädrets makter har vi ägnat oss åt annat.

Sticka i shetlandsull till exempel. Och ja, det blev så att jag insåg att min boksamling är inte komplett utan denna bok. Så nu är den beställd. Maken, som har stor förståelse för att man behöver köpa böcker, han passade på att beställa den när han nu ändå skulle beställa en bok till sig själv. Det kan ha varit en om ett eller annat skifte i Halmstad eller någon annan rykande aktuell bok - synnerligen historiskt intressant säkerligen även om titeln för tillfället har fallit i glömska hos mig. Det viktigaste tycker jag ju ändå är att Fair Isle-stickning hamnar hos mig. Möjligen har maken en annan prioritetsordning. Men, som sagt, behöver man en bok så hyser maken stor förståelse för detta och fixar saken pronto. Själv har jag beställt lite mer garn, det känner jag ändå är bäst att jag gör själv. Jag hyser en viss misstanke om att för maken är garn=garn, oavsett om det är rivig ull eller flimsig mohair vi talar om.

Loppan? Hon har haft fullt upp, förutom regnpromenader. Hon har hållit maken sällskap i hans läsande. Jag undrar om hon uppfattar något av allt det som maken läser? I så fall så är Loppan den mest historiskt och arkeologiskt orienterade vovven i Sverige, det är jag säker på - fast vi lär inte få reda på detta. Jag vill ändå tro att jag har en mycket akademisk vovve. Sen har vi haft lite dragkamp, Loppan och jag. Hon blir dock lite tveksam när jag försöker ta en bild och ser ut som att "vadå? ha dragkamp? moi? Hur tänkte du nu?" 

Däremot är Loppan helt med på noterna när jag lagar mat - då håller hon noga koll så att jag inte glömmer att hon är Förste Provsmakare av allt kött som ska tillagas i det här hushållet. Jag har haft en liten svacka i mitt matlagande - normalt sett gillar jag att laga mat, men ibland så blir man liksom bara lite trött på att stå där och hacka, bryna, fräsa och ha sig. Fantasin tryter. Det är enbart tanken på hur besviken maken skulle bli om han inte severades minsta lilla maträtt som får en att stå där och jonglera med kastrullerna. Men då kan faktiskt det där med sociala medier vara bra, tro det eller ej. Instagram, till exempel - där kan man hitta många recept som man kan spara och ha och ta till när fantasin har dragit något gammalt över sig och ligger och trynar och vägrar att vakna när man som bäst behöver den.

Alltså lagade jag idag en kantarellpanna med lövbiff, dijonsenap, enbär och lite av varje. Ihärdigt bevakade av Loppan. "Du glömmer väl inte att jag måste provsmaka lövbiffen, hoppas jag?!" lät hon meddela. Klart hon fick. 

Medan jag ändå höll på tyckte jag det var lika bra att baka lite också - chokladmuffins och kolansnittar med choklad (man kan ana ett lite chokladtema här). Bakning, där behöver jag sällan en spark i baken. Bakning, det är terapi, njutning och ett utmärkt tidsfördriv. Mera bakning åt folket, det är min paroll.

Sen var det dags att duka fram och bordet pryddes av egna små rosor och luktärter - än levererar trädgården. Maten är nu ett minne blott - och den fick med utmärkt beröm godkänd av maken och även av undertecknad.

Även av Loppan, som lät förstå att det var nog ändå bäst att hon även fick smaka lövbiffen i tillagat tillstånd. Jag förstår inte riktigt, men det verkar som att Loppan för det mesta får som hon vill. Kan det vara så att hon är bortskämd? Inte då - bara väldigt övertygande. Och rar.

Och det var den fredagen det. Som inte var en lördag.